Vemod

Ett av mina favoritord är vemod. Betydelsen är många men jag gillar Wikipedias: ”Vemod beskriver en stillsam stämning av saknad och sorg över något som man känner har försvunnit och gått förlorat. Det syftar på ett svårmod och en sorgsenhet full av längtan.”

”Näää nu är du bara svår” tänker kanske folk. Vemod låter något från Strindberg eller Bergman. En kulturell känsla för det finare folket.

För mig är känsla av vemod som något som rinner eller sköljer över en. Ni vet som i låten ”Vintersaga”. Det rullar in och krossar en. Känslan av sorg.

Så vad är jag sorgsen och varför? Jag vet inte. Har lurat mig igenom stora delar av mitt liv från 13 års ålder. Lurat mitt själv och andra. Inte lärt mig hantera känslor och händelser. Överraskningar skapar ett kaos som jag inte kan förklara. Enkla uppgifter för andra blir berg för mig… och jag kan inte förklara varför.

Jag känner ett vemod över att jag blev som jag blev. Samtidigt stöter jag på fantastiska personer med diagnoser och psykisk ohälsa dagligen. Förebilder och kämpar. Som krigar för samhällets acceptans.

Samtidigt vet jag det finns fler ”fejkare” där ute. Som mig. Som låtsas och säger rätt saker och rätt svar. Men som ändå är så fel och orsakar så stor skada på en själv. Men att ta steget att ta plats är svårt. Antingen tar du hela rummet eller står du i ett hörn och blänger. Må hända med offerkoftan på och det är inte meningen. Offerkoftan är inte syftet, utan syftet är nog att få vara liten. Att bli sedd. Att bli tröstad. Vissa av oss har kanske större behov det. Glaset är varken halvfullt eller halvtomt, utan bara ett glas med piss….

Känslor är svåra. ”Vad känner du?” Ja vad känner jag. Vad är facit? Om jag är glad, är jag glad utifrån din tolkning av glad? Är jag nöjd? Är du nöjd med det jag är nöjd med? Hur ska jag veta vad måtten är på alla känslor. Jag tror känsloskolor och kurser är bra för alla, inte minst NPF.. För känslor är så svåra och känslor är så viktiga. I relationer och till en själv. Vad är det jag känner och varför.

Vemod är en känsla har jag lärt mig. Genom svensk musik som Vintersaga. Genom litteraturen. Ljudböcker är fantastiska, apropå en sidnot. Men de sätter ord på känslor. Vemod är mörker och mörker är det jobbigaste vi har. Ditt mörker kanske inte är mörker för mig och mitt mörker är kanske inte mörker för dig. Men vi måste respektera varandras mörker.

Vad är förresten mörker? Ett släckt rum? En natt i november eller februari? Ens liv?