Ja men hej igen! Det var ju ett tag sedan och det kan jag eller vi bara beklaga. Tiden har liksom sprungit ifrån oss och vi har inte haft tid att sätta oss ner och fokusera på att blogga om livet i stort. Men just idag är det lugnt och då passar vi på.

Vad har hänt sedan sist då? Jo ingenting har blivit bättre förutom det som tidigare redan var bra. Det är väl konstigt att det som inte fungerar i samhället i stort kallas för funktionsnedsättning hos medborgarna eller i värsta fall tom för sjukdom men för att dom som hamnar i de ”facket” ska få samma rätt att bruka samhällets hjälp så måste man passa in. Passa in i förbannat tvära mallar som inte passar någon. Jag tycker det är så sjukt frustrerande att vi som söker hjälp och insatser från de som är friska nog att behålla ett jobb måste anpassa oss till de ”friska” människornas mallar. Man måste alltså vara rätt patient/brukare/kund/klient/ för att få hjälp. Och detta trots att de som är friska och har till jobb att hjälpa oss är utbildade och borde ha liiiite insikt i hur det kan vara att ha just våra svårigheter. Meeeeen vi brukare eller vad vi kallas har ju alltid rätt att tacka nej till insatserna om vi inte orkar med de krav som hjälpen innebär.

Ett litet exempel: vi har i familjen behov av LSS insatser. Vi har enligt lagen rätt till dem och dom är beviljade. Nu till verkställigheten, den har inte i uppdrag att se till att vi får insatsen även om vi har rätt till den. Så ser jag det iaf, verkställigheten kan erbjuda oss de insatser vi har laglig rätt till men verkställigheten utgår från sin verksamhet och erbjuder oss insatsen när det passar verksamheten bäst alltså inte när vi har behov av den utan när verksamheten kan ge den. Det är som om man i somatiken skulle gipsa ett ben som inte behöver gipsas just nu. Vi har behov av insatser när våra funktionsnedsättningar är ett problem, inte när verksamheten har möjlighet att erbjuda personal. Man har löst detta på ett väldigt bra sätt, vi har nämligen rätten att tacka nej till insatsen vilket vi då gör för den erbjuds på ett sätt som inte passar i vår vardag. Alla nöjda med det, utom vi. Det blir ju en otrolig besparing för verksamheterna med då dom kan lägga tid på annat. Jag tycker det är så sjukt elakt att erbjuda någon en insats som i verkligheten inte finns. Detta är inte bara självupplevt, jag hör detta flera gånger i veckan och föreningarna bråkar varje månad med kommuner och region om detta att faktiskt lyssna på våra medlemmar och ge dem den hjälpen som dom behöver för att inte bli mer funktionsnedsatta.

Tänk om vi kunde ha rätt insatser i rätt tid till den som behöver de och varför inte erbjuda de där som vi hör så många gånger, det som kallas för tidiga insatser. Den där meningen som jag inte fattar, vad är en tidig insats? För mig låter det som en insats som sätts in tidigt, tidigt är för mig snabbt inpå. Tänk om SOS/112 hade haft samma tidiga insatser som psykiatri/omsorg och skola, har då hade ett hjärtstillestånd fått vänta i endast några månader …

Ser ju på min text hur bitter jag låter och så är det. Jag är så förbannat trött på vård och omsorgen idag. Jag skäms, jag skäms för att jag har de uppdrag jag har, jag skäms för att så många lider och att deras röster ALDRIG blir hörda, jag skäms för att det aldrig verkar lätta. Hur jävla högt ska folk behöva skrika för att bli hörda? Vem ska kunna ändra på denna jävla spiral som bara går åt helt fel håll för dom som redan lider.

Jag får varje vecka till mig många människors lidande och står där ganska så handfallen då jag med min empatiska förmåga kan förstå vad dom går igenom men vet att hjälpen inte kommer automatiskt utan dom måste kämpa som fan. Just empati är något som jag tror fattas i verksamheter, verksamheter styrs av kalla individer utan större insikt i hur det är att leva vårt liv. Människor med makt utan insikt i dom verkliga problemen är farliga för oss med dom verkliga problemen som står utan verksamheter. Jag har fått den stora äran att prata på den stora arena om hur det är inom psykiatrin idag, hur upplever vi tillgängligheten vad önskar vi osv. Känner mig så otroligt tacksam för att jag fått frågan om att föra vår talan uppåt till de som verkligen bestämmer. Ser så fram emot denna dag och hoppas att detta på någon nivå kan göra så att det blir bättre för ALLA som lider av psykisk ohälsa idag. Jag lovar att jag ska göra vad jag kan för att er röst ska bli hörd på denna arena och jag önskar att vi kan komma något steg närmre ett minskat lidande.

Jag fick nedanstående låt skickad till mig och kan bara tacka för det och tacka låtskrivaren som så träffsäkert sätter ord på det som så många brottas med idag. Detta med musik är ett knep jag ibland tar till när jag träffar någon som inte kan sätta ord på vad denne inombords känner, då ber jag individen spela den låt som bäst beskriver det den känner inombords och då får jag en rätt så god ledtråd på vad personen går igenom. Många känner igen sig i musik och musik väcker olika saker inom oss. Häromdagen var jag på utbildning om suicid och den suicidala processen. Jag kunde inte släppa en sak som sades på utbildningen och det var just frågan: Vad gör de suicidala de sista timmarna i livet? Svaret var att man lyssnar ofta på musik så musik är viktigt för oss ända in i det sista, kanske för att det just kan ”förstå” oss i precis den sinnesstämning vi i stunden kan känna oss så ensamma i, någon har skrivit om det svåra jag känner alltså kan jag inte vara helt ensam och musik ifrågasätter oss inte. Men lyssna gärna på låten nedan, En förälders vädjan heter den men jag kan säga att det är fler än föräldrar som har samma vädjan om att bli accepterade för den man är.

Vet inte riktigt vad syftet med detta inlägg var, men jag hoppas att det kan ge någon en känsla av att dom inte står ensamma i sin kamp mot vården (världen), men nu får de väl vara slut för denna gång. Jag och mig blogg polare har stora drömmar och kanske kommer du en dag att få läsa om det här på bloggen. En dröm som inkluderar allas lika värde, att alla ska räknas in att alla ska få en ärlig chans att lyckas. Tills vi ses igen ge inte upp, andas, det kommer bli bra 🙂