Ja bloggen är oregelbundet uppdaterad, Kim uppdaterade bloggen i söndags med detta inlägget och det tycker jag är obligatorisk läsning för alla. Åh nu sitter jag och filosoferar.

Med filosofera så blir det nog ganska spretigt och rörigt inlägg, vilket jag ber om ursäkt för redan nu.

Jag vill börja med att slå ett slag för följande aktivitet under lördagen, klockan 14:00 är det samtalsträff för personer som förlorat någon i suicid. Man är välkommen att komma och lyssna eller prata om detta viktiga ämne. Träffen är Högsbyvägen 3B i Räppe i Växjö, gamla ICA-lagret. Kom förbi och lyssna, prata eller ta en fika i gemenskap.

Kan man inte då, eller vill komma på fler träffar, kan man komma den 2/11 klockan 17:30 eller 14/11 klockan 14:00 till samma adress för ny samtalsträff. Då kommer även SPES-styrelsemedlem Leon Axbom att delta och föreläsa om sina erfarenheter av att förlorat sin storebror i suicid. Man är välkommen att komma och lyssna bara om man vill det. Självklart har vi fika. Är du intresserad av att komma något datum så hör av dig till magnus.mjornman@spes.se eller 0704302616. Likadant får du gärna höra av dig om du har frågor eller funderingar!

Den 10 september hade vi den internationella suicidpreventionsdagen och det fanns massa aktiviteter att ta del av. Min arbetsgivare delade bland annat med sig av denna video, som jag varmt rekommenderar att ni tar och lyssnar igenom:

Likaså om ni är bio-sugna kan jag slå ett slag för filmen Tigrar. Martin Bengtsson, vars liv filmen baseras på, skulle föreläst i Växjö den 10 september men blev tyvärr sjuk. Men förhoppningsvis kommer Martin till Växjö under hösten och då kanske vi kan ta in mer folk efter lättnaderna i restriktionerna. Men oavsett, ta chansen att se filmen!

Så vad ska ni göra mer i helgen? Jo ni ska haka på Attention Kronobergs aktivitet på söndag, det finns i nuläget 2 (!) platser kvar!

Har ni fler luckor i er kalender? Ja då slår jag ett slag för tisdagar, då vi har digitala träffar om diverse ämnen. Anmäl dig till en eller flera!

Ska inte göra mer skamlös reklam nu, tror jag. Men jag tycker detta är bra förslag på olika aktiviteter och saker. Jag vet att inte allt passar alla, tids- eller innehållsmässigt men jag hoppas något passar någon.

Eller jo, lite mer reklam blir det. Men det är för det fantastiska projektet Kompisförmedlingen som engagerade hjältar i ABF genomfört tillsammans med Region Kronoberg och Attention Kronoberg. Läs mer om det här och sprid det gärna i din region och kommun! Detta är riktigt bra saker!

Isolering. Mött flera i mitt jobb senaste veckorna som upplevt ha det så. Den där känslan, den äger de. Känner man sig ensam kan inte jag komma och säga att personen INTE är ensam. Tolkningsföreträdet igen som ni vet… Mitt favoritord. Jag har träffat ungdomar, medelålders och äldre som befinner sig i den här situationen. Socialt, relationer och ekonomi kaosar. Åh ja, egenansvaret är stort, det vet jag. Men vi är alla små då och då och har man en underliggande diagnos eller funktionsvariation/funktionsnedsättning går det snabbt utför.

Andra goda nyheter för många är följande:

”Nu har regeringen aviserat att den även tänker gå vidare med det förslag i SOU 2021:69 som innebär att arbetsförmågan kommer att prövas mot normalt förekommande arbete i en angiven yrkesgrupp, inte som idag allt förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Det innebär att prövningen av arbetsförmågan sker mot arbeten som det är rimligt och realistiskt att den försäkrade kan få. T ex inte avslag pga kan i teorin få skyddat arbete.”

Ja jag vet att det är val om ett år och att det är olika politiska synsätt på det mesta. Vissa kallar detta ”bidrag” och andra ”försäkring”. Utan att ta politisk ställning i övrigt så tycker jag det är en försäkring för folk som inte klarar av ett ”vanligt arbete”. Vem kan jobba om man är utmattad, full av ångest eller smärta och värk? Man ska prövas mot rimliga jobb, man ska inte tvingas söka jobb som telefonförsäljare med ångest eller social fobi, det fattar ju vem som helst som pratat med en försäljare att man inte är så trevlig alla gånger. Fast man borde vara det. Det sitter en människa på andra sidan luren. Som gör sitt jobb… Ett jobb den kanske tvingats på för att få mat på bordet för sig och sina barn. Ibland måste vi lära oss lyfta blicken och känna lite empati, hur har vår medmänniska/ovän det? Varför beter den sig som den gör?

Hur mår min sambo Turid kanske någon/ingen undrar? Jodå, hon är lugn, snäll, gillar gäster och när hon inte vill ligga på mig så sitter hon och kollar på mig. Jag hoppas hon trivs lika bra med mig som jag gör med henne.

Jaha, det är mitten av september och vi går mot mörkare och kallare tider, så jag uppmanar er att bjuda på lite värme, medmänsklighet och respekt mot er medmänniska.

Stå på dig, annars gör någon annan det.

Det var ett tag sen vi uppdaterade bloggen nu. Tror det kallas för sommarlov, semester och livet. Själv är jag inne på vecka tre av fyra av ledighet och nu är det nedförsbacke tills man är i tjänst igen. Inte helt obehaglig tanke även om man vänjer sig fort vid ledighet. Passade på att köpa mig en ny kompis, ett Playstation 5, och även om det saknas spel för konsolen så går allt fortare och det känns helt enkelt lite snyggare på alla spel.

Annars är det ju mitten av augusti nu och många har börjat jobba och många ska få i gång skolan nästa vecka. Det är möten med nya pedagoger och resurser, ny skolmiljö, nya lokaler som ska förberedas för många. Man går från en skola till en annan kanske. Man byter klasskamrater och pedagoger och resurser. Det är en nystart som helt klart kan väcka ångest och oro, både för vårdnadshavare och barn/ungdomar. Sommarlov och ledighet kan såklart vara tufft men det är tuffare komma tillbaka i en skolmiljö som inte är anpassad eller förstår en, eller till en miljö med mobbning och utanförskap. Detta gäller även oss vuxna som jobbar. Att ha en klump att återgå till jobb och skola unnar jag ingen och jag avskyr att det är så, men jag har full förståelse att man känner så. Att man oroar sig för skola och jobb eller att man oroar sig för att ens barn/ungdom/anhörig ska återgå till en skol- eller arbetsmiljö den inte må väl i och kanske blir utsatt för mobbning och utanförskap.

Man läser om ”så klarar du ångesten att semestern är slut” i kvällspressen och det är ju förenklat, jag tänker den är för alla som varit ledig 3-12 veckor. De som är ”normalstörda” kommer ur den ångesten framåt onsdag-torsdag skulle jag tro. Men sen har vi de som har ångesten fram till midsommar 2022 kanske. Man kan gillar skoluppgifterna och arbetsuppgifterna men avsky de man jobbar eller går i skolan med. De som förstör ens dag, kväll och nattsömn. Men man kan också hata sin skol- och arbetsmiljö då den inte är anpassad efter ens behov för att kunna prestera på topp. Åh alla har rätt att få rätt förutsättningar att prestera sitt bästa, eller hur?

Jag tror den psykiska ohälsan ökar vecka 32-40. Man ska in i ”vardagen”, man ska möta demoner och spöken man sluppit under sommaren och man ska prestera och leverera. Sen gör vädret och mörkret sitt, vissa trivs med höstrusket och mörkret medan vissa går in i mörkret bokstavligen. Men jag vill uppmana alla bloggens läsare att ”ha koll” på sig själva och sin omgivning, det ska man såklart alltid ha, men speciellt nu vid denna tiden. Det är lätt att man däckas av livet som knackar på efter sommarens leverne.

Vill slå ett slag för den internationella suicidpreventionsdagen den 10 september. Region Kronoberg kommer tillsammans med länets kommuner, sjukhuskyrkan, Länsstyrelsen, Suicide Zero och oss i SPES Kronoberg erbjuda en föreläsning som ni kan läsa mer om här. I dessa tider kommer den finnas tillgänglig digitalt så ha koll på sidan för att få en länk.

Att må dåligt och vilja dö, att bara se döden som en utväg för en, är något som vi måste synliggöra i dagens samhälle. Att man inte får den hjälp och stöd man behöver för att hålla dessa tankar borta är ett underbetyg till samhället. Vi måste hitta en individanpassad vård och stöd och vi kan inte klumpa ihop alla och ge ett verktyg till hundra personer. Det verktyget kanske bara passar en person, om vi har tur.

Att vilja dö är hemskt, oavsett om man är 6-7 år eller 80-85 år. Ingen ska behöva se det som en utväg. Eller rimligt alternativ till nuvarande situation.

Vad händer annars? Jag och min medbloggare Kim ska föreläsa den 1 november för Lessebos högstadiepedagoger om NPF och våra erfarenheter och funderingar för att få till en bättre skola för varje individ. Vi är tacksamma att vi får inbjudan till kommuner, region och företag för att dela med oss av våra tankar, funderingar och erfarenheter! Vi hoppas att fler kommuner och yrkesgrupper vill utbilda sin personal inom NPF och det behöver nödvändigtvis inte vara genom mig och Kim såklart. Även om vi är jäkligt bra!

Apropå köpa, ja ni vet mitt PS5 jag nämnde, så har jag bestämt mig för att adoptera en katt från ett katthem här i Växjö. Hon heter Turid och blir sambo med mig imorgon lördag om allt går i hamn. Jag ser fram emot min nya roomie och hoppas hon kan acceptera mig och sitt nya hem innan årsskiftet iaf. Men det får ta den tid det tar. Ska bli kul att få sällskap och att ge en katt en ”ny chans”.

Vi nöjer oss så här för nu och tackar för du läst. Var rädd om dig.

Längesen jag bloggade ni, tur att min medbloggare Kim gav det här intressanta inlägget. Att vara sjuk själv och sen vara anhörig till tre personer i familjen med NPF och jobba med detta… Den här blodsjukdomen som Kim har är högst ovanlig och doktorer kliar sig i skallen. Samtidigt hjälper inte det Kim, som måste mellan behandlingarna, lösa det som lösas ska hemma och på jobbet. Det finns många osynliga sjukdomar och funktionsnedsättningar, men alla med de krigar utifrån förmåga och ork just nu. Är man lugn och balanserad är man logisk, är man i affekt är man för jävlig för sin omgivning.

Vad har hänt sedan sist? Jag har fyllt år. En födelsedag i min smak, helt ensam med lite digitala gratulationer och samtal med mor och far på telefon. Jag suktar inte efter stora kalas där jag är i fokus. Enda med födelsedagar är att jag blir äldre och det är obehagligt. Jag känner mig som 17 år mer än 37. Jag tycker inte om vuxenlivet och ansvaret och kraven som ställs på mig. Samtidigt är jag medveten om att man måste ha de här kraven. Men jag gör det under protest. Jag har svårt att förstå att folk födda 2000 är 21 år i år. Att 80-talet är 40 år bort. Det är det inte. Det är typ 10 år sen och vi lever på 90-talet med Nirvana och Pearl Jam i våra sony walkmans… Jag har svårt med just det tidsperspektivet, jag ser mig inte som den åldern jag har. När det blir bråk brukar jag leta efter en vuxen och inser att jag är den mest vuxne i rummet…

Nu har många semester och lov, och vädret är varmt om än lite ostadigt. Det är rutiner som ändras, på gott och ont. Vissa krav försvinner men å andra sidan blir det väldigt ovisst hur en dag ser ut. ”Man tar dagen som den kommer” är ett vanligt uttryck nu tycker jag och det är väl så det ska vara. Ingen kalender eller klocka ska säga åt en vad man ska göra som den gör under övriga veckor på året. Man kan äta frukost 11 och lunch 15… Själv jobbar jag ett par veckor till innan min ledighet. Nu är och ska mina fantastiska kollegor på semester och då får jag hålla skutan flytande. Kan inte säga det varit någon ”semesterlunk” än, utan jobbar man med människor som behöver stöd och omsorg så slutar inte det behovet bara för det är v 27. Men jag känner att vi löser det som uppstår efter bästa förmåga.

Apropå jobbet, jag blir inte förvånad när jag läser detta om Försäkringskassan. Att avslagen haglar på aktivitets- och sjukersättning samt omkostnadsbidrag och merkostnadsersättning för barn är ingen nyhet. Givetvis ska vi ha ett system där varje ansökan granskas noga så att rätt person får rätt ersättning, men här ser vi ju ett ganska stort antal procent som inte får den samhällsförsäkringen de har rätt till i Sverige. Detta skapar oerhört mycket ekonomiskt lidande, stress och oro för den enskilde och anhöriga. Således är det dags att se över socialförsäkringsbalken och LSS (vilket pågår) och även socialtjänstlagen kan jag tycka. Samhället ser annorlunda ut idag och vi har nya diagnoser och nya behov kontra en skol- och arbetsmarknad som inte inkluderar alla!

Har även varit med i intervju för SPES (suicidprevention och efterlevandes stöd) och deras medlemstidning. Man kan läsa om detta om man går in på SPES Kronobergs facebook sida bland annat. En förening som inte borde finnas men som tyvärr måste göra det. I Kronoberg har vi en bra dialog med regionen och länets kommuner runt det här arbetet och jag är imponerad av alla professionella och ideella krafter som driver det här frågorna framåt. Nollvision för självmord är självklar men vi vet att det är en lång resa dit och det kommer krävas mycket arbete av samhället. Ingen människa ska behöva må så dåligt att man inte längre ser någon anledning att leva. Vi måste vara snällare mot varandra och ha förståelse för att vi inte vet vad en annan medmänniska går eller har gått igenom.

Skänk gärna en slant till organisationer som SPES, Mind och Suizide Zero. En Tip Top glass är en bra summar tycker jag! Men gärna mer om man kan!

På söndag ska jag träffa min vikarie i boendestödet för första gången. Hon och jag kommer få dras med varandra hela juli och en bit in i augusti. Man hoppas ju personkemin fungerar, annars vet jag inte hur det ska gå. Samtidigt kan jag tycka det är skönt att det bara är en person jag ska träffa mest. Enklare få en relation och kanske kunna få ett meningsfullt utbyte av det hela. I Växjö kör de så på somrarna att om man avbokar mycket så blir man inte erbjuden vikare sommaren efter. Rätt eller fel? Jag fattar att kommunen inte vill betala lön till personal som är avbokade och sitter av tiden. Åh andra sidan hoppas jag man från kommunens sida frågar omsorgstagaren varför den avbokat. Andra aktiviteter som lockat mer under sommaren eller är det personkemin med boendestödjaren som gjort man avbokat hellre?

Har följt EM slaviskt och nu när det bara är en match kvar kommer tomheten. Från 3 matcher per dag till speedway, golf och tennis på tv:n… Tur det är OS snart, jag ska göra ett OS-schema inom kort med tider på matcher och idrotter jag vill se. Älska schema och hata om schemat spricker!

Så vad gör jag nu i väntan på EM-finalen och OS? Jo jag plöjer:

Inte läst boken tyvärr, men oj vad serien är bra. Den ger en klump i magen samt en längtan efter ”bara ett avsnitt till”. Ska inte spoila den för er som inte sett men jag har kommit en bra bit in i säsong 2 sedan lördags och jag är full av känslor och engagemang för serien. Den finns på HBO, där det mesta är sevärt!

Varför blir jag så engagerad av serien? Jag vet inte, kanske har med min introverta personlighet och autism. Jag känner mycket men vet inte hur jag skulle agerat om detta skett i nutid i Sverige. Jag är medveten om att det finns länder där det ser ut så här tyvärr. Men jag gillar inte mänskligheten mer efter detta. Religion kan onekligen vara ett gift när det tvingas på i samhället, när det egentligen ska vara personlig och individuell frihet anser jag. Du ska må väl och gott i din egna tro, på din kammare eller på jobbet, och finna frid.

Lyssnar på väg till och från jobbet samt på gymmet på Virus på Storytel. En evighetslång berättelse kan man tycka med många delar, men de första fyra har levererat. Att lyssna på en bok om jordens undergång på grund av ett virus känns lämpligt. Men gillar man postapokalyptisk värld i Sverige så vill jag slå ett slag för denna.

Lyssnar inte bara på ljudbok, utan även musik. I år firar plattan Hybrid Theory 21 år och apropå mina svårigheter med tid och åldrar, så är detta inte okej. Linkin Park kom in i mitt liv som 16-17 åring och givetvis är det första spåret på plattan som betyder mest för mig. Så ja, innan inlägget blir för långt och tjabbigt, så avslutar jag med den låten och tacka för ni tog er tid att läsa.

Vi kämpar vidare, du har klarat ännu en dag/natt/timme/minut. Bra jobbat! Det är juni och det är student, skolavslutning, fotbolls-EM och midsommar på G. Det är också sommarlov. Jag vet, det kan bli en klump i magen av det ordet för många inom NPF-gruppen. Rutiner rubbas och man ska fylla dagarna med aktiviteter och hinna med matlagning, tvätt, städ och allt annat. Har inget bra råd, kan man bara uppmuntra att göra det bästa man kan och orkar!

”Hur är det? Bra.” Jag tror att vi alla är duktiga på att rabbla ur det svaret. ”Bra.” Klart det är bra… Fast… Det kan ju också vara största lögnen du säger idag, i helgen, i veckan, i månaden… ja kanske i livet. Att säga något som inte är sant är ju en lögn kan man säga. Alltså ljuger vi för oss själva och vår omgivning rätt ofta om hur vi egentligen mår. Av anledningar bloggen tagit upp innan, man vill inte vara till besvär, man orkar inte följdfrågor och man kanske inte har självkänsla att faktiskt säga det är skit. Det är enklare att valsa med i ”bra” och sen plåga sig själv i det tysta. Man kan ha svårt att ta itu med det som spökar, att ansträngningen för att det ska bli bättre är jobbigare än att ljuga om sitt mående.

Att folk ler på utsidan och gråter på insidan tror jag ingen av oss ifrågasätter. Vi är fullt medvetna om att det bakom stängda dörrar, och stängda känslor, flödar lava av känslor ur känslovulkanen. Det är så mycket enklare lura andra, och sig själv, att det är bra än att faktiskt stå pall och erkänna hur det egentligen är. Jag har verkligen ingen lösning på detta, men jag ser problemet och oroas över utvecklingen.

Det är så svår att se vad någon annan människa bär med sig. Både genom livet och senaste året, senaste veckan och idag… Det är mycket som syns på utsidan men långt ifrån allt.

Jag tycker Attention verkligen hittat en bra bild på hur olika funktionsnedsättningar, eller funktionsvariationer om ni så vill, kan se ut. Att ha en NPF-diagnos, utmattningssydrom, ångest eller annan psykisk ohälsa syns inte. Du kan vara stark och framstå normal på jobbet och i skolan, eller hålla upp skenet inför familjen och släkten och vänner. Men sen kan du krascha och bryta ihop. Plåga inte dig själv, ensam är inte stark. Att be om hjälp är starkt och så förbannat jävla svårt. Jag har inga bra råd eller tips, utan jag antar det är som att hoppa fallskärm, bungyjump eller zipline, bara gör det. Ta steget Tänk inte. Ju mer vi tänker desto mer komplicerat gör vi det oftast.

Jag gillar isbergsmodeller, på allt som man kan förklara med den modellen. Det vi ser kontra det vi inte ser. Oavsett diagnos. Vi tycker oss se och veta mycket men det mesta ser och vet vi inte. Vi måste våga fråga. Vi måste våga berätta. Vi måste våga prata. Åh det är så jävla satans svårt.

Märkt att min förmåga för planering, struktur och disciplin just nu är icke godkänd. Att vara medveten om det är sjukt jobbigt men borde ju vara ack så bra.. Då är det ju ”bara att skärpa till sig” som det så fint heter. Kan känna hur enkelt, och lockande, det är att skjuta det framför mig. Inte ta itu med det nu. Sen vet jag verkligheten hinner ifatt en. Antingen genom en käftsmäll. Eller två käftsmällar. Att vara människa är fan svårt, omöjligt men också en alldeles underbar möjlighet.

Nej det var nog inget munter inlägg att läsa, men det var vad jag behövde skriva av mig om denna gång.

Jag ska avsluta med något…. som jag inte kan sätta ord på, men jag gillar det.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Söndag och vi gör oss redo för en ny måndag och ny vecka. Härligt.

Idag har vi firat alla mödrar. Jag känner många fantastiska mammor som är fantastiska förebilder och krigare. De tar ingen skit och de reser sig alltid innan tio. Med eller utan NPF. Med familjemedlemmar som har NPF eller inte. De krigar ett oändligt långt krig och de ger sig aldrig. De har mer vinnarskalle än jag någonsin kommer ha och jag lyfter på hatten för alla fantastiska mammor som krigar för sina barn, sin familj och sig själva. Tänk att alltid ifrågasättas av rektor, lärare, resurs, sjuksköterska eller vad det än må vara. Man vet vad som bäst för sitt barn men man ifrågasätts och nekas insyn/samtal runt sitt barn. Jag hade ju vänt upp och ner på norra Europa. Men mammorna är coola, kyliga, trötta, men de ger sig ALDRIG! Tack för att ni krigar för era barn!

Har precis sett klart sista avsnittet av tv-serien Homeland. 8 säsonger, 12 avsnitt per säsong, och jag känner en tomhet. Blir förvånad varje gång jag sett klart en serie, hur den påverkar mig. Fiktion är ett fantastiskt tidsfördriv och jag är tacksam för alla författare och producenter som håller mig underhållen.

Igår lördag höll jag och världens bästa Pia en digital föreläsning för fantastiska individer som ska jobba på Växjös 4H-gård i sommar om NPF. Pia med sin erfarenhet om ADHD/autism och min om autism gjorde att vi löste det ganska bra måste jag säga. Att genom Attention Kronoberg kunna erbjuda ett litet ”kunskapslyft” för intresserade är fantastiskt givande och jag hoppas vi får fler chanser Pia att hålla låda!

Söndagar är en hemsk dag, oavsett vad måndagen har i sitt sköte. Jag känner av en stor ångest och kan inte ta mig ur den. Jag önskar jag kunde.

Min medbloggare brukar ofta tala om bränder och batterislut. Hon har 3 stycken med NPF och ser detta säkert mer ofta än vad jag gör. Jag kan känna mig helt slut men jag ”tvingas hålla ihop och vara vuxen fast det är det sista jag vill. Egentligen vill jag skrika, gråta, slåss, äta, dricka eller vad det nu än må vara. Men visst kan energin ta slut, bara sådär, och kvar står en neurotypisk person som måste lösa det. Jag vill inte gömma mig bakom min NPF, det är en förklaring men ingen ursäkt till mitt beteende.

Pär Lagerqvist är fantastik. Han kunde småländsk ångest. Men nej, ångest är inget arv utan det är en känsla som styr en och tar över. Man fastnar i mörkret och kan inte ta sig ur.

Ikväll blir det inte längre, eller mer gnäll, utan jag hyllar alla mammor och tackar för att ni finns!

Ville skriva lite om detta med NPF och när livet är kul

Vi har haft ett par veckor nu när det hänt otroligt mycket (för att vara oss) Vi har varit på skolresa (ensamma) på Kolmården med en natt på hotell. Vi har firat födelsedag i flera dagar. Vi har fått ner båten till sommarstället så att det numera är helt komplett (för tillfället). Alla dessa saker är roliga, (mer eller mindre) men som med allt så finns det baksidor.

När vi ska ”utsätta” oss för saker som inte är vardag så vill det till att vi har flera dagar/veckor redo för kaos efteråt. Sen spelar det ingen roll att det var roliga saker och vi kunde ladda batterierna på plats. Allt tar på våra enormt svåruppladdade batterier. Och det som händer när batterierna tar slut är att det blir kaos. I denna familj har vi 3 batterier med sämre effekt och som dessutom är svåra att ladda igen.

Då kan man ju tänka att varför stannar dom inte hemma då och bara lever sina inrutade liv om dom nu far så illa av det nu i efterhand. Och ja så skulle man ju kunna tänka men att se tjejerna njuta i stunden och skina upp och få minnen som vi kan plocka fram när livet blir svårt, det är värt allt.

Det vi gör istället för att stanna hemma i det trygga är att vi ser till att kunna kaosa efteråt när det brister, vi ser till att dra ner enormt på kraven veckorna efteråt. Vi ser till så att det är säkert runt om kring. Jag som anhörig curlar ännu mera då, ser till så att det finns förutsättningar för mina 3 NPFare att orka med en timme i taget. Om jag så måste leda dom genom dygnet så hade jag gjort det. Jag vänder ut och in på mig för att deras kaos inte ska ta på dem allt för hårt. Alla vill ju lyckas och när man hamnar i kaos så känner man sig allt annat än lyckad.

Men det tar otroligt mycket på min energi me att balansera runt alla dessa minfält. Ikväll är jag så jävla trött så jag har svårare än vanligt att få ihop texten när jag skriver men ville ändå skriva om detta. Det är många anhöriga som hör av sig till mig och beskriver denna känsla av maktlöshet när man står bredvid sin NPFare och ser vilket helvete dom går igenom. Man vill så gärna hjälpa dem att slippa uppleva det dom upplever och det enda man kan göra i stunden är ju att finnas där, finnas nära, hålla om och lyssna.

Något som jag tycker är hjälpsamt är att när paniken/ångesten/kaoset lagt sig fånga upp det hela igen och ärligt fråga ”Vad kunde jag gjort annorlunda, vad hade varit mest hjälpsamt för dig”? Många gånger slutar det vid att det inte fanns mer jag kunde göra i stunden, det räcker alltså med att bara finnas där och vara nära. Jag tror många anhöriga håller med mig när jag säger att man känner sig så jävla otillräcklig och den känslan är hemsk att bära.

Som jag skrev tidigare så är vi noga med att se till så att det finns gott om utrymme för kaos och att vi vill ha det så vanligt som möjligt efter såna aktiviteter som vi nu då haft. Men veckan som gått gav oss inte möjligheten till detta. Vi skulle pga Coronaläget ha distansundervisning hela veckan…!!! Jisses säger jag bara, hur fan skulle detta går. Men jo vi löste veckan. Jag har kört 14 gånger så många mil denna vecka i jämförelse med vanliga veckor. Jag har varit både på jobbet och hemma samtidigt. Jag har varit jävligt stressad denna vecka så kanske är det inte jätte märkligt att jag är helt jävla slut i kväll.

Att Jack blev påkört just denna vecka när hans batterier liksom inte var på topp gör inte att han kommer i närheten av att kunna återhämta sig efter dessa tidigare prövningar. Jag tänkte när han ringde om detta att ”Helvete nu välter han hela stan där han är – Intressant”, jag visste ju dessutom att han glömt ta sin morgonmedicin så det gav mig liksom en lite större oro över hur detta skulle urarta. Men, nä han hade haft en god vän i sina älskade peltorlurar samtidigt och det hade gått bra 🙂 Men det är precis såna saker som inte ska hända när vi inte har energi till att ta hand om det. Det som händer med Jack nu är att han låser sig vid att bilproblemet måste lösas gärna nyss och det är ju lite svårt när det blir helg och bolag stänger då ska Jack tvingas vänta = ännu mer energi läcker ut = det fortsätter vara minfält som uppstår över allt utan att man var beredd på det. Jag är hur eller hur jävligt tacksam för att båten kom i som den skulle och funkade så Jack kunde få varva ner med den annars hade jag haft slut på idéer som kunde hålla honom i schack, eller nä då hade jag bara sett till så att vi inte hade setts förens det var lugnt igen 🙂 Då får Jack klara sig själv, göra de han känner för i stunden så ser jag till att resten löser sig tills han kan vara delaktig igen.

Hade en kollega som sa ungefär så här ”Kim, ditt liv blir aldrig tråkigt” och nä det blir det fan inte, det är när man föreläser om sin situation som jag och Magnus gjorde här om dagen för Lessebo kommun som man fattar vilket jävla märklig liv man lever. Det är när man får kommentarer om sitt liv som man får lite distans till det och kan tänka till. Jag är så tacksam att jag kommit förbi den där sorgen som så många anhöriga befinner sig i, mitt liv blev inte som jag tänkt mig, eller varför kan jag aldrig få uppleva eller ja ni fattar, vi jämför oss med varandra i allt för hög grad. Alla har en plats här och alla behövs det är jag helt övertygad om, gäller bara att hitta sin plats och vara nöjd med den. Att lära sig leva med en acceptans är det mest befriande man kan göra. Det är som det är.

Tack förlåt för ett udda och jävligt tröttsamt inlägg. Men ville som sagt skänka lite hopp till alla kämpar där ute, alla som gör allt dom kan för att överleva dagen, timmen, minuten och som står upp trots alla minfält. Fortsätt kämpa, du är inte ensam!

Fredag igen och i veckan har jag gjort något jobbigt, nämligen ”plockat bort” en omsorgstagare. Det var ett ärende som jag inte kände jag kunde lösa, det kostade mig energi och det drabbade andra omsorgstagare och personer som jag har i mitt liv som behöver mig mer skärpt. Så vad är känslan när man ”ger upp” ett ärende? Jag är tacksam att min chef tillät det och hade förståelse för det. Sen är jag besviken på jag inte hade verktygen för att lösa det och samtidigt håller jag tummarna för att det ska bli bra för den enskilde och de proffsiga professionella som är kvar i ärendet. Jag vinner inte alla strider i kriget, detta var en strid jag fick ge upp…

I tisdags hade jag och min medbloggare Kim föreläsning. Dessutom fyllde Kim år och det var en jämn siffra, ni vet 20+20… Vi förelästa för personal inom Lessebos kommun. En liten ”obetydlig” kommun för många men oj vilket gäng. De engagerade sig och hade frågor och kloka synpunkter. Mest tackade de för min och Kims ”öppenhet”, hur vardagen ser ut för oss och de kunde applicera det på sin kommuns Magnus och Kims tänker jag. Det var trevligt och jag hoppas vi får träffa Lessebo, eller annan kommun och arbetsgivare, igen.

Att bli gammal med NPF är fan inte lätt, detta kan ni läsa mer om här. Att på äldre dagar förstå ”varför det varit kaos” är såklart positivt. Det negativa är att man gått många och långa år med avsaknad av vetskap om varför det varit kaos och hur man kunnat förhindra det kaoset och förbättrat livssituationen. Det personliga lidandet är alltid tufft, oavsett diagnos eller bakgrund, men med rätt stöd och ibland behandling kan man komma långt i livet och må ganska okej. Åh det måste ju vara målet, att så många av oss ska må okej.

Apropå må okej, den kloke Leon Axbom uttalade sig så klokt i P4 Kronoberg om mående och om fantastiska Suicide Zero och deras satsning på boken ”Livsviktiga snack”. Att prata med barn, eller vuxna, om mående, psykisk ohälsa och suciide är viktigare än någonsin och också svårt. Hur ska man prata och på vilken nivå? Precis som Leon tror jag inte på att man ska begrava snacket och stoppa huvudet i sanden, utan man ska ta snacket. Sen har jag full förståelse och respekt för att det kan vara svårt att prata om hur man mår och om man vill dö, men man måste hitta verktyg. Åh Leon och ”livsviktiga snack” kan vara en väg in för diskussion och samtal.

Livet kan vara tufft. Ibland kan vi göra livet tufft. En upplevelse är viktigast, tolkningsföreträde som ni vet. Om någon tycker det är ”sjukt jobbigt” kan jag inte säga emot det, jag kanske har en annan upplevelse men den personen jag möter tycker det är sjukt jobbigt…. Åh då får vi jobba utifrån det. Det är en stor utmaning för professionella och vänner/familj, men vi måste möta det och ta oss an det.

Funderar mycket på ”yta”. Inte utseende, utan hur man framstår. ”Du framstår så lugn” tycker jag att jag fått höra större delar av mitt liv. Men har jag känt så?

Åh ja, ibland kan jag vara ”untouchable” när det kommer till ångest, ilska eller andra känslor. Jag känner av och bekräftar, men jag går inte in i det själv. Jag förstår och vill stötta/hjälpa personen ur det. Att man har masker kan Erving Goffman berätta allt om. Eller det mesta. Man iklär sig en roll plus att man har diverse sociala konstruktioner att ta hänsyn. Åh ja, även biologiska. Det ena utesluter inte det andra anser jag utan det finns många olika perspektiv att ta hänsyn till och reflektera över.

Apropå reflektera, visst krigar alla anhöriga till oss med NPF, psykiatriska diagnoser eller psykisk ohälsa? Puh, vi är inte lätta att ha och göra med. När vår energi åker i botten eller något ”går fel” eller ”händer” så blir det svart framför ögonen och logiken försvinner. Man blir rasande, ledsen, besviken eller vad det än är. Kvar står en eller flera anhöriga som ska kompensera för min ilska, besvikelse, sorg eller vad det än nu må vara. Jag gör mig själv till ”omyndig” kan man säga. Att hela tiden ”offra sig” eller ”ge upp sitt” för någon anhörig måste kosta massa glädje och energi. Min förhoppning är att vi ger någon liten glädje som gör det värt at stå ut. Annars tycker jag ni ska lämna och ja, jag vet hur svårt det är att lämna. Man blir medberoende till den enskilde och man vill at det ska sluta lyckligt. Men livet innehåller inte lyckliga slut. Allt kräver sitt arbete och engagemang.

En annan sak jag möter i jobbet är anhöriga till personer som är suicidala eller mår väldigt dåligt. Hr möter man det? Älskar man personen i fråga? Det vill jag tro, men jag vet att det är mer komplicerat än så. Att ha en anhörig som inte vill leva är tufft men för den som vill dö är det tuffare. Man känner sig ensam, övergiven och värdelös. Man kan jobba med andra som har det socialt tuff och behov av stöd, men ”glömma” eller skita i den man har närmast att den är i behov av stöd. Att jobba i socialtjänsten och ha en anhörig som vill dö är ett underbetyg för den enskilde såklart. Men jag ser det och det gör mig ledsen.

Jag vill avsluta med att jag imponeras av dig som person och som krigare, du löser mycket för dig och din familj, och du vill väl. Tack. Jag behöver fler som dig i min värld, för att jag ska orka fortsätta leva.