Gnällde tidigare ikväll till min medbloggare om att jag inte får till det när jag ska sätta mig å blogga. Hans så korrekta svar var att vi är röriga och det är vad läsarna förväntar sig av oss, så här kommer de då ett rörigt inlägg om allt möjligt.
Vart ska man börja då? Kanske med en av mina grubblerier nu på senaste tiden, de e inte ett nytt grubbleri utan de dyker upp då och då. Vad är viktigast: goda resultat eller psykisk hälsa? Jag tror att psykisk hälsa är viktigast, och när man mår bra så kommer de rätta resultaten av sig själva. Vad är rätt resultat då? Är det antal timmar man vistas i en miljö eller är det vad man får ut av den tiden man vistas där? Ett exempel: om man som barn kämpar med rädslor många timmar i veckan men inte visar det i skolan utan endast hemma och barnet övervinner sin rädsla och utsätter sig för det där otroligt jobbiga. Kan man då inte få vara nöjd med ”enbart” den prestationen? Måste man så fort man klarat av den där prestationen genast prestera ännu mera? Jag och kanske du också har varit rejält rädd någon gång och jag vet vad det kostar i energi, efter uppoffringen så är iaf jag helt slut man kan inte räkna med att jag gör så mycket mer den dagen. Och om man som barn då utsatt sig för den där rädslan och klarat av det så kanske man inte har så mycket mer att ge den dagen. Min fundering då blir, dom där extra timmarna i skolan är troligen bara förvaring jag antar att inlärningen inte är så hög för huvud och kropp är helt slut så det bästa hade varit att få avsluta och åka hem och återhämta sig så att man klarar skolan nästa dag. Jag förstår inte att timmarna i skolan kan vara viktigare än måendet för individen. Skolan ser ett lycklig barn jag ser de där trasiga barnet. Och ja jag antar att man tänker att det är familjens fel att barnet blir så olyckligt när det kommer hem för det var inte vad som visade sig i skolan. Jag möter så många föräldrar i mitt jobb och i mitt engagemang i Attention och jag hör det så många gånger: man har blivit orosanmäld för att barnet inte kommer till skolan. Varför tänker man då alltid att det beror på förädrarförmågan? Skulle inte skolorna kunna orosanmäla sig själva istället för det är allt för ofta det utredningen från socialtjänsten kommer fram till. Sen blir det moment 22. socialtjänsten ser samma som BUP och föräldrar det är skolan som pressar eller brister i sina antaganden men det kan ingen ge sig på för skolan har en egen del i samhället med eget tolkningsföreträde och makt över rekommendationer som kommer från experter. Jag har suttit på otaliga möten med andra föräldrar och man får på mötet höra vad barnet behöver för att klara av en dag, men skolan kan helt välja att säga: ni har fel. Jag tycker detta är otroligt konstigt och någon som förmodligen bottnar i något annat än barnets psykiska välmående. Jag tror inte på press, jag tror på motivation. Men vi tänker olika, samhället tycker man ska pressa och skulle individen bli sjuk av det så är det inte samhällets fel…
Samhällets stöd… För vem finns det? Är det för den som har ett behov av en insats eller är det för den som utför insatsen? Detta är något vi som NPF familj ofta slåss med. Vi har behov av olika insatser och ja vi kan få dom men bara om… och sen kommer en uppsjö med krav. Vår almanacka måste anpassas efter utförarens, vi kan inte välja utförare, vi kan inte välja hur vi vill att det ska utföras. Men vi kan tacka nej till insatsen och det får väl ses som inflytande över insatsen då. Jag ser detta överallt inte bara hemma hos oss utan via mitt jobb och via Attentions medlemmar. Som Magnus skrev i sitt förra inlägg samhället är uppbyggt av stuprör och verksamheter har svårt att vara så flexibla som vi hade behövt dem. Antar att det är svårt bara för att det handlar om mjuka värden. Känslor, stress hur man mår inombords går inte mäta lika lätt som ett dåligt blodvärde. Det är individuellt och även här har den som sitter andra sidan bordet någon slags tolkningsföreträde. Och hjälparen (läkaren, sjuksköterskan, boendestödet) är den som beslutar om det du upplever faktiskt stämmer. Tyvärr har det visat sig att man har svårt att tänka sig att människan är en enhet där allt är sammankopplat. Där de enda påverkar det andra, man tror att ångest bara är ångest och inte beror på något annat. I vilken annan del av vården skulle man kunna behandla så fel som man gör i psykiatrin. Någon sa till mig en gång att gå till psykiatrin i Växjö är som att gå med ett brutet ben till öron, näsa hals… Jag är benägen att hålla med. Hur många är inte felbehandlade i Kronobergs län? Inom kort ska vi i Attention Kronoberg bjuda in till dialog med chefer inom psykiatrin, jag hoppas arr vi kan få med lite förtroendevalda också och jag hoppas vi får en bred uppställning av chefer till detta möte så att vi får en givande dialog där man inte kan skylla på någon annan för den man ville skylla på sitter i samma rum. Jag ser fram emot detta möte, har såååå mycket att diskutera 🙂
När jag hör om hur man blir behandlad här i Kronoberg så skäms jag. Alltså hallå vi betalar också skatt varför kan man inte anställa folk med kompetens då på alla plan? Vad behövs för att vi ska få en bra och jämlik psykiatri/habilitering/kommunal insats här? Vi hör från andra län hur väl det fungerar med regionala och kommunala insatser så vad gör vi för fel i detta län?
Något som är positivt är att vi är i full gång att utbilda personal i psykisk hälsa nu i kommunen. Vi har nu två omgångar första hjälpare och innan året är slut så kommer vi ha fyra omgångar till. Det känns jävligt gott att vi på snart alla enheter har människor som kan hjälpa och stötta vem som helst som mår dåligt psykiskt eller har hamnat i ett psykiskt kristillstånd. För även om du tror det eller ej så kan alla hamna just där i det där kristillståndet som ingen pratar om, men ja de finns även om du inte pratar om det.
Prata, prata, prata ni som känner mig vet hur mycket jag tjatar om detta och ja det finns inget viktigare. Prata om allt, om hur du faktiskt mår oavsett Corona eller ej, prata om gamla minnen bra som dåliga, prata om framtid positiv eller tråkig framtid. De spelar ingen roll men håll inte tyst om det du själv tänker på eller känner rädsla inför eller av. Inget är så starkt som tankar vi behåller för oss själva, men saker vi delar, delar vi!
Vardagen är här. Det tror jag många känt av med allt vad det innebär. En 30-35 samtal i veckan ang familjen, massor med möten, massor med tider som ska klaffa med andra, egentid klockan 4.30 (fy fan så mörkt de e nu så dags alltså) hemma efter jobb ca 21.30, göra iordning inför morgonen, maila folk, boka/ändra tider på 1177… Kasta sig i säng å sova som en medvetslös tills klockjävlen ringer. Å min hjärna har bestämt sig för att tävla om vem som gör sig hörd först, hjärnan eller väckarklockan. Senaste tiden har hjärnan vunnit, 4.20 vaknar den å undrar varför jag ligger kvar ännu… JAG KUNDE FÅTT SOVA I 10 MINUER TILL!!! Men nä de e ju bara å stiga upp å ta tag i dagen.
Familjen är otroligt stressad för tillfället. Detta är inget som märks eller syns utifrån men ja här hemma märks det. Idag hade jag hoppats på att maken min skulle fått fylla på lite energi men det sket sig. Han skulle åka båt hela dagen vilket han längtat efter flera dagar så idag var dagen då det skulle bli av. Men nä, båten krabbade så han har inte alls fyllt på med den där energin han behövde utan snarare tvärtom dränerat ännu mera energi. När sånt här uppstår så vet jag att han måste få fixa sin båt innan han kan släppa de å finnas här med oss. Så tills det är löst så släpper jag honom löst och räknar inte in honom i något. Ett slags curlande tycker många, men jag vet att det är det enda som funkar och det kommer i slutändan kosta oss minst. För att tvinga in honom i ett sammanhang där han för tillfället inte kan vara blir inte bra för någon. Jag vet att detta beror på hand NPF och inte på att han är självisk eller arrogant. Det är så här det blir när man har de diagnoser han har och då måste vi anpassa runt omkring honom så att det blir så lite skada som möjligt på alla plan.
Tjejerna behöver vila vila och vila och jag tänker inte pressa dem med läxor eller att dom ska hjälpa till att städa upp efter sig eller att dom ska fixa sina egna mackor. Jag tönker göra det åt dom så att dom får vila så att dom kanske pallar kommande skolvecka = som kanske gör att skolan blir nöjda för att dom orkar gå dit. Livet och samhället är då fantastiskt 😀
Delar en av favvo gruppens låtar som jag tycker beskriver detta röriga inlägg på något vis
God natt och håll avstånd, Corona tar mer och mer mark som vi inte behöver ge så lättvindigt!!!
Intressant 