Känsla av obehag som kan variera i styrka från mild oro till skräck, och som utlöses av ett hot som kan vara omedelbart och konkret eller bestå av en farhåga att något eller någon kan skada en. Det är NE.se förklaring av ordet. Så nu ska vi diskutera rädsla.
Rädsla är individuell, du är rädd för ormar men det är inte jag. Jag är rädd för spindlar men det är inte du. Rädslor kan vara konkreta så som dessa djur, höjder, hissar, mörker osv.
Själv är jag rädd för mycket som inte andra kan se, men som jag -känner-. Kan känna rädsla träffa människor, vad ska de tycka, tänka och tro om mig? Rädsla för vad som kan hända om jag söker det där jobbet, får jag det eller sållas jag bort? Om jag får det, vill jag egentligen ha det? Kommer jag klara det? Rimligtvis borde inte det vara en rädsla, om en chef/arbetsgivare anställer mig borde jag väl inte känna så.
Men jag tror mycket av mina rädslor kommer från tankar utifrån scenarion. Katastroftankar är ett ord man läser om ibland och det är tanken som är motorn medan rädslan är bränslet som förbrukas av tankarna. Därför tar rädsla mycket energi för oss alla och förutom att rädsla räddat oss från sabeltandade tigrar bland annat en gång i tiden, vad gör den för nytta nu…?
Jag vet bara att rädslan och min ångest/katastroftankar tar oerhört mycket kraft och energi som jag inte kan sova ikapp. Jag är fortfarande trött trots jag fått ett respektabelt antal timmar sömn under natten. Det är också svårt att prata om rädslor, oftast får man höra ”det där är inget att vara rädd för” vilket är det sämsta svaret man kan ge någon som är rädd. Det är lite som att säga ”ryck upp” dig till någon som är deprimerad.
Rädslor botas oftast genom en KBT-behandling inom vården, där man ska ”utsätta sig för det man är rädd för” och då är det ju återigen lättare utsätta sig för något konkret som ormar än att utmana sina egna tankemönster. Eller monster som jag brukar kalla de.
Jag har inget facit på hur jag och andra ska bota våra rädslor, jag vet bara att första steget är att synliggöra de och att faktiskt acceptera att man är rädd och att det är okej. Att ha någon att prata med, oavsett vem personen är och vad den har för ”roll” i ditt liv. Bara säg något om din rädsla.
Vi i Reella skulle vilja sprida ordet om just detta, sprida ordet om att vi måste börja bli snällare mot varandra. Samhället kräver massor av oss och egenansvaret är idag stort så vi andra medmänniskor behöver steppa in och hjälpas åt att minska ohälsan som blir. Ett litet samtal eller sms kan göra större skillnad än du tror.
Japp så är det, vardagen är här och allt går precis som det ska. Eller? Nu när denna hösten skulle igång så har det för vår del varit lite mer än galet många möten och träffar och samtal och planering och… Men det var det värt för vi är igång och alla är där dom förväntas vara, men jisses så mycket energi det kostat oss. Vi är rätt så slut allihop nu och det kommer nog ta tid innan vi är helt i fas, så detta kommer inte bli ett långt inlägg, återkommer när energin finns och hoppas ni har överseende med det.
Om vi börjar med skolan så har våra båda NPF tjejer börjat nya skolor och lämnat all trygghet bakom sig. Detta är inte ett val vi så aktivt gjort utan det är så det ser ut, man byter skola där vi bor när man går från lågstadiet till mellanstadiet och från mellanstadiet till högstadiet. Just denna sensommar/höst har jag många många gånger funderat på hur fan jag planerade när jag skaffade barn med 3 års mellanrum, att dom sen skulle ha NPF gör ju inte saken lättare. Meeeen som vanligt så lär vi oss massor av dessa utmaningar.
Jag har blivit kontaktad av otroligt många föräldrar/anhöriga denna höst som kämpar med att få sina barn till skolan, kämpar med att få sina barn att vilja leva, kämpar med att få sin omgivning att förstå … Jag är så otroligt imponerad av alla kämpar där ute som liksom kämpar på dag efter dag trots att ingen ork finns kvar ”vad är alternativet” får jag höra och Ja vad är egentligen alternativet, det kan man fundera på. Det är i dessa tider jag är lite extra glad att jag tillhör en förening som Attention som har stridit och fortsätter strida för alla barns rättigheter till skolgång. Just september månad är månaden då Attention belyser skolfrågor lite extra mycket. Jag skickar men en länk så kan ni läsa själva https://attention.se/
I den kommun jag jobbar valde vi att anordna en föreläsningskväll blandat med livemusik från bygden och tal från politiker, det blev en fin kväll som lämnade mig med många tankeställare. Föreläsaren är en jag lyssnat till förr och som jag skulle våga kalla för vän och jag tröttnar aldrig på hans berättelse så tacksam att han ville komma till oss och dela sin berättelse för många fler.
Psykisk ohälsa är något som alla drabbas av på ett eller annat vis och jag kan inte i ord beskriva hur tacksam jag är för alla de människor jag möter på ett eller annat vis där ute som kämpar varje dag, som trots att det känns omöjligt ändå fortsätter. Jag kan inte i ord beskriva den ödmjukhet jag känner inför alla de berättelser om livets alla olika delar som jag får äran att ta del av, det är verkligen fint ska ni veta och jag är så glad att jag får ta del av och stå bredvid när det stormar, att man litar på att jag står kvar tills stormen lagt sig. Nu när jag varit hemma länge och tok fokuserat på att få familjen på fötter så känner jag mig som en svikare på ett sätt. Men jag är inget vidare stöd för andra om inte min familj först och främst mår bra, så för att kunna finnas där för andra måste mina klara sig bra själva. Min grund måste vara stadig för att jag ska kunna stå stadigt i andras stormar. Och detta gäller ju alla, man måste bygga en stabil grund. Ibland går grunden sönder och då får man bygga upp den igen, det gör vi alla på olika vis. Jag gör det förmodligen mest udda av alla mina kvinnliga vänner har jag förstått. Jag får absolut ingen energi av blommor, växter, odla, laga mat, hästar, sy osv jag får energi av helt andra saker som ni som känner mig tycker är otroligt märkligt men sån är jag. Jag får energi av EBK, V8, stora mänger energi som frisläpps på väldigt kort tid och dess släktingar 🙂 Tur att det är ok att vara den man är i dessa dagar 🙂
Jag tackar för att du läst och hoppas att du får en fin vecka, känner en del som just nu sitter med vad man kallar söndagsångest och det är jag glad att jag är förskonad från. Klockan ringer 4.20 i morgon och då kommer jag med glädje ta tag i denna nya dagen med nyfikenhet på vad som kommer hända (nu ljög jag, jag hatar livet 4.20 men jag stiger upp ändå)
Japp i morgon är väl den kortaste av dagar sen blir dom sakteligen längre och ljuset kommer åter igen. Jag tror inte jag är ensam om att tycka att det e otroligt mörkt nu på många fronter. Men det ser ju ur att ljusna på många håll inom närtid.
Jag lyssnade på stadsministerns jultal tidigare i kväll och det jag tar till mig av det han sa var att se till att höra av dig nu i jul. Ring alla du brukar träffa, ring de du inte brukar träffa, ring grannen, ring brevbäraren ringa kort och gott alla du kan komma på som behöver prata bort en stund nu i denna annorlunda tid. Det kommer vara en jul vi minns men inte på de där positiva sättet utan en jul som vi minns som den mest prövande julen. Vi behöver alla hjälpas åt.
Jag brukar alltid ha en jävla ångest varje jul för att tänker på alla som far illa av julen. De som har dåliga minnen av julen, familjerna där barnen far illa, där man dricker massor och slåss. Hen som inte har någonstans att ens få känna värme. Jul för dessa individer och fler därtill är hemsk. Det finns olika nivåer av hemskt. En del bränner köttbullarna, en del får inte köttbullar en del lever under hot andra lever i krig. Ingens lidande är mer ”värt” än någon annans. Den som lever i krig hade älskat brända köttbullar i lugn och ro till jul, olika sidor av myntet.
Oavsett lidande så har vi idag många som lider på ett nytt sätt i kommunerna, länet, landet, världen. Vi måste hitta nya sätt att ta hand om varandra. Nu kan vi inte trösta så som vi gjort förut och jag har fått lära mig ett nytt begrepp. Huddeprimerad, vilket då tydligen innebär att man saknar beröring av andra vilket då gör oss människor oroliga, nedstämda till och med deprimerade. När vi är oroliga så behöver vi varandra, när vi är ledsna så behöver vi varandra och att ge en tröstande kram i dessa tider går ju inte, vi behöver hitta andra strategier. Jag skickar med information i ärendet via en länk från 1177 så kan ni läsa själva vid intresse.
Jag vill med detta inlägg egentligen bara tacka er läsare för detta året. Ni är fantastiska, utan er hade vi inte fortsatt, så fortsätter ni läsa så fortsätter vi skriva. Och så vill jag säga GOD JUL och viktigast av allt var rädd om dig och dom du har nära och ring till alla du kan komma på. Vi måste höra av oss till varandra nu, det är livsviktigt. Corona dödar på sitt sätt, oro och ensamhet på ett annat. Så gör något viktigt, hör av dig!
Gnällde tidigare ikväll till min medbloggare om att jag inte får till det när jag ska sätta mig å blogga. Hans så korrekta svar var att vi är röriga och det är vad läsarna förväntar sig av oss, så här kommer de då ett rörigt inlägg om allt möjligt.
Vart ska man börja då? Kanske med en av mina grubblerier nu på senaste tiden, de e inte ett nytt grubbleri utan de dyker upp då och då. Vad är viktigast: goda resultat eller psykisk hälsa? Jag tror att psykisk hälsa är viktigast, och när man mår bra så kommer de rätta resultaten av sig själva. Vad är rätt resultat då? Är det antal timmar man vistas i en miljö eller är det vad man får ut av den tiden man vistas där? Ett exempel: om man som barn kämpar med rädslor många timmar i veckan men inte visar det i skolan utan endast hemma och barnet övervinner sin rädsla och utsätter sig för det där otroligt jobbiga. Kan man då inte få vara nöjd med ”enbart” den prestationen? Måste man så fort man klarat av den där prestationen genast prestera ännu mera? Jag och kanske du också har varit rejält rädd någon gång och jag vet vad det kostar i energi, efter uppoffringen så är iaf jag helt slut man kan inte räkna med att jag gör så mycket mer den dagen. Och om man som barn då utsatt sig för den där rädslan och klarat av det så kanske man inte har så mycket mer att ge den dagen. Min fundering då blir, dom där extra timmarna i skolan är troligen bara förvaring jag antar att inlärningen inte är så hög för huvud och kropp är helt slut så det bästa hade varit att få avsluta och åka hem och återhämta sig så att man klarar skolan nästa dag. Jag förstår inte att timmarna i skolan kan vara viktigare än måendet för individen. Skolan ser ett lycklig barn jag ser de där trasiga barnet. Och ja jag antar att man tänker att det är familjens fel att barnet blir så olyckligt när det kommer hem för det var inte vad som visade sig i skolan. Jag möter så många föräldrar i mitt jobb och i mitt engagemang i Attention och jag hör det så många gånger: man har blivit orosanmäld för att barnet inte kommer till skolan. Varför tänker man då alltid att det beror på förädrarförmågan? Skulle inte skolorna kunna orosanmäla sig själva istället för det är allt för ofta det utredningen från socialtjänsten kommer fram till. Sen blir det moment 22. socialtjänsten ser samma som BUP och föräldrar det är skolan som pressar eller brister i sina antaganden men det kan ingen ge sig på för skolan har en egen del i samhället med eget tolkningsföreträde och makt över rekommendationer som kommer från experter. Jag har suttit på otaliga möten med andra föräldrar och man får på mötet höra vad barnet behöver för att klara av en dag, men skolan kan helt välja att säga: ni har fel. Jag tycker detta är otroligt konstigt och någon som förmodligen bottnar i något annat än barnets psykiska välmående. Jag tror inte på press, jag tror på motivation. Men vi tänker olika, samhället tycker man ska pressa och skulle individen bli sjuk av det så är det inte samhällets fel…
Samhällets stöd… För vem finns det? Är det för den som har ett behov av en insats eller är det för den som utför insatsen? Detta är något vi som NPF familj ofta slåss med. Vi har behov av olika insatser och ja vi kan få dom men bara om… och sen kommer en uppsjö med krav. Vår almanacka måste anpassas efter utförarens, vi kan inte välja utförare, vi kan inte välja hur vi vill att det ska utföras. Men vi kan tacka nej till insatsen och det får väl ses som inflytande över insatsen då. Jag ser detta överallt inte bara hemma hos oss utan via mitt jobb och via Attentions medlemmar. Som Magnus skrev i sitt förra inlägg samhället är uppbyggt av stuprör och verksamheter har svårt att vara så flexibla som vi hade behövt dem. Antar att det är svårt bara för att det handlar om mjuka värden. Känslor, stress hur man mår inombords går inte mäta lika lätt som ett dåligt blodvärde. Det är individuellt och även här har den som sitter andra sidan bordet någon slags tolkningsföreträde. Och hjälparen (läkaren, sjuksköterskan, boendestödet) är den som beslutar om det du upplever faktiskt stämmer. Tyvärr har det visat sig att man har svårt att tänka sig att människan är en enhet där allt är sammankopplat. Där de enda påverkar det andra, man tror att ångest bara är ångest och inte beror på något annat. I vilken annan del av vården skulle man kunna behandla så fel som man gör i psykiatrin. Någon sa till mig en gång att gå till psykiatrin i Växjö är som att gå med ett brutet ben till öron, näsa hals… Jag är benägen att hålla med. Hur många är inte felbehandlade i Kronobergs län? Inom kort ska vi i Attention Kronoberg bjuda in till dialog med chefer inom psykiatrin, jag hoppas arr vi kan få med lite förtroendevalda också och jag hoppas vi får en bred uppställning av chefer till detta möte så att vi får en givande dialog där man inte kan skylla på någon annan för den man ville skylla på sitter i samma rum. Jag ser fram emot detta möte, har såååå mycket att diskutera 🙂
När jag hör om hur man blir behandlad här i Kronoberg så skäms jag. Alltså hallå vi betalar också skatt varför kan man inte anställa folk med kompetens då på alla plan? Vad behövs för att vi ska få en bra och jämlik psykiatri/habilitering/kommunal insats här? Vi hör från andra län hur väl det fungerar med regionala och kommunala insatser så vad gör vi för fel i detta län?
Något som är positivt är att vi är i full gång att utbilda personal i psykisk hälsa nu i kommunen. Vi har nu två omgångar första hjälpare och innan året är slut så kommer vi ha fyra omgångar till. Det känns jävligt gott att vi på snart alla enheter har människor som kan hjälpa och stötta vem som helst som mår dåligt psykiskt eller har hamnat i ett psykiskt kristillstånd. För även om du tror det eller ej så kan alla hamna just där i det där kristillståndet som ingen pratar om, men ja de finns även om du inte pratar om det.
Prata, prata, prata ni som känner mig vet hur mycket jag tjatar om detta och ja det finns inget viktigare. Prata om allt, om hur du faktiskt mår oavsett Corona eller ej, prata om gamla minnen bra som dåliga, prata om framtid positiv eller tråkig framtid. De spelar ingen roll men håll inte tyst om det du själv tänker på eller känner rädsla inför eller av. Inget är så starkt som tankar vi behåller för oss själva, men saker vi delar, delar vi!
Vardagen är här. Det tror jag många känt av med allt vad det innebär. En 30-35 samtal i veckan ang familjen, massor med möten, massor med tider som ska klaffa med andra, egentid klockan 4.30 (fy fan så mörkt de e nu så dags alltså) hemma efter jobb ca 21.30, göra iordning inför morgonen, maila folk, boka/ändra tider på 1177… Kasta sig i säng å sova som en medvetslös tills klockjävlen ringer. Å min hjärna har bestämt sig för att tävla om vem som gör sig hörd först, hjärnan eller väckarklockan. Senaste tiden har hjärnan vunnit, 4.20 vaknar den å undrar varför jag ligger kvar ännu… JAG KUNDE FÅTT SOVA I 10 MINUER TILL!!! Men nä de e ju bara å stiga upp å ta tag i dagen.
Familjen är otroligt stressad för tillfället. Detta är inget som märks eller syns utifrån men ja här hemma märks det. Idag hade jag hoppats på att maken min skulle fått fylla på lite energi men det sket sig. Han skulle åka båt hela dagen vilket han längtat efter flera dagar så idag var dagen då det skulle bli av. Men nä, båten krabbade så han har inte alls fyllt på med den där energin han behövde utan snarare tvärtom dränerat ännu mera energi. När sånt här uppstår så vet jag att han måste få fixa sin båt innan han kan släppa de å finnas här med oss. Så tills det är löst så släpper jag honom löst och räknar inte in honom i något. Ett slags curlande tycker många, men jag vet att det är det enda som funkar och det kommer i slutändan kosta oss minst. För att tvinga in honom i ett sammanhang där han för tillfället inte kan vara blir inte bra för någon. Jag vet att detta beror på hand NPF och inte på att han är självisk eller arrogant. Det är så här det blir när man har de diagnoser han har och då måste vi anpassa runt omkring honom så att det blir så lite skada som möjligt på alla plan.
Tjejerna behöver vila vila och vila och jag tänker inte pressa dem med läxor eller att dom ska hjälpa till att städa upp efter sig eller att dom ska fixa sina egna mackor. Jag tönker göra det åt dom så att dom får vila så att dom kanske pallar kommande skolvecka = som kanske gör att skolan blir nöjda för att dom orkar gå dit. Livet och samhället är då fantastiskt 😀
Delar en av favvo gruppens låtar som jag tycker beskriver detta röriga inlägg på något vis
God natt och håll avstånd, Corona tar mer och mer mark som vi inte behöver ge så lättvindigt!!!
Jag är för närvarande begåvad med en elev på jobbet. Jag tycker det är så givande och fantastiskt att få ha elever för då får man verkligen rannsaka sig själv och det man gör. Bäst är ju när eleven frågar – Varför går ni så? Har jag då inget givet svar på den frågan så bör jag ju göra om och göra rätt. En annan slående sak är att elever många gånger har bättre bemötande och insikt om vad klienter/patienter/omsorgstagare behöver än personal som är anställd. Varför är det så? Blir man som anställd bekväm och tänker att nu när jag är anställd så får de som ska ha hjälp ta den hjälp jag erbjuder eller vad händer?
Detta med bemötande är så viktigt. Vi är några som tänker ”relation framför funktion” och vad som visar sig när man tänker så är att det byggs upp en relation som fungerar. Har man en relation som håller så har man också mandat att komma med jävliga besked och ändå få stå kvar vid sidan om.
Jag har varit med och levererat tunga besked och har varit med och lagt in människor mot deras vilja på ställen dom hatar för att dom ska överleva, det är inte kul kan jag lova. Man känner sig som den största av svikare men jag är ändå välkommen tillbaka. Sen finns de dom som tycker att dom skapar en relation men relation det blir det aldrig. Kanske för att man försöker göra på sitt sätt och inte på de sätt som fungerar för individen. Jag tror vi är för självupptagna för att kunna tona in oss på samma ”frekvens” som någon annan. Det gäller att vara närvarande och inte sitta å fundera på vad som fattas i kylskåpet eller om man skulle boka den där resan som kanske ändå inte blir av nu i Corona. Vi har förbannat svårt att ställa oss i andras skor vilket blir så plågsamt för oss i familjer med behov. Vi önskar bara de fanns någon som fattade vad vi går igenom, någon som vi kunde vara äkta inför och slippa hålla uppe fasader. Någon där det kändes som att: ja du är här för att du verkligen vill det, inte för att det står på ditt schema.
(maya angelou)
Fasader är något man skulle ämna en blogg åt. För vilka har inte fasader. Olika fasader inför olika fasader. När vet vi att vi är äkta, när vet vi att den vi möter är äkta? Jag går ofta på min känsla och den har otroligt sällan fel, den där inbyggda radarn som ständigt lägger pussel om varför den jag möter är som den är eller gör som den gör. ALLA gör så gott dom kan! De e en devis jag lever efter och endast när i mår bra och allt är på plats i livet kan vi prestera på topp mot oss själva och andra.
Bemötande… Den senaste tiden har mycket handlat om det. Myndigheter jagar folk och får inga svar. Dom ber oss att försöka ta kontakt med den dom söker och ja människan svarar, vad beror det på. Varför svara man när vissa ringer men inte andra? Varför kan inte alla vilja att den jag ringer till ska tycka att jag är så trevlig så att man väljer att svara utan ångest? Och ja en del av detta beror helt och hållet på kemin emellan olika människor men jag tror den kemin går att rucka om vi bara anstränger oss.
Anstränger oss… Det är ju min nästa fråga. Alla har så otroligt mycket att göra nu säger man. Det är fullt överallt finns ingen som har tid att hjälpa till med de lilla extra. Eller är det som så att vi just nu själva mår så dåligt så vi har inte orken att ge de där lilla extra? Å vad ska vi göra åt det? Jag tycker vi ska sluta skicka ärendet vidare till nästa som inte har tid. Förstår ni hur jobbigt det måste vara att behöva hjälp men aldrig få den?
I veckan har det varit mycket samverkans frågor på tapeten. I dessa dagar när vi har alla möjligheter till en bra samverkan så verkar det vara så otroligt svårt. Vi i Attention strider hårt för att få vara med och påverka så att våra medlemmar får det bättre på alla nivåer men när det inte finns några mottagare som vill samverka så är det otroligt svårt att nå fram. Man vill ha våra åsikter men inte för ens förslaget redan är klubbat. Och sen skryter man med att man har haft brukarinflytande i sin härliga process, bredvid står vi och förstår ingenting. Samverkan är något som ska ske på alla nivåer hela tiden annars är det ingen samverkan.
Så bitter jag är ikväll å ja om samhället hade varit lite mer mänskligt och mindre pengakåt eller egenvinst drivande så hade jag nog varit nöjdare, inte för att de spelar någon roll om jag är bitter eller glad men jag tror vi tappat medmänskligheten någonstans och jag tror vi hade mått bättre om vi gemensamt kunde hjälpas åt att hitta den.
Varför kan vi inte göra saker för att det är bra för någon annan, varför måste man hela tiden sätta sig själv och sitt egna ego i främsta rummet. Gör mer saker med hjärtat då märks det att du menar allvar och då kommer man längre.
Intressant 