Trött

Hej på er! Det var länge sen nu, hoppas allt är bra med er där ute. Jag tror inte jag är ensam om att känna en enorm trötthet nu efter några veckor in i hösten. Alla rutiner övas på och ändras och anpassas så att dom passar folket i familjen och samhället. Man tänker oavkortat på hur man ska lösa diverse bekymmer på bästa sätt, man ringer man mailar man försöker få livets kuggar att kugga i varandra. Det kostar energi och det kostar ångest och det kostar nattsömn. Hur många av er lägger er till sängs och kan somna helt utan bekymmer? Hur många av er går till sängs med en klump i magen om att det är något ni missat, något som man borde löst eller något som man borde anpassat bättre. Att vara anhörig är ett heltidsjobb fast med dåliga anställningsvillkor. Så klart att man gör allt för sina närståendes bästa, men nu nu är jag trött. Jag skulle nog kunna sova en månad tror jag.

Jag är väl medveten om att man utifrån tycker vi skulle klara av alla de där förändringarna och bara lösa saker, men det tar tid att sätta nya rutiner och under tiden kommer vi begå misstag. Jag hoppas ni runt omkring oss tycker att det är ok, vi gör allt vi kan för att ta oss genom veckorna på bästa sätt. Under tiden vi övar på att sätta alla nya rutiner så kommer mer energi gå åt, det gör att vi inte har samma energi som vi brukar ha. Vi kanske blir tråkigare och mer isolerade, tro inte att det ni ser är en sanning. Vi kanske längtar efter att träffas men vi orkar bara inte. Tänk er att längta men inte orka. Jag tror att det är i dessa lägen folk slutar höra av sig till andra, efter många nej så ger man liksom upp och jag klandrar ingen, bara ber er att fortsätta inkludera folk runt er, ta det där nejet som att du faktiskt behöver fortsätta fråga. En dag finns där tid och ork för en kopp kaffe och den kommer göra underverk för er båda. Jag tror att detta kan vara en stor del till den psykiska ohälsa som så många lider av idag. Vi är för ensamma. Vi känner oss för ensamma. Det finns ingen resa eller sak i hela världen som kan rädda dig från psykisk ohälsa. Däremot kan en stunds närvaro ihop med andra få en människa att må lite bättre om så bara för en stund. Detta är såklart ingen sanning för alla men jag antar att de flesta där ute är någon slags flockdjur.

Jag får så många samtal och meddelande nu från människor som mår så dåligt och mellan raderna så höra jag: jag är så ensam, jag har inget syfte här i livet, ingen har tid för mig, ingen förstår mig osv. Vad i dagens samhälle gör att vi behandlar våra medmänniskor på detta vis? Vill vi behandla andra så eller förstår vi inte att det är det vi gör? Jag och en kollega utbildar för fullt nu i MHFA som är en direkt översättning på Första hjälpen till psykiska hälsa. Liksom många lär sig hjärt och lungräddning så har socialstyrelsen ansett att denna utbildning är lika viktig. Lika viktigt som LABC så är MHFAns BLEUS viktig. Kan vi vår BLEUS så kan vi rädda liv. Vad kan vara viktigare? Vi har redan några men snart har vi ett helt gäng första hjälpare inom psykisk hälsa i Tingsryds kommun. Det känns faktiskt otroligt bra att vi är på gång med detta nu.

MHFA utbildningen känns ju extra viktig nu när det i veckan varit suicid preventiva dagen och ja den uppmärksammades ju runt om i landet på olika sätt. 1269 personer suiciderade 2019 enligt FHM. Jag som brinner för anhörigfrågor kan ju bara tänka mig hur de över 10 000 anhöriga som lämnades mår. Vi måste sätta stopp för självmord nu! Jag fick skickat till mig en rörande berättelse från en efterlevande och jag hoppas att vi kan bjuda ner denne på en föreläsning här i Kronoberg.

Det blev ett kort inlägg ikväll. Men jag vill skicka med er att tänka på folket runt er, säg hej skicka ett kort lyssna och ta inte ett nej som ett nej för alltid. Var rädda om er och varandra det kan rädda liv!