Etikett: #MHFA

Trött

Hej på er! Det var länge sen nu, hoppas allt är bra med er där ute. Jag tror inte jag är ensam om att känna en enorm trötthet nu efter några veckor in i hösten. Alla rutiner övas på och ändras och anpassas så att dom passar folket i familjen och samhället. Man tänker oavkortat på hur man ska lösa diverse bekymmer på bästa sätt, man ringer man mailar man försöker få livets kuggar att kugga i varandra. Det kostar energi och det kostar ångest och det kostar nattsömn. Hur många av er lägger er till sängs och kan somna helt utan bekymmer? Hur många av er går till sängs med en klump i magen om att det är något ni missat, något som man borde löst eller något som man borde anpassat bättre. Att vara anhörig är ett heltidsjobb fast med dåliga anställningsvillkor. Så klart att man gör allt för sina närståendes bästa, men nu nu är jag trött. Jag skulle nog kunna sova en månad tror jag.

Jag är väl medveten om att man utifrån tycker vi skulle klara av alla de där förändringarna och bara lösa saker, men det tar tid att sätta nya rutiner och under tiden kommer vi begå misstag. Jag hoppas ni runt omkring oss tycker att det är ok, vi gör allt vi kan för att ta oss genom veckorna på bästa sätt. Under tiden vi övar på att sätta alla nya rutiner så kommer mer energi gå åt, det gör att vi inte har samma energi som vi brukar ha. Vi kanske blir tråkigare och mer isolerade, tro inte att det ni ser är en sanning. Vi kanske längtar efter att träffas men vi orkar bara inte. Tänk er att längta men inte orka. Jag tror att det är i dessa lägen folk slutar höra av sig till andra, efter många nej så ger man liksom upp och jag klandrar ingen, bara ber er att fortsätta inkludera folk runt er, ta det där nejet som att du faktiskt behöver fortsätta fråga. En dag finns där tid och ork för en kopp kaffe och den kommer göra underverk för er båda. Jag tror att detta kan vara en stor del till den psykiska ohälsa som så många lider av idag. Vi är för ensamma. Vi känner oss för ensamma. Det finns ingen resa eller sak i hela världen som kan rädda dig från psykisk ohälsa. Däremot kan en stunds närvaro ihop med andra få en människa att må lite bättre om så bara för en stund. Detta är såklart ingen sanning för alla men jag antar att de flesta där ute är någon slags flockdjur.

Jag får så många samtal och meddelande nu från människor som mår så dåligt och mellan raderna så höra jag: jag är så ensam, jag har inget syfte här i livet, ingen har tid för mig, ingen förstår mig osv. Vad i dagens samhälle gör att vi behandlar våra medmänniskor på detta vis? Vill vi behandla andra så eller förstår vi inte att det är det vi gör? Jag och en kollega utbildar för fullt nu i MHFA som är en direkt översättning på Första hjälpen till psykiska hälsa. Liksom många lär sig hjärt och lungräddning så har socialstyrelsen ansett att denna utbildning är lika viktig. Lika viktigt som LABC så är MHFAns BLEUS viktig. Kan vi vår BLEUS så kan vi rädda liv. Vad kan vara viktigare? Vi har redan några men snart har vi ett helt gäng första hjälpare inom psykisk hälsa i Tingsryds kommun. Det känns faktiskt otroligt bra att vi är på gång med detta nu.

MHFA utbildningen känns ju extra viktig nu när det i veckan varit suicid preventiva dagen och ja den uppmärksammades ju runt om i landet på olika sätt. 1269 personer suiciderade 2019 enligt FHM. Jag som brinner för anhörigfrågor kan ju bara tänka mig hur de över 10 000 anhöriga som lämnades mår. Vi måste sätta stopp för självmord nu! Jag fick skickat till mig en rörande berättelse från en efterlevande och jag hoppas att vi kan bjuda ner denne på en föreläsning här i Kronoberg.

Det blev ett kort inlägg ikväll. Men jag vill skicka med er att tänka på folket runt er, säg hej skicka ett kort lyssna och ta inte ett nej som ett nej för alltid. Var rädda om er och varandra det kan rädda liv!

Det är sååååå mycket nu

Sitter ner och reflekterar över den gångna veckans olika möten med människor från olika delar av samhället. Jag har träffat många fantastiska människor men också haft en del samtal/träffar med människor som jag inte riktigt kan förstå. Kan säga att de möten som lämnar mig med ett frågetecken så här en lördagskväll har uteslutande med profession att göra. Tyvärr är jag rätt så säker på att jag inte är den enda anhörige som lämnas en lördagskväll med dessa funderingar.

Vi skulle haft en uppföljning på min yngsta dotters SIP för några veckor sedan. På omvägar får jag reda på att den blir inställd för att två inte kunde komma (SIPar är lagstadgade och man kommer på den tiden man blir kallad) men nä den blev inställd. Tiden går och jag hör INGENTING om denna uppföljning. Mamman i huset tröttnar och tar tag i detta själv. Det innebär att jag måste ringa HAB, skola, LSS handläggare, korttids och övrig personal och fråga dom om dom kan vara med på detta specifika datum som är föreslaget. Det blir alltså ca 10 personer som ska samordnas. Det blir 10 samtal jag måste samordna. Jag frågade om det gick att starta en mailkonversation, men det gick inte pga sekretessen. Behöver jag berätta för er hur svårt det är att få tag på människor idag per telefon? Det är telefontid mellan 11.30 och halv 12 varannan helgfri söndag typ. Mao ett HELT JÄVLA OMÖJLIGT uppdrag. Jag har ett jobb att sköta me och där är det inte direkt som så att jag kan sköta mina privata samtal där, så jag måste sköta detta på de förmiddagar som jag är ledig = otroligt svårt att få tag på folk när jag har tid att prata med dem. Det är en jävla stress kan jag meddela och det slutar med att jag är urförbannad innan tiden gått och jag måste köra till jobbet. Ofta har jag inte kommit någonstans med denna samordning och DET ÄR INTE MIN UPPGIFT SOM MAMMA att samordna en uppföljning för en SIP för mitt barn, den uppgiften föll på en annan som får lön för att att jobba med mitt barn men denna har inte tänk samordna någon SIP för DET ÄR SÅ MYCKET! Gissa vilken mening som är den jag hör på alla ställen när jag ringer runt och försöker få till denna SIP. Jo ”DET ÄR SÅ MYCKET” det är det svar jag får hos alla, och jag fattar inte vad jag ska med den informationen till? Tänker man då att jag som anhörig ska dra in SIPen? Tänker man att jag som anhörig ska säga oj då stackars dig och lyssna vidare på hur illa dom har det som måste gå till jobbet? Eller vad är tanken med denna sägning? Jag blev skitförbannad nu i veckan när jag fick detta till mig och tänkte ska vi byta liv en dag så kan du få se vad mycket innebär? Jag höll mig och svarade inte för som anhörig har man ett stort ansvar att se till så att inte profession blir kränkt och får för sig att motarbeta en, tro mig det är tuffa dagar som anhörig i detta liv men det kan bli otroligt mycket jobbigare om man får professionen emot sig. Så det är en balansgång som jag som anhörig och hjälpsökande är högst ansvarig för. Jag är bara anhörig utan några som helst bevis på att jag vet vad jag pratar om och dessutom söker jag hjälp = alltså vet jag inte vad jag pratar om. Eller ?

Jag träffar så många fantastiska anhöriga som sliter för att få ihop sin och familjens vardag. Många av dessa står där jag står och har lärt sig den hårda vägen att det är vi som anhöriga som är ansvariga för de stöd och den hjälp som min familj kommer få. Det är vi som måste lära känna vårdgivaren och läsa av hur vi måste bete oss för att det inte ska bli värre än det behöver bli med denna vårdgivare. Vårdgivaren går till jobbet och får lön oavsett hur många familjer den svikit. Och dom kan alltid hävda att ”Det är så mycket nu”. Så kan inte vi anhöriga säga och skulle vi säga att vi är så otroligt trötta så blir vi skickade till en annan instans som ska hjälpa oss och så är stupröret igång ytterligare en gång. Så snälla sluta berätta om din arbetssituation när du får samtal från någon hjälpsökande, det är snudd på patetiskt.

Dessa jävla stuprör alltså, fyyyyy fan så trött jag är på dom. I dessa Corona tider har jag märkt av en allt större oro och då tänker ju jag att vi som medmänniskor måste vara liiite mer lyhörda, lite mer hjälpande, lite mer nyfikna på hur kan jag hjälpa en medmänniska. Och ja många i min omgivning är såna men va händer inom professionen? Jo där håller man stenhårt i sina stuprör. Denna veckan skulle jag ringa in till PIVA (psykakuten) i mitt jobb. Möts av en trevlig röst och jag berättar vart ifrån jag ringer och att vi behöver deras råd i ett ärende. Där bryts den trevliga rösten med ett ”Vi tar inte emot nya patienter” 😮 Va, en akutmottagning som inte tar emot nya patienter… Hur är det möjligt? Som ”tur” väl var så var det inte första gången jag fick det svaret från denna enhet så jag var beredd och kontrade med att jag är MHFA instruktör (första hjälpen vid psykisk ohälsa) och att jag iom den utbildningen vet vart och när man ska skicka människor vidare för specialistvård. Då ändrades tonläget igen. Ska det verkligen vara så här? Ska det spela någon roll vem som ringer för att söka vård? Är inte alla människor lika mycket värda? Borde det inte vara som så att om man har behov så får man hjälp? Tyvärr är nog svaret på den frågan nej.

Denna vecka har varit intensiv och jag är så imponerad av alla de människor jag möter i mitt jobb som sliter som djur för att få ihop sina liv. Vilka hjältar och jag önskar så att deras ord blir lika mycket värt som det faktiskt är, tyvärr blir många inte lyssnade på eller så misstror man dom. Vad skulle hända om vi blev lite snällare, lite mer nyfikna på varför människor beter sig som dom gör oavsett hudfärg, bakgrund eller ekonomi. Kan vi inte bara hjälpas åt att göra världen lite snällare, det önskar jag. Och till sist tvätta händerna och håll kontakt med varandra på håll. Go lördag på er