När jag hamnar i en svacka är det verkligen en svacka. Jag överanalyserar och gör mig till världens största ovän. Ingen vill mig väl och jag är kritisk mot mig själv samt all eventuell vänlighet som kommer mot min väg. Jag antar jag är den där tegelväggen folk säger de dunkar skallen mot när de försöker nå in under skinnet på en NPF.

Varför väggen är uppe vet jag inte. Jag tror den är uppe jämnt men i perioder kan omgivningen bryta sig igenom och se vem jag -egentligen- är. Om det nu är något att se. Men så fort en svacka kommer blir väggen lite svårare att tränga igenom och det kommer fram taggar. Taggar som skadar omgivningen som vill väl. Det kan vara ord eller handlingar som gör omgivningen sårad eller ledsen.

I min svacka så kan jag inte mentalisera. Det kanske jag inte kan när jag mår bra heller, men i svackan så är det svårare. Min version av mig själv är sanningen. Andra personers ”beröm” eller annat rinner av mig som den feta gås jag känner mig.

Hur länge varar en svacka? I 35 år säger jag. Jag föddes i en svacka brukar jag skämtsamt tänka och säga ibland. ”Men du gnäller bara, tänk på…” Ja jag tänker på de som har det värre. Jag tänker på de som har det bättre. Jag tänker på de som är i samma situation. Tro mig, jag -tänker- redan så det räcker och blir över. Jag behöver inte få pajen ”sanning” kastad i ansiktet, jag vet redan hur den smakar.

”Du vet allt du”. Långt ifrån. Men jag vet min känsla. Jag vet hur hjärnan fungerar. Jag vet hur min introverta hjärna och personlighet håller mig vaken på nätterna och sovandes på dagarna. Jag må vara vaken men jag sover och är inte så ”snabb” som jag önskar. Dagens kommunikation kräver ”kvickhet”, likt stand up, och är du inte kvick hinner någon före eller så hinner samtalsämnet dö ut vid fikabordet eller småpratet innan mötet.

Jag vet att svackor kommer och går för alla, ingen är på topp jämnt och ingen är på botten jämnt heller för den delen. Men det är just förändringen som är svår, min och andras. Ena dagen är det si, andra är det så. För mig och andra. Vad har hänt sen igår? Vad har hänt sen sist? Hur mycket ska jag berätta? Hur mycket ska jag fråga? Var går den där gränsen som folk pratar om. ”Nu gick du över gränsen” eller ”varför frågade du inte…?”

Jag förstår att alla brottas med de sociala koderna och det sociala samspelet vi har. Men jag förstår också att jag med min NPF diagnos kanske kommer lite längre bort från samspelet, att jag har lite svårare att hänga med… Att det kanske kostar mig lite mer energi så jag får välja bort det sociala, vilket gör jag drar mig undan, vilket gör mig ensam, vilket gör mig ledsen, vilket gör mina närmsta villrådiga hur de ska göra för att visa de bryr sig om mig.

Ja jag är i en svacka. Alla tankar går ett steg för långt. Kvar sitter jag med tankar och försöker bli av med de. Jag söker ingen sympati. Jag vill bara förmedla hur det kan kännas, här och nu.