Frågan rycker upp mig från mina tankar. Va? Om jag vill dö? Nä, men jag vet inte om jag vill och orkar leva…

Den där ryggsäcken vi bär. Den är full för alla, olika mycket och med olika saker, men den är likväl en börda. Vi brottas med minnen, händelser, känslor, tankar, upplevelser och allt annat. Vi är den vi är beroende på de erfarenheter vi bär oss. Vi är den vi är beroende av den personlighet vi har. Varför det blir som det blir…. ptja, vem vet det?

Det finns oändligt många synsätt på frågan ”vill du dö?” Det är en fråga som skapar en oro och nervös stämning. Vad ska jag svara? Vad ska personen fråga? Vad gör de när jag ger svaret? Vad gör jag när jag får svaret?

Jag är övertygad om att alla sliter med sitt. Alla har en ryggsäck och bakgrund som tynger. Alla har ett nuläge som ”inte är enkelt”. Att leva innebär att man mår dåligt till och från, utan att få en diagnos på det. Livet idag är så komplex och vi har så många, stora krav. Eller så tror vi att vi har det. Vi rycks med i ”strömmen” och tror vår lycka kommer om vi hakar på majoriteten. Majoriteten har flertalet gånger genom historien visat sig vara idioter.

Att jobba med sin egna psykiska (o)hälsa är svår. Man måste börja ta tag i självbild, självkänsla, självkänsla och komma ur självdestruktiviteten. Att öppna upp för en förändring är ett gigantiskt svårt, jobbigt och tufft steg. Det är enkelt att lära ut, men att leva efter det…

Så vill jag dö? Vill jag leva? Vad påverkar svaren och vad påverkar situationen. Det är så många parametrar. Om jag utgår från mig själv och de jag jobbar med, så vet kommunal och regional omsorg aldrig, eller nästan aldrig, hela bilden av en individ. Man försöker bygga pussel och hitta generella lösningar för att hjälpa någon ur ett missbruk eller självdestruktivt beteende. Men vad vet man egentligen? Man lägger pussel av det beteende man ser och av de svar man får. Men visst kan folk ljuga för en om hur man mår? Visst kan folk fejka ett beteende och framstå mer positiva, eller negativa, än man är? Vissa vill ha uppmärksamheten, andra vill inte ha den. Vissa livnär sig på att synas, andra vill bara tyna bort som en tapetblomma.

Vill du dö?

Jag vill inte må dåligt. Jag vill inte slåss med alla spöken och monster. Jag har självdestruktivt beteende och självdestruktiva strategier. Jag vill hitta en väg ut men jag vill nog den ska vara enkel. Men den är inte enkel. Den är stenhård att ta sig fram på. Men jag vet inte hur jag ska göra, jag kan inte mentalisera vägen framåt och jag vet inte vad jag ska svara eller göra. Ibland är det svart. Ibland är det vitt. Ibland är det grått.

Att hjälpa någon att hjälpa sig själv är nyckeln. Ingen kan ta över ens liv och ingen kan få en sluta känna ett lidande. Man måste själv bestämma sig att det är färdigt att gå i samma destruktiva fotspår. Åh det är så klart enklare sagt än gjort. Om det varit enkelt hade vi inte haft någon psykisk ohälsa eller självmord.

Det gäller hitta något, som inte är destruktivt, som ger en energi.. eller acceptans… Ja acceptans.. Acceptera livet, situationen osv. Vad funkar, som inte är destruktivt? Är det meditation eller är det att vara en ”lycklig idiot”? Glaset är halvfullt ni vet… Det är ett synsätt som säkert skulle kosta mindre lidande. Men ack så svårt att nå.

Vill du dö? Vill du prata om det?

Jag vet inte. Jag kan inte lyfta frågan själv. Jag behöver en vägvisare i mitt mörker. Någon som styr samtalet och frågorna framåt, mot det mål som vi har. Jag kan inte höra av mig. Jag behöver veta att vid den tiden kommer/ringer den personen. Jag kan vilja prata väldigt mycket vid många tidpunkter, men då är jag förlamad helt enkelt. Jag saknar initiativförmågan att starta ett samtal. Ibland när man har en ”tid” att prata på, ja då kanske jag inte vill prata och då blir det slöseri med min och den andres tid. Att veta man fuckar upp det för en själv skapar inte direkt bättre känsla.

Att leva kräver mer än vad vi tror. Det är inte en dans på rosor utan det kräver mycket engagemang, kraft och positiv energi. Väldigt få får något gratis av livet utan man får kriga för att få fram det där ”gottiga” ur livet. För vissa kanske det kommer mer naturligt, medan det för andra kräver en större kraftansträngning. Vi vet inte hur vår medmänniskas ryggsäck ser ut och vi kan således inte veta varför ett visst beteende uppstår.

Ångest och depression.

Ofta kommer en sorg över mig. En känsla som visar på ett stort självhat och på en trötthet mot livet. En känsla att inte vilja eller orka. Leva. En känsla är inte detsamma som fakta, men den väger tungt. Den tynger ner en ordentligt och den är svår att förklara för omgivningen. Att jobba med människor är på många sätt min räddning. Jag trivs att hjälpa andra och få andras liv att bli lite bättre. Jag tycker det är svårt att applicera det på mig själv. Jag kan på något sätt känna mig mer viktigt för någon annan persons liv än mitt egna.

Så vill jag dö då?

Jag vill problematisera suicidet och känslan runt psykisk ohälsa. Jag säger inte att det är enkelt eller finns rätt och fel, jag menar att det är mycket som styrs av impulser, bemötande och här och nu. Rätt ord vid rätt tillfälle kan göra stor skillnad.

Jag kommer fortsätta terrorisera med blogginlägg tills Kim slänger ut mig på grund av för mycket skit i bloggen. Tills dess kommer jag tramsa vidare… och nörda vidare.

Det finns mycket läsvärt i dessa tider om hur coronan påverkar individer och familjer. DN hade en bra artikel om hur NPF-familjer drabbas. Avlastningsmöjligheter försvinner när inte mormor/morfar eller farmor/farfar kan hjälpa till och för de barn som faktiskt har ett bra stöd i skolan kommer inte iväg och familjen får inte den pausen som de kan behöva för återhämtning.

Det är inte bara den här gruppen som lider nu, vi har en stor ökad psykisk ohälsa nu och den kommer synas ännu mer om några månader. Står sig psykiatrin och vården i övrigt redo? Vi har folk som blir väldigt ensamma, för många är skolan och jobbet en stor social bit som nu försvinner. Man jobbar hemma och träffar inte människor längre. Har man då inte familj blir isoleringen ännu värre. I början kan det säkert vara skönt att köra teams i underkläderna och ”råka” kolla på lite Netflix under arbetsdagen när det är stiltje, men jag tänker att för varje dag som går så blir hjärnan allt mer rastlös, understimulerad och rent utav elak. De elaka tankarna kommer, mot sig själv och omgivningen.

För vissa skiljer sig inte livet så mycket mer än innan coronan, man har redan plöjt allt på Netflix, HBO, Viaplay och Cmore… Man spelar dator- och tv-spel som innan. Men för många är det väldigt nytt. Man begränsas och mycket av ens intressen tas bort, själv gillar jag som sagt fotboll och idrott överlag och det finns inte nu. Varken på tv eller som ett live event. Rammstein och andra konserter och festivaler skjuts fram ett år. Det blir ganska stort tomrum, även om ovannämnda streamingtjänster och konsolspel tillfredsställer några timmar av min vardag så är en stor del borta.

Efter en livstid av svårigheter att somna har jag nu fått mitrazapin utskrivet och den fungerar bra. Jag blir väldigt trött och sover djupare, då jag nu plötsligt kommer ihåg drömmar varje morgon. Jag har tidigare alltid intalat mig jag sovit drömfritt och vaknat lätt. Nu är jag däckad om nätterna. Men trots det finns det en fortsatt trötthet känner jag, det finns en mer gnagande känsla inombords under min vakna tid. Jag skulle säga att det är mer ångest nu än innan. Jag kompletterar med att ta sertralin och om den höjer min stämningsnivå vet jag inte. Men det har varit enklare komma iväg till gymmet regelbundet och mer frekvent om veckorna och lite enklare haka på sociala aktiviteter. Efter en arbetsvecka, med mycket människor och möten, så har jag ändå haft lite mer kraft och energi att umgås även privat.

Men på senare tid har det varit mer ångest, mer grubbleri, mer tunga tankar. Jag begriper inte hur jag hinner och orkar med det, men det gör jag. Att hitta strategier för att hantera det här är svårt, de strategier man hittar är kanske inte alltid de bästa eller mest sunda/hållbara, men just då i stunden är känslan att det är enda sättet.

Idag är det klämdag, men vi är några som arbetat på. Det har inte varit en lugn klämdag direkt, men det mesta är löst efter bästa förmåga. När det krisar för andra så verkar jag skärpa mig, medan egna kriser hanteras med en bit toblerone. Kanske är det enklare hjälpa andra än hjälpa sig själv.

Jag gillar ovanstående citat och önskar den fanns på alla skolor, arbetsplatser och hem. Att bygga självkänsla är nyckeln och det börjar redan i unga år. Att låta barn med ”oliktänkande” faktiskt få uppmuntran och inte tvingas in i en box. Vi pratar mycket om individualism men vi glömmer hur vi faktiskt uppfostrar barn idag. De gånger barn, och vuxna, med NPF får chansen är när man möte en mentor, rektor, chef, kollega, sambo, make/maka osv som faktiskt ger en ärlig chans att få lyckas. Där man ser vilka styrkor personen har och hur man kan utnyttja dessa styrkor för att nå skolans mål, prestera på bästa sätt på ett arbete samt få ut max av kärlek i en relation.

Idag har vi så många som mår dåligt, med eller utan NPF-diagnos, och vi kan få vår omgivningen att känna sig mindre dum och värdelös. Det krävs bara ett samtal, en fika, en promenad eller bara vara. Fylla på med positiva tankar, känslor och bygga omgivningen från grunden. Alla växer av beröm eller bara att få veta man gör rätt. För inget är så farligt som när tvivel får fäste inom oss, tvivlet växer fortare än maskrosor.

Var snälla mot varandra och er själva.

Hoppas ni läst min medbloggares Kims senaste inlägg. Det är riktigt bra och kommer vara aktuellt oavsett när du läser det. Kim fascineras ofta av beteenden och jag är benägen att hålla med att det är intressant. Jag kan dock tycka det är svårt. Det här med konsekvens och verkan förstår jag. Är jag en rövhatt så gillar inte folk mig. Men sen har man det underliggande hos personer, diagnoser och ryggsäckar, som gör att folk gör som de gör… Det kan vara i relationer eller på annat sätt. Man ser ett ”stökigt barn” men ingen frågar sig varför… och frågar man sig varför är det genast en ”uppfostringsfråga”.

Igår delade Attention Kronoberg den här bilden:

Jag tycker den förklarar mycket av det som slarvigt brukar kallas för ”ADHD-beteende”. Det finns rövhattar med diagnoser och det finns rövhattar utan diagnoser, men många kämpar med att ta sig igenom dagen, timmen, minuten eller sekunden. Givetvis har man ett ansvar även om man har en diagnos, men man vill ändå att omgivningen ska ha en annan förståelse för ens beteende och svårigheter. Sen har alla med diagnos olika svårt med olika saker. Jag möter ofta i min professionella roll på frågan om ”hur ska jag/vi göra då?!”… Man söker något universellt svar för hur man ska göra mot alla med samma diagnos… Då glömmer man individen brukar jag säga, en diagnos är en vägledning men inte facit. Ta dig tid att lära känna oss med diagnos, vi är ganska trevliga. 🙂

Jag tycker verkligen ni ska bli medlemmar i Attention Kronoberg, jag må vara partisk i målet men det är en viktig förening. Bor du utanför Kronoberg hamnar du i din lokala förening och den är minst lika viktig och drivande i frågor som rör personer och deras anhöriga, som kanske inte just nu orkar göra sig hörda…

Ibland vill man, som vuxen och myndig, att någon annan ska ta hand om ens liv. Ens liv rasar och man har femtielva saker att ta itu med men man vill vara en tjurig femåring istället. Man önskar någon annan står på sig för sin del och som krigar för en när man inte orkar eller har tankekraft. Ibland försvinner förmågan att tänka. Oftast på grund av för lite sömn och/eller för mycket ansvar under en kort period. Ni anar inte hur många ”måsten” eller möten man kan ha på en dag, vecka eller månad som person med NPF eller anhörig till någon med NPF. Många säger att ”man hör ingen som klagar” och då brukar jag säga att klagokören uteblir pga att personen eller de anhöriga har däckat av utmattning efter sina krig med vård, kommun och myndigheter.

”Vad är viktigt för folk med NPF eller deras anhöriga?”

En fråga jag också får ofta. Jag brukar säga information. Fakta. Vad gäller. Visst, ibland vill man veta varför och varför det beror på en korkad tjänsteman eller politiker, men oftast vill man bara veta fakta. Infon. Man vill ha återkopplingen. Ljug inte, säg du ska ta reda på fakta och återkoppla för helvete. Lovar du ringa/maila tillbaka så gör du det. Behöver du mer tid så mailar eller ringer du om det. Får du ett svar den enskilde inte vill höra så meddelar du det. Ovissheten eller osäkerheten är oftast mycket värre än beskedet. Ett nej kan man ta, bara man får ett nej… Sen gäller detta såklart inte alla, men att ljuga är väl kanske inte det som står högst upp på ditt lönesamtal… Så hitta en lösning.

Lill-lördag var det ja. Röd dag imorgon. I år är det ju egentligen bara morgondagen som ställer till det, nationaldagen är en lördag och sen är det midsommar som brukligt. Jag ska jobba på fredag men hemifrån, som så många andra gör, och det känns bra. Visst, ”lite” svårt med strukturen och disciplinen är det men det är också en möjlighet att planera upp kommande veckor i kalendern och skriva sådant som man inte gjort. Jag tror och hoppas att vi kommer ha lite hemmadagar och fler Teams möten framöver, även när coronan försvunnit. Nu tvingas vi tänka nytt och jag tycker det är positivt. Att ha möten online är tryggt för många med diagnoser och för deras anhöriga, man behöver kanske inte ta ledigt från jobbet för att stötta sin anhörig. I dessa tider är varje intjänad lönekrona välkommen.

För egen del? Ja man kämpar på. Det är fullt av utmaningar som för alla dödliga. Hjärnan kan i ensa stunden vara mitt bästa verktyg för att i nästa sekund vara min största fiende. En fiende som vill mig väldigt illa, utifrån dålig självkänsla, till ett destruktivt beteende med mycket impulser. Jag har ingen ADHD diagnos men mina impulser kommer av psykisk ohälsa och såldes en jakt på distraktion. Denna distraktion är oftast, eller alltid, självdestruktiv och dyr på många sätt.

Dålig självkänsla, självförakt, brinnande hjärna eller vad som helst kan vara orsaken till mycket olycka. Man borde/skulle göra på annat sätt men det finns inte energi, kraft, motivation eller logik.. Dagligen ställs min logik och känsla mot varandra. På ena sidan är logiken tydlig utifrån konsekvens, rätt och fel t.ex…. men på andra sidan finns känslan. Känslan som säger åt en köpa storpack chokladbollar eller något annat onödigt och extremt mycket. Varför gör man så? Det är synnerligen självdestruktivt.

Många gånger handlar det om att gilla sig själv, eller iaf acceptera, sig själv eller den situation man är i. Dem är sällan/aldrig perfekt men det är där man är. Det är pokerhanden man är tilldelad och det gäller ta sig ur den vinnande. Det kan handla om att bluffa sig fram eller faktiskt ha en hand man är nöjd med. För vissa är triss i femmor bra medan andra slänger en sådan hand. Är glaset halvfullt eller halvtomt?

I övrigt anser jag att väldigt få, för att säga inget, beteende försvarar ett beteende ”pga ett hål inombords”. En rövhatt är en rövhatt, glöm aldrig de

Apropå inget… Vad gillar du som är skamfullt? Jag gillar bandet Nickelback, som oftast skälls ut.

För övrigt borde ni be min medbloggare Kim berätta om en SIP-utbildning för socialtjänsten i Tingsryds kommun. Den brukar locka till skratt eller sneda leenden.

Jag vill även slå ett slag för uppdraget som kontaktperson inom området funktionsnedsättning. Jag tilldelar kontaktpersoner och är kontaktperson åt tre personer. Jag kan rekommendera det. Alla kommuner är i behov av personer som kan tänka sig detta uppdrag. Det är ett arvode kopplat till det men man gör det mest utifrån ett medmänskligt perspektiv. Att vara medmänniska och vän. Man hjälper till att bryta någons isolering eller utöka personens umgängeskrets med en person till. Man tar en fika, promenad, film, loppis eller vad som. Kontakta din kommun om du är intresserad av att vara det. Du blir inte rik ekonomiskt men du växer som människa och får kunskap m människor.

Som vanligt lyfter jag på hatten för alla krigare, alla med egen psykisk ohälsa eller anhöriga till någon som mår dåligt. Det är inget konstigt eller sjukt med det, det är ett tecken på att personen känner mycket och det är ett positivt tecken.

Jag avslutar inlägget med Knappnytt, ni som vet ni vet.

Dessa jävla stuprör. Kalla de för stuprör, byråkrati, lagar, regler, propositioner eller vad ni än önskar. Det ställer till det många gånger. Jag vet varför vi har lagar och regler, det är för att man ska se vilka rättigheter man har. Det är för att de med behov ska få den hjälpen de behöver, medan de som inte behöver det inte ska få det. Mänskligheten är fullt av fuskare genom årens lopp och så länge det funnits människor har det funnits fuskare och lögnare, personer som försökt lura systemet och få egen vinning på ett regelvidrigt sätt.

Problemet är att när man drar åt svångremmen för att komma åt fusket, så drabbar det oskyldiga. Oskyldiga som krigar år efter år, månad efter månad, vecka efter vecka, dag efter dag, timme för timme, minut för minut och ibland sekund för sekund. Hur ska man orka med att möta upp de här stuprören och bevisa vad man har rätt till? När energin är slut lagom till att man fått iväg familjen till skola och jobb samt sig själv. Ska man sen börja ringa statliga myndigheter och få plats 170 i kön, regionen som ”ringer upp dig klockan….” eller kommunala tjänstemän som ”är på tjänsteärende, åter klockan…”

Jag tror många lägger ner då. De försöker inte söka den hjälp de har rätt till, för ansträngningen är inte värd det man får. Samtidigt är det ofta viktiga tusen- och hundralappar för familjen eller individen, det är viktig hjälp för att få några timmars avlastning med en närstående, det är viktigt att få hjälp med den där ”molande värken” man har, men som man tar några Ipren och biter ihop ytterligare en timme.

Stuprören visar sig i när man ska ha hjälp, man ska ringa Arbetsförmedlingen om det, Försäkringskassan om det, habiliteringen/psykiatri/BUP om det… för att inte tala om kommunen. En i kommunen svarar på frågor om skolan, en svarar på frågor som rör barnen, en som svarar runt ekonomin, en som svarar runt äldre- och funktionsomsorg, en om avloppet… Att få tag på dessa och reda ut, tar minst en arbetsvecka. Tro mig, jag hjälper familjer med detta och jag kan behöva 5 arbetsdagar på mig för att fått tag på alla och fått de svar jag behöver. Åh jag har ingen familj att ta hand om på kvällarna som jag ska rodda och kaospilota för. Jag är mäkta imponerad av de familjer och indivder som rodda själva, men jag är ännu mer imponerad av de som faktiskt ber om hjälp, för att rädda sig själva. Går ni sönder, går er familj sönder, glöm inte det.

Ibland får jag frågan vad som frustrerar mig mest i min roll som lots och inom Attention/SPES. Jag säger det beror på dag till dag. Men just nu är Försäkringskassan en katastrofal myndighet som hittat något nytt kryphål för tolkning, för nu spottar de ur sig avslag på sjukpenning, aktivitetsersättning, omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning för barn. Merkostnadsersättning för vuxna funkar nu. Sjukersättning är totalt hopplöst. Problemet med FK är att de är stenhårda på läkarintygen, vilket jag kan tycka är ok. Problemet är att dagens läkare inte hittar skriva bra läkarintyg. De är mer administratörer än läkare och då kan det ju bli så att intygens kvalitet blir lite sämre. Jag tycker personligen att FK borde kunna ta emot intyg och utlåtande från fler än läkare, för att avlasta läkare inom specialistvård och på vårdcentralerna. Tänk om FK kunde göra en korrekt bedömning av en kurator, psykolog, arbetsterapeut eller myndighetsperson inom kommun, som faktiskt har bra kännedom om individen. Genom detta så får läkare faktiskt mer tid med patienten och kan då hjälpa denna rent praktiskt med dess krämpor och ohälsa. En galen tanke såklart, och jag vet det inte kommer bli så. Men man kan få drömma på bloggen.

Apropå läkare, i helgen filar jag på en insändare som förhoppningsvis kommer publiceras inom kort rörande suicidprevention och vikten av att våga fråga och ha ett medmänskligt samtal. Jag tycker det är självklart och många med mig, men det finns en liten del som tycker annorlunda. Problemet blir när dessa några sitter på ett stort inflytande och makt runt vården inom psykiatrin… Jag är tacksam att det finns så många organisationer och människor som brinner för suicidprevention och vill göra något åt den psykiska ohälsan. Den kommer inte försvinna av sig själv.

För övrigt bör Corona tas på yttersta allvar, oavsett var man befinner sig på den politiska eller religiösa skalan. Regel nummer 1 är som alltid att inte vara en rövhatt. Inom omsorgen är man corona nära och de flesta av oss har äldre anhöriga eller anhöriga i riskgrupp. Tänk på de och ha respekt för att personer faktiskt vill ha sina anhöriga vid liv så länge som möjligt…

Idag kom beskedet att Rammsteins konserter i sommar ställdes in. Direkt avbokade jag mitt hotellrum. Sen kom jag på, jag kanske hade velat vara i Göteborg ändå, även utan konsert? Men det tänkte jag inte på då. I samma sekund som mailet om inställd konsert så försvann syftet att ha ett hotellrum bokat i Göteborg. Nu några timmar efteråt kan jag fundera runt det… Men i dessa tider så ska man inte ge sig ut på äventyr om man inte måste, detta tror jag gäller även i juli…

För övrigt finner jag ljudböcker som ett mycket bra tidsfördriv i bilen till jobbet. Vissa författare är dock väldigt ”utförliga”… Eller noga med detaljer som någon med autism. Dean Koontz är en sådan författare. Hans böcker är bra och fulla av detaljer. Samtidigt imponeras jag av de som läser in de här böckerna som kan vara på 16-17 timmar. Ja det är ett avlönat jobb, men ändå. Jag är mäkta imponerad av många uppläsare. Just nu gillar jag Jonas Malmsjö som uppläsare, mycket tack vare Lars Kepler böckerna om Joona Linna och hans inläsning av Stephen King.

Ni har väl inte glömt att deklarera? Det är ett jäkla krabb om man har skogsfastighet. Det är mycket man ska kunna runt avdrag. Sen har jag en momsdeklaration med. Jag har såklart en konsult som hjälper mig, för ett rejält arvode såklart, men jag blir ändå imponerad av hans kunskaper inom detta. Jag kan sakna ”livskunskap” i gymnasiet som jag bloggat om tidigare. Ge en genomgång för deklaration, ABC. När kommer den, varför och vad förväntas av mig. Sen är det skittråkigt att betala in skatt men jag är medveten om att det går till många bra saker, utan att säga det går till enbart bra saker… Diplomatisk som jag är.

Kunde svamlat vidare mer men inlägget ser ”lagom långt” ut nu så jag avrundar med två saker jag gillar en kväll som denna.

Glad vår eller vad säger man när det blivit maj? Det är råkallt, regnigt, lite åska…. så nog känns det som maj. År 2020 fortsätter präglas av Corona och det finns lika många rätt sätt att agera runt Corona som det finns människor känner jag. Vem som ”har rätt” får vi väl se så småningom. Jag tycker fortfarande det viktigaste är att man har respekt för sjukdomen, håller avstånd och tänker både en och två gånger innan man gör något. Att du blir arg för du inte ”får göra något” trumfar inte att folk dör eller far rejält illa. Att inte få fira valborg, sjätte juni, student eller kanske till och med midsommarafton är såklart ”för jävligt”… Men jag ser hellre att min medmänniska med diabetes, hjärtsjukdom eller annat får chansen att uppleva någon av dessa dagar under 2021 eller 2022 eller… Ja ni fattar. Ibland får man som individ offra sig för den stora massan, fråga alla föräldrar och vårdnadshavare till barn och ungdomar med NPF…. -.-

Jag fattar att många klättrar på väggarna av ”tristess”, men testa vara lite introverta, det gör er gott. 🙂 Om man kan acceptera och till och med njuta av ensamhet eller social distansering så kan faktiskt hjärnan få vila från intryck och stress/krav på att man ska ha ett aktivt liv. Ta och kolla Netflix, ta en promenad i skogen, gör något litet projekt hemmavid eller spela tv-spel.

Just nu spelar jag mycket playstation när jag inte tjänar in pengar för brödfödan. Jag har fastnat för Death Stranding, Trivial Pursuit live, Broken Sword 5, what remains of Edith Finch, until dawn och man of Medan. Fantastiskt underhållande spel på respektives sätt.

I veckan har jag synts i Smålandsnytt angående Försäkringskassan, denna myndighet som kämpar på i sina stuprör och orsakar mycket ekonomiskt och mänskligt lidande. Jag klandrar inte handläggarna som får stå i skottgluggen i telefon när man ringer in i frustration, ilska och tårar. De följer bara de lagar, riktlinjer och prejudikat som råder. Många gånger är de lika frustrerade som undertecknad eller er andra som har något ärende hos de. Problemet är snarare ett systemfel och där man gör bedömningar som ska spara pengar rent krasst. Samtidigt gör man det på grund av allt fusk som förekommer, men man straffar den lilla människan istället för skurkarna. Speciellt i Corona-tider är varje bidrag, som man är berättigat till, väldigt viktigt för att få bo kvar en månad till i sitt boende och få en månad med mat på bordet. Vi pratar om basala behov som de här pengarna går till, inte till extravaganta resor utomlands som många ”misstänksamma” verkar tro att alla bidrag går till.

Jag fascinerad av när rättssystemet och professionella kukar ur och rasar samman. Hur den enskilde helt plötsligt får mängder av egen- och föräldraansvar. Jag kan känna att det finns mycket okunskap, dock ingen ovilja att lära sig mer, om psykisk ohälsa, NPF och andra psykiatriska diagnoser. Många vill förstå ”vad som händer” och ”vad för stöd” personen/familjen behöver. Problemet är att man begränsas och blir bakbunden av organisationen. Dagens vård- och omsorg är inte anpassad efter dagen eller framtiden. Dagens pensionärer efterfrågar snarare Wi-fi än bingo på äldreboendet och om några år kommer man kräva wi-fi så samtliga kan streama Netflix. Hur möter man detta? LSS-lagen från 1994 ska revideras för första gången… Mycket har hänt sedan 1994. Ibland får jag höra kommentaren ”ja men förr klarade man av ADHD-barn och enstöringar (autister) själva, utan kräva pengar”. Nja, klarade och klarade…. Man satte ”ADHD-barnen” till att bygga stenmurar och gå i skogen kanske… Enstöringarna blev just enstöringar…. och hur mådde de här grupperna? Bara för något funkar/funkade behöver det inte betyda att det var/är bra… Mänskligheten har haft mycket som funkat, men som plockats bort med tiden… Bränna misstänkta häxor tex. är något vi tack och lov slutat med, men det ”funkade” då. Snälla, om du tycker psykisk ohälsa, NPF-diagnoser eller psykiska sjukdomar är ”besvärliga”, läs in dig på de. Kolla föreläsningar online. Skaffa kunskap och förståelse om de här personerna och hur de fungerar. Visa lite medmänsklighet…

En stor eloge och tumme till alla er som kämpar med egna diagnoser, egen psykisk och fysisk ohälsa och är anhöriga. Ni är fantastiska och det är ni som får många individer och familjer att fungera, inte de professionella. Tvivla aldrig på att ni inte vet vad som är bäst, för det gör ni oftast. Ni är med er själva eller er anhörig 24/7, inte professionella som träffa, pratar eller läser om er en tio minuter. De kan omöjligen ha hela bilden och sanningen av situationen, men tyvärr står de för besluten och ”råden”.

När jag pratar med professionella i min roll som lots, Attention Kronoberg eller som individ, så brukar jag fråga ”vem är du där för?”. Jag är professionell själv och kan känna suck, pust och stön vissa arbetsdagar. Det kan bero på lite sömn, ”jobbiga möten” eller bara en allmän dålig dag. Detta får dock aldrig gå ut över den du möter. Den du möter i din roll, vård, skola, omsorg eller myndighetsutövning, ska inte drabbas av att du har ett stort egenintresse den dagen. Vi har alla ett livspussel såklart, även vi som jobbar med ovanstående områden. Men man får som professionell försöka lösa och planera om så det blir genomförbart, man ska aldrig låta individen man ska möta behöva fixa och ändra till förbannelse. Många tar redan ledigt från jobbet för att ha möten med skola, vård och omsorg. Många har anställningar som gör det svårt att ”ta flexledigt” en eftermiddag för att ha ett möte. Som professionell får man ibland jobba innan 08:00 eller efter 16-17:00 för att det ska bli bra för den man möter. Om båda parter har svårt att planera om för ett möte, så lovar jag att i 999 av 1000 fall är det den enskilde som har det svårare, och drabbas hårdare, än den professionelle att planera in en tid som passar den professionelle.

Min medbloggare Kim kan säkert ge exempel på hur det är att försöka få till en SIP, samordnad individuell plann, jag hoppas hon får tid att skriva om det krabbet.

För övrigt saknar jag sport.

Jag är glad att jag har Storytel i dessa tider, att lyssna på ljudböcker till och från jobbet samt på gymmet är fantastiskt. Riskerar jag att få slut på böcker så frågar jag alltid Vicky, hon har koll på vad jag gillar för böcker bättre än vad jag har.

För övrigt så gillar jag Teams, Zooms eller vad det nu än heter… Det är bra möten och man kan träffas utan att träffas i dessa tider. Man kan planera in sin kalender på ett bättre sätt och behöver inte flänga och fara på samma sätt. Jag är tacksam tjänsteman för detta och hoppas vi kan jobba så här även efter Coronan.

En fördel i dessa tider är att man kan följa Ted Talk föreläsningar på Youtube. Om du inte gjort det så rekommenderar jag att göra det. Just nu lyssnar jag mycket på föreläsningar som självmord, och även om ämnet är tungt, så är de viktigt. Annars rekommenderar jag denna film på HBO Nordic om ni letar efter en bra film.

Individuella lösningar. Hur ska man få det att fungera i en skola, arbetsplats eller samhället? Alla är individer men… Vi förväntas, har krav på oss, att följa vissa normer och vara på ett visst sätt. Att man ska vara snäll tar jag för givet. Men hur man löser ett mattetal? Det kvittar väl, viktigaste är att det blir rätt, liggande stolen eller ej? Idag uppfattar jag samhället väldigt fyrkantigt och oflexibelt, oftast är samhället mer oflexibelt och fyrkantigt än personen med autism diagnosen… Bara där borde vi kunna höra varningsklockorna? Hur ska man vara en individ, och få lyckas och lösa saker på sitt unika sätt, om det finns et ”facit” på hur man borde göra?

För övrigt imponeras jag av alla som krigar mot depression och en låg självkänsla. Kanske till och med destruktiv. När kommer depressionen eller paniken? När man kämpat för länge själv och försökt hålla ihop. Att anpassa sig efter samhällets normer.

Jag som har tvång brukar tvångsmässigt lyssna på denna regelbundet. Ha en trevlig dag/kväll/helg/vecka nu!

I det här inlägget vill jag reflektera lite runt missbruk, riskbruk och allt däremellan. Jag tror, och är tämligen säker, att majoriteten av människor kan hantera sitt ”bruk”. Oavsett om det är alkohol, spelande eller vad det nu må vara. Men för vissa går det överstyr och går det inte överstyr för de, så drabbar deras missbruk/riskbruk närstående, jobb/skola och samhället. Det finns ett stort lidande och mycket av det som kan missbrukas klassificeras nog som ”något kul” för majoriteten. Inte minns spel- och casinobolagen är duktiga på att marknadsföra sig själva som ”något kul” men att ”för vissa blir det ett problem”. Vad orsakar missbruk/riksbruk? Finns medicinska svar om man vill googla på det. Men jag vill, som de flesta, påstå att det är en sjukdom och som måste behandlas därefter. Lika lite som man väljer cancer, lika lite väljer man att bli missbrukare av alkohol eller spelande. Hjärnans signalsystem är fantastiskt, när det funkar. Åh det funkar på olika sätt för olika individer… Vilket gör det problematiskt när alkohol och spel marknadsför till ”gemene man” och ”alla”. Vissa hanterar det, andra inte. Egenansvar. Konsekvens. Lögner. Offerkofta. Det finns många åsikter om just detta och jag säger inte emot de, jag tycker bara man ska försöka lyfta blicken lite och se människan. Det finns oftast ett mänskligt lidande bakom ett beteende. Ja, det finns rövhattar och sociopater, men jag tror de flesta beter sig av någon anledning och att man försöker hitta en ”lösning”, en quick fix eller bara döva smärtan.

Psykisk ohälsa är en lömsk slamkrypare. Den smyger sig på och hugger tag i en som en fästing och suger livet ur en. Folk är golvade som en boxare och att komma upp på 9 är en fantastisk bedrift, väl värd att lyfta på hatten för. Men jag förstår folk som självmedicinerar och hittar distraktioner i alkohol, spelande och vad det än må vara. Det är en tillflyktsort, ett destruktivt ställe, men som man bara tar sig till. Det är mänskligt på något sätt. Att ramla är inte svårt, men att resa sig kräver en jäkla ansträngning, en stark självkänsla och en stark omgivning. Att inte alla har det är ingen hemlighet och många krigar på utav bara helvete. Man känner ett steg fram, två tillbaka. Man tar sig en öl, ett glas vin, en grogg, en trisslott, en lotto, en spelkväll vid datorn/tv-spelet eller vad det än må vara. Att fly en liten stund, få en liten andningspaus från det livet och det mörker som kväver så många individer i dagens samhälle.

Att ramla ner i djupets avgrund, att ta tag i livet, att ändra beteenden, att faktiskt orka brottas med det där mörka, elaka, kalla, högljudda, ondskefulla… Att faktiskt kliva ur sin trygghetszon och faktiskt börja göra något bra för en själv. Även om det inte känns så här och nu, så kan resans mål visa att det blev bättre. Att det kanske till och med blev bra. Att fly från sig själv, in i ett destruktivt förhållande, ett missbruk eller på annat sätt som är självdestruktivt är allt för enkelt. Det svåra är att ta sig ur skiten och till alla som gjort det och kämpar med att göra det, respekt till er!

För övrigt är jag fortsatt bekymrad över det sociala skyddsnätet som ska finnas i det här landet, jag tycker maskorna blir större och större och fler och fler ramlar igenom de. Kommuner drar åt livremmen och Försäkringskassan avvecklar sig själv. Kvar står många små och medelstora företag och kämpar på och erbjuder lösningar för personer som vill fån en inkomst och komma in på arbetsmarknaden. Men allt ska lösas utifrån egenansvaret och det krävs rejäl kraftansträngning för att komma så långt. Att ge sig ut på jakt efter ett jobb eller sysselsättning är ett stort steg efter en depression, utmattning eller vad det än må vara som stått i vägen. Att ge sig ut på arbetsmarknaden är som att ge sig ut på dejtingmarknaden, risken att få nej är så ångestframkallande för många att man ligger däckad i fyra dagar efter en jobbintervju eller studiebesök. Man måste få tid på sig att komma in i det, men samhället tycker det ska gå ”skyndsamt” och istället för en långsiktig lösning får vi ett kortsiktigt misslyckande som fyller ryggsäcken på den enskilde med ännu ett misslyckande. Allt på grund av byråkrati och/eller okunskap från myndigheter och vård om psykisk ohälsa. Jag är medveten om att det finns solskenshistorier med där allt klaffar, men jag möter inte dessa solskenshistorier i mitt jobb utan jag får rapportera från den andra sidan.

Samtidigt ser jag hur folks liv och ekonomi rasar samman, man får göra orimliga prioriteringar. Man måste som förälder avstå medicin för att ha råd med månadens och annat som rör familjen. Under tiden så söker man de insatser som finns inom socialförsäkringsbalken, men möts av att det är 8-12 månaders handläggningstid. Det som finns kvar är att söka försörjningsstöd, söka fonder eller vända sig till kyrkan… Att göra det när man själv och familjen är i en utsatt och tuff situation kräver en stor ansträngning, det innebär ytterligare ansökan, ytterligare telefonsamtal, ytterligare person att berätta om sin livshistoria för, den femtielfte gången i ordningen. Jag hoppas alla som inte hamnat i den här situationen är ödmjuka och kan ha förståelse för de personer som faktiskt gör det. Hur bra man än har det nu, så vet man aldrig vad en pandemi, naturkatastrof eller krig kan göra med ens liv. En gnutta medmänsklighet efterfrågas och att man inte ”bestraffar fel människor” på grund av systemfel, byråkrati och allt som kan spela in. Man ska aldrig ställa grupper mot varandra inom socialt arbete och omsorg, vi och dem får inte vara en diskussion och politiskt slagträ, den diskussionen har aldrig gett folk mer pengar i plånboken och överlevnad för dagen.

Nu tycker jag mycket igen. Skönt att ha ett forum för att tycka. Det är inte facit, men det är mina tankar och reflektioner.

För övrigt är Kims inlägg väldigt läsvärt om semester. Apropå att inte se helheten för en individ, familj och livssituation. Att man är på de förbannade stuprören och att alla ska passa in i den där jävla mallen. Alla ska tryckas in där, med våld, genom hela livet. Det börjar i förskola och skola där alla barn ska göra samma sak, på samma sätt för att det ska bli ”rättvist”. Det handlar om att ge alla barn chansen/möjligheten/rätten att ta del av undervisning och få visa att de kan, men på ett anpassat sätt. Alla gillar inte skriftligt, alla gillar inte muntligt, alla gillar inte grupparbeten. Att inte klara av en undervisnings- och redovisningsform är inte detsamma som att du inte har kunskapen och förståelsen för det du ska lära dig i skolans värld. Men tyvärr har många skolor en lång väg att vandra i dessa frågor.

Sen att man inte kan få ta semester så som passar en själv och familjen bäst är helt galet. Jag förstår semesterlagen och de rättigheter som finns runt den, men någonstans måste ju semester innebära vila för den enskilde och dennes familj. Om inte det ges, varför ska man då tvingas in i 4 veckors semester? Hur gör det att den anställde blir utvilad om det inte passar alls? Att alla inte förstår NPF och psykisk ohälsa förstår och respekterar jag, men jag förstår inte hur man inte kan lyssna på källan. Individen, barnet, ungdomen, föräldern, vårdnadshavaren eller vad det än är, hur kan man ifrågasätta en persons känsla och upplevelse? Vad vet du om en person, som inte personen själv vet?

Coronan fortsätter härja och bloggen vill verkligen uppmana folket att stanna hemma och vara rädda om sig själva och framförallt varandra.

Ja jo det kommer ett inlägg till innan helgen tar slut. Helt makalöst eller hur.

Nu nästa vecka kommer en rapport om hur anhöriga har det nu i dessa tider. Och ur ett anhörigperspektiv så kan jag meddela att vi behöver vila och det kanske låter konstigt men just jobbet kan vara de ställe där vi får vila. Hur stressigt jobbet än är så är det en helt annan slags stress än den stressen vi upplever hemma. Där vi ständigt står i givakt och är redo att rycka ut. På arbetet är vi ofta flera som kan hjälpas åt att reda i det som händer, men här hemma är jag ensam och måste lösa det som uppstår när det uppstår. Är jag hemma så slappnar familjen av och litar på att jag hjälper till i det som händer, är jag på jobbet skärper sig alla och håller ihop sig för att hjälpa varandra så gott det bara går. När jag kommer hem rasar det och allt kaos som funnits inombords kommer fram. Så jag behöver mitt jobb. Är medveten om att mina närstående nog hade velat ha mig hemma jämt, men det hade inte gjort dem självständiga det hade inte varit till någon nytta i deras utveckling när dom behöver färdigheter för att klara av att möta samhället.

Detta året har min arbetsgivare bestämt sig för att jag måste ta ut 4 veckors sammanhängande semester. Hur fan ska jag orka det. Jag är nästan lamslagen, har inga idéer på lösningar. Ser inga lösningar mer än att de nog är nu jag blir utbränd på riktigt. Jag älskar min familj och för att jag ska orka hjälpa familjen så behöver jag paus. Jag är som bäst med min familj när jag fått vila och detta året blir det inte så. Förstår om ni tycker att detta är banalt, men jag är hysteriskt säker på att vi är många anhöriga där ute, nu och sen som behöver bli accepterade med de svårigheter vi har. Alla anhöriga har olika behov ingen är sämre eller bättre än den andre, en del orkar inte jobba en del behöver jobba vi är olika men återigen så bestämmer mallen hur vi behöver ha det och återigen så passar inte mallen. Vad ska man göra för att dessa jävla mallar ska få mindre makt??

Hoppas ni lästs Kims inlägg om mallar, sömn och trötthet, handlingsplaner inom skolans värld och lite skön FFDP-musik. Läs det! Konstigt nog så blir det ett inlägg till, tredje på ett dygn… Hoppas det passar, annars så bloggar vi ändå… 🙂

Kim är anhörig till NPF och jag har NPF. Jag tror vi lär oss mycket av varandra och av våra närstående och omsorgstagare vi jobbar med. Ibland kan jag slås av att se mig själv i en spegel och att jag ger råd som jag verkligen borde lyda själv… Men som jag vet är så svårt. Ibland för det krävs mycket mer av mig än jag kan hantera, och ibland får jag till mig saker som jag faktiskt inte förstår, men som omgivningen tror jag ska göra. Vi är duktiga på att utgå från oss själva. Vad som är ”bra”, vad som är ”dåligt”, vad som är ”mycket” och vad som är ”viktigt”. För mig är ett välmående viktigare än skolplikt och arbete. Mår man inte bra i skolan eller på jobbet så är det inget värt. Många av de jag möter, barn som vuxna, är fantastiska individer och styrkor som inte kan mätas av ”samhället”. Man passar inte in i normen och mår dåligt för kraven som ställs är inte individuella och rimliga. Att mäta ”kunskap”, ”förmågor” etc är jättesvårt. Det finns ingen rättvisa och de fantastiska ungdomar och vuxna som jag möter i jobbet och på fritiden slås ut direkt. Trots att de har egenskaper, kunskaper och förmågor som sträcker sig långt över många andras förmågor. Det gäller vara ”duktig i rätt miljö” och ha ”rätt liv”. Man sover i sängen, äter tallriksmodellen och ”beter sig” i sociala sammanhang. Man klumpas ihop till en grå massa och individen, ofta NPF-individen eller individen med en psykisk ohälsa, glöms bort. Man är inte sin diagnos, sitt missbruk eller sin NPF-familj. Man är en person och man har behov, kunskaper, erfarenheter och nycklar många andra saknar.

Apropå gårdagens inlägg om kommunikation, glömde ta upp min konversation med Växjöbostäder. Gjorde en felanmälan på porttelefonen i tisdags och fick besked i torsdags att ärendet var ”avslutat”. Dock fungerade inte porttelefonen ändå, så jag gjorde ny felanmälan. Efter att sett att den inte dykt upp på fredag eftermiddag ringde jag Växjöbostäder för att rodda i detta. Då får jag info att ärendet var avslutat då detta var ett ”större fel” som rörde fler området än mitt hus. Så ärendet avslutades då inte ”deras tekniker kunde lösa det”. Nä men ni kanske kan kommunicera det isf? Då hade jag sluppit ringa och uppta kundtjänsts tid i Corona-tider. Uppdatera hemsidan eller skicka ett mail. Alt jag begär.

Läser om ett suicid och funderar på hur vi kan komma till bukt med detta. Att spelmissbruk och ekonomi kan leda till suicid är inget nytt eller ovanligt. Det finns en stor stress/skam med spelmissbruk och ekonomiska svårigheter. Som ”vuxen” förväntas man kunna ha koll på sin ekonomi och sitt spelande, drickande, rökande eller vad det än må vara. Man glömmer lätt hur ”lättriggad” hjärnans belöningssystem är och hur svårt det är att ta sig ur ett missbruk. Artikeln visar även hur viktigt det är att våga fråga och att faktiskt våga be om stöd och hjälp, när det börjar raseras runt en. Lättare sagt än gjort, men oavsett hur ensam man än känner sig, så har man rätt många krigare runt sig som är redo att ta striden.

Lagom. Visst är det ordet bekant? Allt ska göras lagom, i hela livet. Det är balans. Men ingen kan definiera lagom för det ”beror på”… Det beror på ekonomi, utgångsvíkt, utgångslön, var i världen du är född, vad för jobb du har etc…. Att definiera begreppet lagom är omöjligt. Det finns inget. Vad är lagom antal öl? 1? 3? 5? 10? 0? Hur många gånger i veckan ska man träna? Hur många gånger om året ska man resa? Hur ofta ska man träffa sina föräldrar? Vad är lagom, vad är ”normen”? Jag har inte fått något facit eller mall på detta, men fått höra massor av förslag på lagom. De vanligaste förslagen är ”det som är anpassat för dig”. Det är ett korkat förslag. Jag vet inte det, jag vill ha något mätbart. Svart eller vitt. Ja eller nej. Sen förstår jag svårigheterna att kunna erbjuda det. Vad som är en lagom ”matbudget per vecka” beror på inkomst, ekonomi, familjemedlemmar, allergier, NPF etc… Med andra ord ombytligt och inte något konkret. Ändå matas jag och alla vi andra att vi ska vara ”lagom”…

För övrig älskar jag bilder och händelser som denna, fake eller ej. Våga vara dig själv och dricka, äta, resa, jobba, umgås med de/det du vill och mår bra av.

Visste ni förresten att jag är ett utmärkt ställe för en dobermann att vila sig på? Njut av den bruna skönheten och försök förträng den ”andra”.

Ikväll funderar jag mycket på alla som krigar med sitt. Psykisk ohälsa, corona, cancer eller andra sjukdomar. Jag funderar på hur många gånger dessa kan ”dömas som gnälliga” av andra… Jag blir mörkrädd när folk ifrågasätts eller jämförs med någon annan grupp. Att ställa ”vi mot dem” och att hela tiden behöva slåss för sina rättigheter eller för sina anhörigas rättigheter, vuxna som barn. Varför måste allt ifrågasättas? Varför tror skolan föräldrar är lata och inte lämpliga? Visst, det finns såklart föräldrar som inte är bra, men de flesta är krigare… De slåss för sina barn och för sig familj. De är trötta, utmattade och går på knäna… Men de bjuder på ett leende, kaffe och ett skratt. De är mina idoler. Vi hjälps åt och lär oss mycket av varandra. Det är det jag gillar mest, jag går in i min profession och lär mig mer av de jag ska ”hjälpa”. Jag anser att man professionell gör något tillsammans med den enskilde. Så vi når framgång. Eller ja, vi försöker spöa skiten ur de professionella.

Trots all galenskap som råder är jag stolt över mina omsorgstagare och ideella vänner som driver alla viktiga frågor framåt. Jag förstår känslan att man vill ge upp. Man möter många, tunga, motståndare och man känner sig ensam. Men vi som jobbar och engagerar oss inom NPF, psykisk ohälsa och att förhindra suicid är en kraft att räkna med. Vi är krigare och vi reser oss igen, även om det är på 9.5. Jag/vi har inte det värst, det finns så mycket mänskligt lidande, men vi vill förändra och förbättra, inte bara för oss, utan för alla. Alla förtjänar en dräglig vardag.

Jag lider med en person som är inlagd på akutpsykiatrin nu. Personen har blivit krossad av ekonomi, myndigheter och livet. Oskyldig? Vem är oskyldig… Jag har inte hela historian, men jag lider med den. Att hamna i det läget att man åker in till akutpsykiatrin tyder på att livet rasat. Att livspusslet fallerat. Att allt är hemskt. Pga vad? Länsstyrelse? Ekonomi? Skatter? Bemötande? Fan vet. Jag vet bara att det ställs stora krav, på så många, och att vi är människor. Människor misslyckas. Människor mår dåligt. Människor behöver hjälp. Hur lite det än må vara. Våga fråga någon. Snälla. Corona-tider eller ej. Våga fråga någon i din närhet. Om något som rör dennes hälsa. Det kan göra mer än du tror.

Nu ska jag lyssna vidare på Odd Thomas av Dean Koontz. Ha en fortsatt trevlig kväll/helg/vecka/månad/år/liv kära läsare.

Såklart att jag hinner med ett youtube-klipp innan ljudboken tar vid.

”Most Autistic people don’t actually suffer from our Autism, we suffer from the way the world sees and treats our Autism.” ”To the world, my brain is broken. And when the world treats someone like they’re broken that person will slowly come to accept that brokenness as fact.”