Idag har jag påbörjat fyra veckor semester. Min bloggande kollega Kim har semester i form av att hon jobbar måndag och tisdag och är ledig resten av veckan. Det visar väl hur fantastiskt flexibel ledighet ska/bör vara. Allt för att passa individen och familjen.

Passar fyra veckor ledigt för mig? Jag är splittrad men försöker samtidigt anpassa mig. Jag hoppas kunna få fyra bra veckor. Att kunna andas. Samla kraft. Vara tramsig. Vara Magnus.

Annars har semester, precis som födelsedagar, julafton, bröllopsdagar osv en laddad ton. Förväntningarna är oftast sinnessjukt höga. Hur ska man göra alla ”nöjda” och hur ska man ”passa in”? Jag fattar att man jämför sig med andra, men jag är imponerad av alla jag känner, som kämpar på med sitt. Oavsett om det är NPF, psykisk ohälsa eller ”bara vanligt liv”. Vi gör alla vad vi kan och ingen ska behöva ta skit för det.

Just nu drömmer jag mycket om eurojackpot och 600 miljoner kronor. Skulle det lösa allt? Något? Tveksamt. Men jag vet det skulle lossa vissa anspänningar och jag skulle kunna lägga upp en plan för mig själv och mina vänner. Men ja, jag vet, spel och dobbel är idiotens extra skatt….

Att gå på semester innebär att släppa kontroll och överlämna delar av ansvaret till någon annan. Jag kan tycka det är svårt. Jag gillar att bygga relationen och att samarbeta och samverka, men är medveten om att det ibland går åt olika håll. Jag har ytterst kompetenta kollegor som kan ta över men jag känner ändå ett ansvar när jag går hem i fyra veckor.

Så vad känner jag nu. Oro? Ångest? Glädje? Tacksamhet? Det är en kombination. Jag är tacksam kunna ta betald semester och jag är tacksam att jag får jobba med det jag gör och med de människor jag gör. Jag/vi har inget facit men vi gör vårt bästa, och det betyder allt i min värld.

Sitter och kollar på Scrubs och slås av hur fantastisk musik som förekom i den serien, utöver den fantastiska karaktärshistorien.

Med det sagt finns bättre serier och filmer, men också svårt att konkurrera med Scrubs. Just nu är jag insnöad på det. Dels för det underhållande handlingen, dels för musiken som ovan men också dels för humorn.

Jag har hamnat i en mediastorm sedan sist. Inom Tingsryds kommun har man ställt personligt ombud kontra min tjänst som lots mot varandra. Jag är neutral i frågan på många sätt, men jag kan känna att det viktigaste är att folk får sina behov tillgodosedda. Att ställa ”vi mot dem” mot varandra är svårt i nästan alla fall och man vill ha samsyn. Jag tror på att individen och familjen ska få det stöd den behöver. Ingen kan allt, men alla kan något. Jag hjälper till med Försäkringskassan och du hjälper mig med att byta däck på min bil….

Ångest finns ändå. Semester eller jobb. Juli/augusti eller november/februari. Det är svårt att förklara varför man känner det man känner, allt man vet är man gör det. Åh jag vet jag gör mitt bästa för att hantera det, precis som personer i min omgivning gör. Frågan är varför man känner ångest. Trots mediciner, hyfsade rutiner och bra personer i min omgivning. Men jag kan inte slå mig fri från känslan. Det där mörkret som långsamt sluter sig runt en. Mörkret i ens mardrömmar, som alltid är snabbare än man själv. Hur det slutar? Jag vet inte, precis som jag inte vet i mina drömmar. Det kommer inte till ett slut. Jag vaknar mitt i fallet och svettas… Men jag vet inget om slutet eller vad jag ska göra härnäst.

Jag är tacksam för min omgivning, som verkligen ger mig en chans och som köper att jag är som jag är och tänker/känner/gör som jag gör. Det är ingen självklarhet och det visar att man kan få det, utan att ha en käraste.

Just ikväll, första semesterkvällen, lyssnar jag på Jeffrey Steele från gruppen Rascal Flatts och hans låt om det där man förlorar… eller den man förlorar… En levande varelse…

Allt syns inte. Med eller utan corona tider. Med eller utan skola. Med eller utan medicin. Med eller utan missbruk. Jag vet att jag lider. Jag vet att andra lider. Jag vet att du lider. Men jag vet också att du kämpar och krigar för varje centimeter, sekund eller möjlighet. Hur oviss eller elak världen runt dig än är. Jag vet att man visar det man känner, upplever eller har. Cancer, förlust av närstående eller något annat. Allt du bär på, som tynger dig, är värd att lyftas. Jag är imponerad av din kamp.

Det är den 30 juli och jag går på min semester. Jag hoppas/tror/vet att min medbloggare Kim kommer med ett inlägg snart om den andra sidan av myntet i augusti, skolstart, vardag och måsten för enskilde och anhöriga.

Jag tackar för du läst inlägget och önskar dig en fortsatt skön sensommar.

Att förhindra suicid. Att förhindra självmord. Psykisk ohälsa är en jävla mördare. Den kostar många människors liv. Den kostar många efterlevandes liv och psykiska hälsa. Att inte orka. Att inte orka leva. Att inte orka möta en dag till. Att inte orka möte en timme till. Att inte orka möta en minut till. Att inte orka möta en sekund till…

I know the feeling
Of finding yourself stuck out on the ledge
And there ain’t no healing
From cuttin’ yourself with the jagged edge
I’m tellin’ you that it’s never that bad
And take it from someone who’s been where your at
You’re laid out on the floor and you’re not sure
You can take this anymore

Plötsligt står du där med pillerburken. Med repet. Med rakbladet. Mötet med långtradaren. Med bössan eller pistolen. Nog är nog. Gränsen är nådd. De väggar du och din omgivning byggt upp raseras. Rakt ner. På dig. På din omgivning. Hur förklarar man den känslan? Att vilja dö… Att vilja avsluta något som de cancersjuka och övrigt sjuka skulle ge så mycket för att få. Varför vill vissa dö? Varför vill vissa leva?

Det är en djup, svår och filosofisk fråga. Jag respekterar ditt synsätt, oavsett vad det är, för det här är inte lätt. Att vilja dö är en sjukdom. Som missbruk är ett sjukdom. Jag vet folk tycker missbruk och suicid är annat än sjukdom och jag respekterar det. Men för mig är det en sjukdom. En effekt av något. En känsla, ett tillstånd, en situation som får en vilja missbruka eller dö.

So just give it one more try
With a lullaby
And turn this up on the radio
If you can hear me now
I’m reachin’ out to let you know
That you’re not alone

Hur kan man förhindra någon att vilja dö? Jag vet inte. Jag tror att prata. Att faktiskt våga prata om den där längtan efter att slippa känna. Att slippa tänka. Att det blir svart. För det är väl det de flesta tror. Eller att man kommer till ett paradis. Jag tror inte folk som begår suicid hamnar i helvetet. Jag tror helvetet är en ytterst liten plats för personer som Hitler, Stalin och andra hemska individer som orsakat stor skada. OM det nu finns…

Men suicidprevention är viktigt. Att våga prata, att våga fråga och att våga göra. Att prata är fint, men vi vet alla hur tröttsamt det är med mycket snack och liten eller ingen verkstad. Man behöver göra något. Man behöver själv sträcka ut handen till någon man misstänker mår dåligt. Som man misstänker går igenom något svårt, tufft och jobbigt. En skilsmässa eller uppbrott, förlust av jobb eller anhörig eller vän… Att förlora ett körkort… Eller vad det nu än är. Eller så vet man att personen går igenom något svårt. Fråga.

Vems ansvar är suicidprevention på? Alla. Alla nivåer, makro, meso och mikro. Det är statligt och internationellt. Det är regionalt, kommunalt och professionellt. Det är du och jag som privatpersoner. Vi har alla ett ansvar att göra något lite bättre för vår omgivning tycker jag. Vi kan bry oss, fråga, visa medkänsla eller vad som. Bara gör något. Våga fråga. Jag vet hur jävla svårt det är att våga fråga. Man tvivlar på sin magkänsla, vilket är en stor synd. Gå på magkänslan. De flesta av oss vet, diagnos eller ej, om något är fel i en annan persons liv. Det är ibland enklare att hjälpa någon annan än det är att hjälpa sig själv.

And you can’t tell, I’m scared as hell
‘Cause I can’t get you on the telephone
So just close your eyes
Well honey here comes a lullaby
Your very own lullaby
Please let me take you
Out of the darkness and into the light
‘Cause I have faith in you
That you’re gonna make it through another night
Stop thinkin’ about the easy…

Jag har inget facit eller mall på hur du ska göra. Bara fråga. Var dig själv. Att vara personlig är oerhört viktig. Man kan vara personlig utan att vara privat. Var närvarande. Ge personen mittemot eller bredvid dig hela din uppmärksamhet. Det är nyckeln för många bra, viktiga, intressanta och värdefulla samtal.

Jag vill slå ett slag, även om jag vet att bloggens kloka läsare redan vet om de, för SPES, Suicide Zero och Mind. Klicka gärna in där och läs mer om suicidprevention, fakta om suicid och om psykisk ohälsa. Där finns bra nummer om man behöver ringa här och nu. Att må dåligt är inget konstigt, unikt eller speciellt. Du är en av många, men din smärta och känsla är unik för dig. Våga ventilera den.

Söndagkväll i mitten av juli och detta är ett inlägg om självmord. Det visar att det är aktuellt, viktigt och nödvändigt att prata om. Juli, julafton eller en tisdag i november. Det finns så mycket att ta hänsyn till. Men viktigast är du. Dina närmsta. Dina medmänniskor. Dina djur. Din natur. Din jord. Jag vill inte låta som en hippie, även om de är mycket kloka i många frågor, men var rädd om din ”närmiljö”. Det gäller både levande och icke levande ting.

Hur kan man förhindra självmord och psykisk ohälsa? Jag vet inte facit, jag vet bara att vi har två öron och en mun, och tänker att det är av en anledning….

Jag funderar mycket på vad det är som gör en sjuk. Är det ens omgivning? Är det en själv? Är det skola, kommun, region? Är det Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen? Att livet innehåller strider råder det ingen tvekan om. Alla kämpar med sitt och gör det bästa de kan just då. Vad som avgör hur striden går är ofta orken, energin… Har jag den nu för att ringa skolan eller vården? Har jag kraften att ha möte med Försäkringskassan om min framtid? Att dåliga nyheter dränerar en är nog inget konstigt för någon, men hur många smällar man får så måste man resa sig. Jag är djupt imponerad av alla jag känner som reser sig på 9… Som faktiskt fortsätter en strid till. Man får välja sina strider i det som är livets krig. Man kan inte ge sig på alla och man kan inte vinna alla, men det gäller att visa fighting spirit efter bästa förmåga.

Ibland sitter jag med på möten eller läser utredningar som får mig att vilja gråta. Man ställer krav på individen att ”sluta vara sjuk” och man gör det genom att se delen och inte helheten. Man ska kunna klara av att jobba 50%. Åh det gör man. Om man inte har sin ångest, sin oro, sin trötthet, sin familj, sin sambo, sina barn, sina intressen, sina djur… Man måste ta bort detta för att kunna jobba. Tar man bort det som ger en energi och glädje, då kan man jobba 50%… Frågan är hur man tankar energi den lediga tiden, om alla ens glädjeämnen och intressen är borta… Men det tar man inte hänsyn till enligt socialförsäkringsbalken.

Ska man ta hänsyn till det? Ska man inte ställa krav på individer att vara självförsörjande och bidra i samhället? Absolut. Men för att bli det måste man ges möjlighet att lyckas vara det. Man måste få helheten att fungera och man måste få det stöd och den hjälp man behöver. Man behöver få använda sina styrkor och få hjälp att hantera de svagheter man har. Man måste få ha egentid och man måste hitta saker som ger en energi. Jag vet inte hur man ska lyckas med detta, det kanske inte ens går, men jag tycker det är något man som professionell borde sträva efter i alla ärenden man har. Hur kan vi få den här individen att lyckas, orka och må bra?

Det är inte bara psykiska funktionsnedsättningar utan vi har även folk som kämpar med hemska sjukdomar så som cancer, ME, EDS osv. Folk som har en fysisk och psykisk ohälsa. De ska också ”jämföras med den reguljära arbetsmarknaden” och kan jobba med ”anpassade arbetsuppgifter eller arbetsmiljö”. Det är helt galet många gånger. Alla jag jobbar med skulle vilja kunna jobba, men de har inte orken eller förutsättningar för det och blir således jagade och stigmatiserade av Försäkringskassan.

Hur har vi det annars i juli-Sverige? Folk jobbar, har semester, har sommarlov och det är onekligen inte som det brukar. Coronan är kvar och som vanligt lyfter vi på hatten för all sjukvårdspersonal och annan personal som gör ett fantastiskt jobb för de som drabbats. Vi andra som inte drabbats kan hålla oss ifrån att vara rövhattar och hålla den sociala distanseringen så mycket som möjligt.

Idag var det den årliga besiktningen av bilen. Efter ens stund panik och blaskigt kaffe kom domen och den var positiv i år igen. Men man blir lika nervös varje år när man ska gå igenom det. Nu ska bara en service göras med…

Frågade min medbloggare Kim vad mer jag kunde blogga om. Hon föreslog konflikter. Det kan vi ju knyta an till början av inlägget va? Konflikter finns det gott om, att de kommer under sommarmånaderna är intressant. Man har alltid intalat sig att folk är lugna, sansade och ”goa” så här års, men icke. Folk verkar ha tid, beror det på coronan tro, att fokusera på saker som gör de arga. Konflikter är väl nödvändigtvis inte alltid av ondo, konflikter beror på att man har olika syn i en fråga. Att man har två olika synsätt. Sen finns det stora konflikter och det finns små konflikter. Det finns konflikter som man själv tycker är viktiga, medan man tycker andra konflikter är småaktiga och onödiga. Det är väldigt subjektivt och det är det som kan vara bränsle ibland på konflikten.

Ibland hamnar man i en konflikt, en storm, utan att man har en aning hur det skedde. Att ha olika synsätt är som sagt helt okej, problemet är om någon annan part blir lidande av konflikten. Att någon blir utan det som den har rätt till. Att den mår dåligt av att se två andra bråka. Ja, jag är medveten om att det ibland är fler än två som bråkar. Sen är frågan vad konflikten innebär? Är det en sakfråga som är ”problemet” eller är det ”personligt”? Ibland känns det som konflikten utvecklas till något personligt och vips vet man inte vad konflikten var från första början. Nu är man bara arg på varandra. Hur konstruktivt är det? Att göra en sakfråga personligt slutar ytterst sällan lyckligt och det blir inte konstruktivt. Hur vi ska komma framåt måste vara målet i alla konflikter, så vi inte får ett nytt trettioårigt krig över en liten småsak.

Med det skrivit, var inte så arga. Ta en kaffe eller glas vatten och läs eller lyssna på något bra.

Nu är det måndag förmiddag och jag har gjort det jag måste innan jag går på mitt jobbpass om några timmar. I helgen har jag snubblat över många funderingar kring varför så många mår så dåligt. Vad är det som gör att vi 2020 känner så mycket ångest, är så deprimerade måste lösa våra problem genom div missbruk osv. Jag funderar rätt så ofta på dessa saker så jag blir väl snart deprimerad jag med, den dagen den sorgen.

Jag är rätt så bra på att stanna upp i stunden och njuta i stunden. Känna tacksamhet för det jag har och tacksamhet för det jag slipper. Jag är tacksam för de känslor jag har och jag (detta tycker du säkert är helt sjukt) hälsar glatt och nyfiket på den ångest som kommer förbi mig. Jag vet att det fyller en funktion men jag tänker inte låta känslan skämma mig får då tror jag den får ett större utrymme än den förtjänar. Jag kan tycka det är asskönt att få gråta loss riktigt jävla ordentligt. Ofta kan jag göra det när jag kommer hem från jobbet och det är lugnt hemma. På jobbet blir jag en del av många människors liv och jag kan känna en sån enorm tacksamhet för att få följa med på deras resa en stund. För så är det ju jag har inte varit med från början och jag kommer kanske inte var med till slutet. Många av de jag möter i mitt jobb kämpar som djur för att få dagen att gå runt för att gå och lägga sig och försöka somna och veta att morgondagen förmodligen inte är bättre. Det är familjer det är enskilda och alla kämpar. En del känner sig ensamma till och med bland andra människor. Många slåss mot inre demoner som verkar äga mycket av deras liv, andra slåss mot yttre demoner det kan vara myndigheter eller anhöriga, jag vet inte vilken fight som är värst men jag vet att för den enskilde så är fighten jävlig.

Tänk om vi kunde bli lite snällare mot de människor vi möter, tänk om vi kunde stanna upp och bara fråga: Hur mår du? Tänk om vi vågade stanna kvar och möta svaret

Jag ramlade över senaste numret av kamratposten nu i helgen och jag blir så ledsen när jag läser den. Vågar verkligen inte barn prata med sina föräldrar? Jag hade mått sjukt dåligt om inte mina barn kunde prata med mig om allt som dom känner eller tänker eller råkar ut för. Jag vill alltid vara den hamn där mina barn kan känna att dom kan ankra sig tryggt och veta att hur mycket det än stormar så är det lugnt hos mamma. Jag förstår inte motsatsen

För ett tag sedan mådde jag rätt så kasst, det hade varit mycket på jobbet och mycket hemma. Inte lugnt någonstans och jag vet att den där känslan jag hade då, den är inte min. Den tillhör någon annan men jag bär den så jag måste bli av med den. Då måste jag få ut i naturen ut i skog och mark, få vara själv och lägga mitt mentala pussel. Ta reda på vad jag känner och varför, lägga varje bit på plats och sedan lämna det. Det låter säkert sjukt konstigt men det funkar för mig. Jag vet att när den känslan infinner sig så ska jag inte ta till några destruktiva handlingar utan jag ska ja lägga mitt pussel, sen blir det lugnt å jag kan återgå till att vara mamma, fru och vän. Andra har andra lösningar för detta och vi löser det på olika sätt och inget sätt är fel så länge det inte skadar oss själva eller andra. Men känslor är inte farliga, dom finns och ja dom kan vara jävliga men dom blir ännu mer jävliga om vi inte tar hand om dom. Jag tror mycket av den psykiska ohälsan kommer från just detta, att vi inte tar hand om våra känslor på ett ok sätt. Att vi stoppar ner känslorna i den där shopping bagen från systembolaget eller på den där framtida resan eller den där renoveringen. Men som Magnus skev i den tidigare bloggen, när vi flyttat bytt jobb eller vad vi nu gör så är vi likförbannat samma eländiga människa. Samma människa som känner exakt samma sak som innan, samma människa som ställs inför samma gamla problem. Många märker att när dom slutar flytta eller byta jobb eller jaga lycka så blir dom lyckliga. Har du tid över så lyssna på föredraget som Magnus länkade till. Björn som levde som munk är en förebild när det kommer till mindset för mig.

Så var rädda om er och varandra. Ta vara på era känslor och njut den sekund som går, ja de kommer mer elände men passa på att njuta när du kan!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Idag läser jag Expressens reportageserie ”Jag mår inte så bra”. Det finns många intressanta livshistorier, så som Alexandras, Helens och Enyas. Jag läser även om hur fler unga kvinnor dör i suicid.

Det som sammanfattar texterna bäst är att det inte syns utanpå. Det syns väldigt sällan när någon går sönder av ångest. Du kan se glimtar av ångest i någon, men hur ska man då göra? Det är mänskligt att inte vilja ”störa”, men det är just störa du måste göra. Fråga. Lyssna. Validera. Förminska inte någon persons ångest, oro eller känsla av att vilja dö. Den som har känslan äger alltid tolkningsföreträde, hur korkat du än tycker känslan hos den andre är.

Att våga lyssna och att våga prata. Det är så viktigt att dessa möts halvvägs. Det är så man får till ett bra samtal. Ett samtal som lindrar ångesten och som ger oss kunskap om varandra och om oss själva. Hur är jag som lyssnare, hur är jag att förklara mina känslor. Alla kan inte formulera sig med muntliga ord, men de är hejare på att skriva. Eller rita och måla. Eller på annat sätt uppvisa vad man känner.

Det värsta som finns är att ha ångest och må dåligt utan egentlig anledning. Hur förklarar man det för omgivningen? Ja det är en ”skitdag”, men om de dagarna blir fler och fler? Utan att man kan sätta fingret på varför och vilken känsla det är exakt. Vi har alla svårt för det. Ibland tar olika relationer slut och när man frågar varför, så kan svaret ”jag vet inte” komma. Ett mycket otillfredsställande svar men det kan också vara det mest ärliga. Ibland vet man inte varför något tar slut, ändras osv. Det bara gör det.

När ångesten blir för stor kommer det suicidala tänkandet smygandet över en. Det där mörkret som slukar en långsamt, lite i taget. Man är som en kräfta eller groda som kokas upp lite i taget och man inser inte vad som händer förrän det är för sent. Man har matat in ett självdestruktivt beteende i hjärnan på grund av olika omständigheter, oftast på grund av en osund miljö och relationer runt sig. Men att ta sig ur de är svåra och alla som lyckas är värda all min respekt. Har man inte suttit i skiten så tror jag inte man kan förstå hur mycket kamp och kraft som krävts för att komma upp på 9… Innan gonggongen slås.

Jag är rätt säker på att alla mår dåligt, vissa mer ofta. Jag tror alla kämpar med att hitta strategier, lösningar och distraktioner för de här stunderna. Vad som avgör hur man lyckas eller inte vet jag inte. Varför kan vissa äta tio påsar chips utan gå upp ett kilo medan vissa går upp av att kolla på en bit kladdkaka?

Att bryta ihop och komma igen är nog det viktigaste. Att bli nedslagen blir alla, men det är hur man gör för att resa sig som är det viktiga. Alla kan bli nedslagna, alla kan inte resa sig. Det gäller hitta balansen. Byta jobb, sambo, boende osv brukar sällan hjälpa, för huvudpersonen, följer med till alla nya ställen. Man står och ser samma person i spegeln oavsett om man är lokalvårdare eller chef. Vad som gör folk lyckliga, eller vad som gör folk ångestfria, har vi inget facit på. Jag har träffat på lyckliga människor som sliter för månad för månad och jag har mött chefer och VD:ar som mår skit trots att det är överskott på kontot. De har pratat om ”hålet”. Det berömda hålet. Hålet inombords som är tomt, som vi fyller med choklad, cigg, alkohol, heroin, sex eller något annat. Hålet blir aldrig fullt när vi fyller det med nämnda saker. Det krävs mycket mer, krävs en acceptans. Att hitta sin sinnesro. Att acceptera där man är och att det är bra nog. Ju mer man jagar, desto mindre är man hemma och uppskattar det man faktiskt redan har.

Vi har alla vår ångest. Vi bär den med oss. Vi får lära oss acceptera den och hitta strategier som gör att vi orkar ett steg till. Ett litet steg. Men likväl ett steg. Vad som gör oss lyckliga är ointressant, det som är intressant är vad som gör dig lycklig.

Ha en bra jobb- eller semestervecka nu.

Sommar. Lunk. Corona. Semester. Denna tiden på året är det mesta upp och ner, och speciellt nu i Corona-tider. ”Hemmester” passar inte många utan man ser nu folk överallt tycker jag. Jag förstår om folk är ”uttråkade” och ”rastlösa” men faran är inte över och att göra uppoffringar hör livet till, de gör vi även utan Corona menar jag.

Vissa sköter sig i dessa tider, andra inte. Vad man har för ingångssyn i Corona beror nog på mycket. Politisk bakgrund osv. Men någonstans känns det tröstlöst att försöka skydda sin omgivning mot Corona, om omgivningen skiter i att försöka skydda sig själva. Att sköta basal hygien och hålla distans vid sjukdom borde inte vara svårt och kräver 0 högskolepoäng.

Många har sommarlov och semester nu, andra kämpar på någon eller några veckor till. Under semestern är det business as usual, oavsett vad du har för jobb. Du ska bara inte behöva rodda i det, men tro mig, jobbet finns kvar.

Med sommarlov och semester kommer rubbade rutiner och i vissa fall ny livsstil. Det är glass och rosé 12:00 en tisdag t.ex. och det är helt okej. Det är ett sätt att återhämta sig och hur man återhämtar sig är individuellt. Kalorierna är förvisso lika stora i juni/juli som i februari/november men det är en annan femma.

Värmen är högaktuellt samtalsämne nu. Ja det är svettigt men det kommer inte vara för evigt. Jag gillar +28 mer än -5, så jag håller käft. Det är ljust och det ger energi, iaf på kvällarna. Jag kan varva ner och se hur det mörkna långsamt, istället för att gardinen dras ner 15:00 som den gör om ett halvår…

Som vanligt förvånas jag av fyrkantig byråkrati, begränsad vård och grova kommunala missar. Det är i min närhet och det är där jag läser mig till mina nyheter. Jag förstår alla brottas med sin kultur, med sin lagstiftning, med sina riktlinjer osv. Men jag ser också hur man kan komma i kläm. Hur personer vars liv rasar samman för man hamnar mellan stolarna och ingen vill ta tag i de. De finns i alla åldrar,kön, klasser och bakgrunder.

Jag möter folk som är redo att ge upp. De ser inte vägen ut från sitt kaos och krig. Jag känner stressen att inte kunna ge en lösning eller ett bra svar. Jag inser att det finns mycket som kostar pengar i dagens samhälle och värld, men någonstans blir jag nedslagen av hur människosynen, rädslan, ilskan och hatet växer. Det blir mer och mer av ”vi och dom” och själv känner jag att jag står med både ”vi” och ”dom” och undrar om jag gör helt fel som inte valt sida…

Fördelen med mitt jobb är att jag möte många fantastiska människor. Människor som uppvisar en sådan styrka så de glömmer att de har den när jag kommer förbi på en kaffe. Glada och sorgsna livsöden, människoliv som präglats av styrkan att resa sig på 9. Människor som vill vara delaktiga i sina egna liv och som har styrkor som tyvärr inte alltid uppskattas eller prioriteras av samhället.

Jag möter ofta människor med egna lösningar på sin egna situation. Tyvärr kanske inte lösningen ”passar in” i samhällets norm och riktlinje. Det kanske inte är bra nog att följa för att komma på fötter och få lite stolpe in i livet. Eller bara få ett vanligt liv, efter sina intressen och sina styrkor. Styrkor som inte alltid uppskattas av ”samhället”. Man har många och långa diskussioner runt detta, att försöka bygga individen självkänsla.

Vad gör man när självkänslan och allt med en själv rasar? Man vill ha hjälp och stöd. Vården erbjuder akut i form av akutspykiatri. Kommer alla in där? Nä. Det gör man inte. Det är ett problem och vården själva säger att det tar emot ”alla med behov” men av egen erfarenhet vet jag det inte är så lätt.

Tänker vi oss mer långsiktig behandling så ska vården först bestämma om det är ett ärende för vårdcentral, psykiatri, habilitering eller annat. Här får man tänka sig för noga, så man inte uttrycker ett problem som ”det är den andres ansvar” att ta itu med. Vi pratar om gigantiska stuprör som kostar människoliv.

Sen ska man ta hänsyn till vad den psykiska ohälsan uppstår ifrån. Missbruk till exempel. Dricker du för att du har ångest? Eller får du ångest när du dricker? Vi pratar om moment 22. Det är inte bara alkohol och missbruk, det kan vara NPF kontra ångestproblematik med.

Hur mäter man ett missbruk? Peth-värde för alkohol och andra tester för droger. Men hur mäter man ett spelmissbruk? Shoppingmissbruk? Kollar man swish överföringar och kontoutdrag så som socialtjänsten gör vid ansökan om ekonomiskt bistånd. Sexmissbruk? Kollar man folks sms, messenger, snap, tinder osv? Vad är ett missbruk, vad är ett destruktivt beteende.

Hur får man hjälp? Jag vet inte hur, men jag vet hur viktigt personer som anhörigsamordnare, personliga ombud, kyrka, röda korset och andra ideella organisationer är. Vanliga människor mer egna erfarenheter ger mycket bättre stöd, råd och hjälp än professionella som studerat i 7 år.

Det gäller våga tro på sig själv och sin livshistoria, erfarenhet, känsla och upplevelse. Ingen har rätten att säga ”du känner fel”, för det är du som har ett tolkningsföreträde. Vi som jobbar med människor måste lära oss hitta strategier och verktyg att möta individer i detta.

Sommar. Vecka efter midsommar. Det är som ljusast nu utomhus. Alla mår inte bra i detta, men för oss som mår bra, vi måste njuta nu. Samla kraft. Jag vet hur jävla svårt det är. När känslan tar tag i en och gräver ner i ett 22 november djup. Men man måste försöka. Lite till. Slåss mot hjärnspökena och slåss mot det motstånd man möter i vardagen.

Jag har inte något klokt att säga ikväll, men jag är tacksam att ha en blogg att svamla i ändå. Tack Kim.

Visst är det visdomsord på högsta nivå? Oavsett varför man dricker, eller använder droger, så är det oftast/alltid en känsla av en tomhet inombords. En pusselbit saknas och man behöver hitta den. Den finns oftast på det allra sämsta ställena. Det skapar en självdestruktivitet som är svår att ta sig ur. Att ”bara sluta” med ett beteende är lättare sagt än gjort och används nästan alltid av personer som aldrig gått en mil i någon annans skor. Någon missbrukares eller någon med psykisk ohälsa.

Missbruk är en sjukdom som psykisk ohälsa och cancer. Den är dock ganska ifrågasatt och det är mycket pekpinnar. Att sluta med ett missbruk/riskbruk kräver mycket av den enskilde. Man behöver inte piskan…. Man är fullt medveten om man missbrukar mat, alkohol, cigaretter eller kokain. Man vet skadan som görs, psykiskt, fysiskt och socialt men man fortsätter.

Att tycka om sig själv kan vara svårt. Jag tänker någonstans att man måste börja med att acceptera sig själv. Att acceptera den man är, det man känner och där man befinner sig. Det kan räcka att det är ”ok”. Det behöver inte vara bra och vara extravaganta middagar, jobb eller fredagar. Ok räcker. Du har gjort det fantastiskt ändå.

Yta är något som kostar energi. Att uppvisa en fasad att ”allt är perfekt”. Vem fan har det perfekt? Varje dag eller vecka har vi något som kukar ut för oss alla och vi behöver lösa det. Men det är inget vi visar utåt. Vi knyter näven, nickar och ler. Allt är bra. Jösses vad sånt tar energi. Att visa styrka när man är svag tar mer energi än att visa svagheten tror jag.

Självkänsla. Att gilla sig själv. Eller i alla fall acceptera sig själv. Man har fått de korten man fått av livet. Man får spela på de och göra det bästa av situationen. Sen kan man tycka att det inte räcker. Eller ännu värre, när man känner att omgivningen inte tycker man räcker till. Att man borde göra med för sig själv, för sina barn, på sitt jobb eller vid familjemiddagar. Pust och suck säger jag. Se hela bilden. Vi har krigare i alla människor. Att förlora kriget betyder inte att man är en svag krigare, utan att man behövt få bättre förutsättningar.

Att bygga självförtroende kommer tidigt, så snälla alla som jobbar med barn, ta hand om de. Föräldrar och vårdnadshavare gör sitt bästa, i majoriteten av fall, men de stöter ofta på patrull från professionella. Mentorer, specialpedagoger, rektorer, socialsekreterare, handläggare, sjuksköterskor, kuratorer och läkare. Vi professionella måste sluta tro vi vet bättre än en vårdnadshavare som är med sitt barn 24/7. Är föräldern ”adekvat” så ska vi lyssna på den. Bygg relationer, bränn de inte. Som vanligt lyfter jag på hatten för alla krigande föräldrar.

Vecka 24. Nu börjar sommaren. Lov, semester, stiltje, kaos… Att folk har semester betyder inte att det blir lugnare. Tvärtom. Det är svårare få tag på folk och det är svårare att kunna ta tag i saker. I de bästa av världar mår folk bra under ledigheten men av egen erfarenhet så vet jag att det ställer till det. Det som folk tro är ”välbehövlig vila” kan ofta vara ostrukturerad vardag och bidra till en psykisk ohälsa.

Kan man få återhämtningen att fungera är semester och sommarlov fantastiska veckor. Men vi har alla olika förutsättningar till återhämtning och vi har olika hjärnor, vissa med NPF, andra utan. Det finns således inget facit för hur ett sommarlov ska vara. Vissa familjer behöver fritids, andra inte. Vissa behöver avlastning, andra inte. Vissa behöver aktiviteter, andra inte. Låt individen och familjen få välja vad som är bäst för de.

Ibland samlar man på sig saker. Igår hittade mitt boendestöd makrill som blev för gammal 2017. Jag blev mest förvånad att jag hade makrill. Åh jag blev grymt sugen på det. Att hamstra är inget jag gör, däremot faller jag för frestelsen att köpa något här och nu som jag vill ha. Åh när jag kommer hem vill jag inte ha det. Utan jag lägger det i ett skafferi. Sen ligger det där, bevisligen.

Impulser är svåra. Med eller utan diagnos. Extrovert eller introvert. Vi dras till de. Vi följer med i känslan. Det är just den känslan som kan bryta ner folk. Som kan tortera folk. ”Sluta känn så då!” Well om det vore så enkelt. Ibland är man fast i känslan. Man kommer inte loss. För att förstå känslan måste man själv upplevt den tror jag.

Corona fortsätter. Politiska diskussioner fortsätter. Svart mot vitt. Rött mot blått. Höger mot vänster. Jag fattar att det engagerar och jag fattar att man har olika synsätt för det hela. Men jag kan tycka att man ska bry sig om sin medmänniska. Behandla med den respekt man vill bli behandlad själv. Jösses, jag låter som något ur det gamla testamentet men det skiter jag i. Jag vill att det ska finnas respekt för medmänniskan. Oavsett vem man är. Så länge man vill väl.

I veckan har jag funderat mycket på livet. Vad man har för stödbehov när det är som sämst kontra när man presterar som bäst i jobbet. Bara för man klarar av sitt yrke så behöver det inte betyda att man klarar av sitt privatliv. Det är konstigt påstående för många men så är det. Ibland tömmer man sin energi på en arbetsvecka för att sedan behöver hjälp klara av vardagen hemma och att ha en aktiv fritid. Det är guld värt.

Livet är en utmaning och den måste man möta. På ett eller annat sätt. Jag har inget facit och det finns olika lösningar beroende på vem man är. Jag hoppas på en enklare framtid för mänskligheten generellt och folk med en diagnos eller psykisk ohälsa i synnerhet. Ni är fantastiska.

Förtroende. Ett ord som är viktigt för oss alla. Från när vi är bebisar, även om vi inte är medvetna om vikten av förtroende till föräldrarna, fram tills vi närmar oss den slutgiltiga vilan. Vi vill lita på personen framför oss. Oavsett om det är bilförsäljaren, mäklaren, handläggaren, kuratorn, läkaren eller något annat. Vissa vill oss väl, andra vill sig själv väl. I de bästa av världar har vi två vinnare, som är nöjda med dealen.

Många förväntar sig att de ska få förtroende direkt. Utifrån deras position, roll, yrke eller personlighet. Men ingen gillar alla. Man får inget gratis. Jag är kräsen när det kommer till de som har mitt förtroende och jag förväntar mig att de jag känner och jobbar med har höga krav på mig.

Många jag möter, handläggare, socialsekreterare, kuratorer, pedagoger, behandlare osv frågar efter hur man gör. Man skapar relation brukar jag säga. Man ger och tar. Man står kvar. Man är den envise som faktiskt, utan att köra över, faktiskt dyker upp när man lovat. Att hålla det man lovar är nyckeln i alla relationer skulle jag vilja säga. Att kunna lita på någons ord skapar förtroende, oavsett om det är professionellt eller personligt/privat.

Ibland kan man ha en personlighet, och utseende, som väcker tvivel. ”Hon såg konstig ut” eller ”hon såg konstigt på mig”. Jag hör det rätt ofta i mitt jobb. Jag har fortfarande inget svar. Oftast brukar jag våga mig på sanningsleken, och säga hur folk kan uppfatta personen ifråga. Hittills har jag överlevt.

Ofta läser vi om förtroende till politiker, Tegnell, chefer, personal, kollegor och fan vet allt. Hur får man förtroende? Vissa tror på Tegnell, andra inte. Vissa tror på Löfven, andra inte. Vissa tror på Kristersson, andra inte. Vissa tror på Åkesson, andra inte.

Jag funderar ofta på de här kategorierna. Vi mot dem. Höger mot vänster. Svart mot vitt. Kalla det vad du vill. Vem har jag/vi förtroende för och varför? Hur skapas det och varför byter vissa ståndpunkt? Jag klandrar ingen som byter, jag undrar bara. Har alltid lärt mig att som ung är man vänster men ju äldre man blir desto mer höger blir man… Varför det är så, och varför, vet jag inte. Jag efterfrågar sunt förnuft och det har jag förstått finns båda till höger och vänster om jag frågar engagerade. 🙂

Så vem ska jag tro på? Som DiLeva sjöng. Jag hoppas på lyckligt slut, oavsett vem som ”vinner”.

För övrigt så känner jag mig vilse i min trädgård.

Ibland är det högt och lågt. Jag vill slå ett slag för min medbloggares Kims inlägg om relationer. Det är riktigt bra och knyter han till mitt. Det här med relationer, många försöker fejka en, men det syns förr eller senare. Antingen efter tre glas vin eller när tröttheten gör sig påmind. Är du ärlig och blir trött så ser vi något helt annat än falskhet. Många verkar tro ibland att jobba med människor är ”enkelt” och att man kan lägga över ansvaret på den enskilde. Jobbar du med att hjälpa människor, oavsett ålder och bakgrund, så har du ett stort ansvar. Jag tror tyvärr att få är möta det ansvaret och ta itu med det.

Kim skriver i sitt inlägg om att göra mer saker med hjärtat, och det är ett bra sätt att bygga en relation. Att ge och ta. För att få något måste man ge något. Att vara personlig men inte privat. Det går utmärkt. Många som jobbar med människor har en ”makt” mot den enskilde, det är klart den enskilde drar sig för att prata då. Mötet är viktigt och att faktiskt respektera den enskildes bakgrund och nuvarande situation. Att vi befinner oss där vi gör har flera, logiska, förklaringar. Acceptera de och stötta de som tror på de. Ibland blir vi lurade. Jag har mött flera som spelat spelet jävligt bra.

Så vad vill människor? De vill vinna. De vill oftast ha fördelarna som kan ges och ha den där stolpe in som man behöver i livet. Jag klandrar ingen.Vi står oss själva närmast. Vi står vår närmsta familj närmast. Jag är med på möten där det blir krockar. Där man pratar olika språk och har olika förväntningar på verkligheten. Det är okej. Vi kan ha olika syn på mycket. Vad är lagom? För dig är lagom 4 dl, för mig 2 dl. Vad vi pratar om? Fan vet. Men vi har olika åsikter om hur många dl som är lagom….

Vem har du förtroende för och varför? Hur ska någon få förtroende för dig? Oavsett jobb och relation så är någon beroende av dig. På något sätt. Hur ska du hantera det? Måste du hantera det? Jag vet inte. Jag vet bara att jag önskar mig lite mer medmänsklighet och där man bygger relationer. Där man står för den man är. Där man står för det man tror på. Sen vet jag att man kan tro på ytterligheter, kommunism och fascism. Jag vet det är laddat. Men jag vet också att det kommer från något.

Psykisk ohälsa. Den är över oss. Corona eller inte. Livet ser annorlunda ut och vår midsommar kommer se annorlunda ut. Respektera att folk vill skydda sig och sina nära. Det är ingen rättighet att få supa sig redlös på midsommar med de man brukar göra det med. Det är nya tider nu och vi måste skydda oss själva och varandra. Många ger upp mycket, andra ger upp lite i Corona-tider. Att folks liv ser annorlunda är en självklarhet och jag vill påstå att det blir svårt och svårare…

Löfven uppmanade att ringa en vän och det tror jag på. Jag hade trott på det om det varit Kristersson med. Eller någon annan. Att ringa eller messa en vän, eller person, är aldrig fel. Att visa man finns där. Att leva isolerad med sina tankar är farligt. En dålig självkänsla och en högljudd inre kritiker kan leda till många suicid.

Suicidala tankar, ångest, oro, bekymmer och kaos. Jag förningar ingen känsla. Jag vet att alla krigar med sitt. Ingen, ja ingen, har stolpe in jämnt och alla försöker ta sig igenom sitt. Alla har sina mål. Att inte nå sina mål är jobbigt, att inte hantera känslan är svårt.

Min medbloggare Kim tipsade om denna litteraturen. Att bemötande är viktigt känns som en självklarhet, oavsett vad man jobbar med och hur man är i personliga relationer. Sen behöver det inte handla om ett självskadebeteende eller annat.

Idag, mer än någonsin. behöver vi ha ett bra bemötande. Mot vänner eller främlingar. Mot kollegor eller kunder/patienter/omsorgstagare eller vad som helst.. Vi vet inte hur länge vi andas i det här livet och vi vet inte vad som väntar oss efter detta.

Jag kan fortsätta raljera, men den här lördagen, nationaldagen, får ni två inlägg. Bara det är värt ett värdigt avslut.