Alla funderar vi. Grubblar. Ja vissa av oss ältar… Det är tankar som kommer och går, som maler och består… Jag tror alla funderar på olika scenarion och vilka val vi gör. Allt ifrån vad vi ska äta till middag, till vilket jobb vi ska ta eller vilken partner vi vill ha. Eller vilken resa man ska ta. Spanien eller Grekland?

Oavsett val så funderar vi nog på vad som kunde blivit, vad som kunde skett… ”Tänk om…” Hjälper det att tänka så? Nä, det tror jag inte. Det skapar bara tvivel och tankar på att gräset är grönare på andra sidan slutar oftast med svaret att det inte är det. Oavsett om man stannar vid tanken eller faktiskt gör ett besök på andra sidan.

Förväntningar. Vad förväntar man sig? Av sig själv? Av partnern? Av ens föräldrar och syskon? Av ens vänner? Av ens chef? Av ens kollegor? Av ens grannar? Hur ska man ställa sig till förväntningar och när övergår de till krav? Eller är det två olika saker? Var kommer kraven ifrån? Chefen har sina. Partnern har sina. Föräldrarna har sina. Oftast, som tur är, ställer de olika krav på en, men man förväntas kunna möta de. Åh ja, jag förväntar mig nog att folk möter mina krav.

Tydlighet, hur blir vi mer tydliga? Att kroppsspråk är viktigt säger jag inget om. Man kommunicerar med hela kroppen och ansiktet. Att ha NPF gör att det kan vara svårt. Att ha en svår uppväxt och barndom kan också försvåra detta. Att läsa av folks icke verbala kommunikation är svårt för mig. Ibland kan det vara bra, då jag inte förstår om någon hånar och driver med mig… Vatten på en gås. Men ibland tolkar jag signaler som inte finns där, och det är med ett problem. Jag kan ta åt mig av något som inte är menat som kritik. Då ska jag grubbla över det. Älta det. Sömnen uteblir då. Utan sömn blir jag som Jack Torrance blir av bara jobb…

Tittar ofta på naturdokumentärer när jag ligger i en ångestbulle i soffan. Djurs kommunikation är fascinerande. Flockmentaliteten. Ibland tycker jag den ser enkel ut, men ibland ser jag hur djurens kommunikation är lika komplex som människans. Vi är onekligen ett däggdjur i mångt och mycket. Är vi högst i näringskedjan? Ja kanske nu, på många sätt. Men vi är också ett fruktansvärt korkat släkte. Inte många andra arter mördar för skojs skull, pga politik, religion eller sexuell läggning…

Kunskap. Jag tycker kunskap är viktigt. Att lära sig saker. Att skapa sig förståelse. Att få en helhet. Det är lätt att sortera folk i fack. Att döma folk. Hjärnan tycker det är enkelt. Att ”alla XXXX är likadana…” Men det är de inte. Ingen är likadan, alla är unika. Att våga och orka skapa sig förståelse för personen man möter. Det är lika viktigt professionellt som privat. Är du i en profession där du möter mycket människor är nyckeln att använda 2 öron och 1 mun. Lyssna mer än du pratar. Kom inte med egna lösningar, utan lyssna av och kom med lösningar som passar den enskildes situation.

Stuprör är det värsta jag vet. Att det finns samsjuklighet verkar gått många regionala och kommunala instanser förbi. Man behandlas för en sak i taget, för att få hjälp med X krävs det att du löser Y först. Fast Y beror på att X inte är löst och då kommer Z som ett problem. ”Vi kan hjälpa dig om du…” Ja vad? Gå ner i vikt, sluta röka, sluta dricka… Det finns massa krav. Åh ja, jag säger inte att kraven är orimliga och ibland är det dessa krav som måste uppfyllas. Men hur ska man nå dit? Vem ger verktyget och vägledningen?

Du får inte missbruka… Men vad gör jag istället? Att ta bort alkoholen, narkotikan, tv-spelet, pokerspelandet och inte ersätta med något annat, är helt käpprakt åt helvete. Hur ska man ta sig igenom det? Om man tar sig igenom de, så behöver man ju inte hjälpen? Då har man nått målen på egen hand, utan hjälp. Att be om hjälp är starkt, att få hjälp är en möjlighet, nästintill en rättighet. Man kan inte få hjälp med allt, men man kan få avlastning. Att någon gör något som underlättar en sak i vardagen. Som plockar bort något som tar energi.

Som professionell och medmänniska, kan man göra skillnad för den enskilde. Lyft blicken från din egen sfär och se in i den andres. Acceptera att du inte ”klickar” med alla. Att någon faktiskt får välja bort dig, både som professionell och privat. Vi måste förstå att relation är viktigare än funktion inom det professionella. Man behöver inte alltid träffa en kurator, handläggare, socialsekreterare, boendestödjare eller vad det än nu må vara, utan man behöver träffa en person. En Anna. En Kalle. Anna och Kalle är viktigare än deras yrkestitel. Precis som du inte pratar om allt med din mamma/pappa/partner/vänner, så ska du inte behöva tvingas prata med en professionell som du inte klickar med.

Relation är grundpelaren i så mångas privata liv. Vi pratar inte med folk vi inte gillar. Så varför ska man behöva prata med någon professionell man inte gillar? Bara för man behöver hjälp? Take it or leave it? Hur ska någon jag avskyr kunna hjälpa mig att må bättre, är inte min hälsa värd mer?

Visst är det komplicerat. Relationer. Privata och professionella.

Att tänka är lömskt. Men man gör det. Att lära sig kontrollera sina tankar. Att acceptera det man känner, tänker och upplever. Det är skitsvårt. Jag vill inte känna så, men å andra sidan vet jag inte vad jag jagar. Jag jagar bara. Jagar något jag inte har, jagar något som jag inte vet vad det är… Att bryta spiralen. Att bryta det som bryter ner en. Som får en att må dåligt. Återigen, man ska lösa det själv, men vem ska hjälpa en? Vad krävs för att få hjälpen?

Som kommunal arbetare så skäller jag ofta på regionen och statliga myndigheterna, men jag vet också att kommuner, och min kommun, tabbar sig. Jag önskar bara att man kunde ha en dialog och försöka få till en gemensam kraftansträngning, som ger bättre möjlighet till alla individer och familjer som krigar och kämpar med sitt.

Ska inte dra ut på inlägget mer. Jag skulle kunna bryta ner allt på en mikro nivå. Men jag låter er få gå vidare med scrollandet på mobilen.

Tack för ni läser vår blogg.

Fredag igen. Det har varit en liten ”paus” från bloggandet men nu är vi tillbaka. Tråkigt va?

Jag har precis lyssnat på en ”föreläsning” som min medbloggare Kim delade med sig av. Den handlar om NPF, psykisk ohälsa, suicid och efterlevande. Jag rekommenderar att ni tar 50 minuter och lyssnar på den här.

Det har varit den internationella suicidpreventionsdagen. I Tingsryd genomfördes en kväll som lyfte detta. Med tanke på dagens moderna teknik kan man ta del av kvällen genom Youtube.

Det finns såklart hur många bra, nyttiga, läsvärda artiklar, poddar, videos om denna viktiga dag. Så ta och googla eller sök i din lokala media för att se om just ditt närområde uppmärksammat denna dag.

Annars? Ja jag har jobbat i två veckor efter semestern. Tio arbetsdagar. Som vanligt minns man knappt sina arbetsuppgifter och än mindre sina lösenord och sitt jobbnummer. Men man kommer in i det. Medan jag latat mig har livet rullat på för de jag jobbar för. Jag är tacksam att jag har det jobb jag har, och de kollegor och medarbetare jag har. Vi är inte perfekta, långt ifrån, men vi försöker så gott vi kan att lösa saker som uppstår. Åh gör vi fel så hoppas jag att vi lär oss av misstagen, så vi kan bli bättre.

Att jobba med människor och sociala frågor är fascinerande. Man hamnar ofta i en ”vi mot dem”, och olika synsätt. Gissar det är som politik, höger och vänster ni vet. Man har olika tolkningar och vem äger tolkningsföreträdet? Personen som lever med det eller är anhörig, eller skolan, socialtjänst, LSS, FK, AF….? Beslutanderätten ligger oftast hos politik och tjänstemän. Att påverka tjänstemän är svårt, även om jag tycker ideella organisationer borde vara med i rekryteringen, men vi har ju val vart fjärde år. Ja jag vet, politikerföraktet finns och man känner sig inte lyssnad på. Men man måste orka kriga. Måste våga fråga. Våga ta diskussionen. Även om energin är låg.

Jag ogillar att ställa grupper och människor mot varandra. Det ska inte behöva finnas ett vi och dem. Jag är medveten om lobbyism, om liberalism, kommunism, socialism, konservatism och nationalsocialism. Man har olika ”lösningar” på samhälleliga problem, på mikro, meso och makro nivå. Jag har ingen lösning som sagt. Jag tror man får se utanför -ismerna och faktiskt se vad individen behöver. Oavsett om det är förskola, skola, jobb, ålderdomshem, fotbollslaget, stallet eller vad det nu än är. Man är en person. Man är inte sosse, moderat eller något annat. Man har individuella behov. Alla tjockisar gillar inte chips faktiskt. Alla vegetarianer gillar inte halloumi. Alla med ADHD vänder inte upp och ner på rummet de är i.

Corona? Ja den finns kvar. Så bete dig inte som en rövhatt tack.

Jag tänker mycket på folk som avlidit för tidigt. Eller ”för tidigt”. När är det läge för att avlida liksom. Man lämnar saknad efter sig. Åh andra sidan vill man ingen ska plågas i sitt liv. Man håller fast personer av egoistiska och känslomässiga skäl. Kanske stannar man kvar av samma anledningar. Jag ser många med talang som gått bort. Visst, mycket är ”kändisar”. Som gjort sig ett namn inom film, tv eller musik. Men jag vet många som gjort avtryck, som inte varit det av kända massan, och det gör lika ont. Samtidigt vet jag hur ont det gör att leva. Att ta ett ångestfyllt andetag till. Att inte förstå helheten. Att inte kunna kontrollera impulsen. Att inte kunna ”skärpa till sig”. Man har förväntningar på sig. Professionellt och privat. Man förväntas vara lycklig. Vara tillfreds. Må bra. Att vilja leva. Att leva fast det dränerar energi. Något kopiöst.

Så vad vill man ha? Vad behöver man? Hur förklarar man sina behov, de gånger man vet det? Man letar lösningar. Inte alltid på de bästa ställena. Man kan leta bland sex, alkohol, narkotika, spel eller vad som. Något som fyller det där hålet. Varför gör du som du gör? Jag vet inte. Samtidigt är jag den ende som vet. Jag kan bara få vägledning av nära, kära och professionella, resan äger jag. Jag räds samtidigt förväntningarna, kraven och dylikt. Det får mig känna mig vuxen, vilket jag inte känner att jag är. Inte alls. Men jag förväntas. Jag måste vara…

Jag försöker lära mig se de tysta. De som inte ber om något. Det är oftast de som behöver hjälpen. Att tystna är farligt, jag gör de själv. När liksom snaran dras åt runt halsen, när man gett upp sig själv. När man bestämt sig för vad andra tycker och tänker om en, då är det fara på taket. Det är då man måste ta kampen och striden. Våga be om hjälp. Att säga att det faktiskt är ganska dåligt. Att gå vilse i sitt eget mörker är inte svårt. Inte alls. Den vägen kan vi alla vandra. Det svåra är att ta sig ut. Att komma upp ovanför vattenytan och chippa efter luft.

Någonstans återkommer jag till den fantastiska filmen Donnie Darko. En film som vågar ifrågasätta livet, som lyfter den psykiska ohälsan och de diagnoser som finns. Som handlar om hur man kan se världen. Hur Donnie ser den. Det han ser, oavsett om det finns eller inte. Så finns det för honom.

Jag älskar soundtracket till filmen.

Inget ont om Tears for Fears orginal, men Garys version är precis sådär lagom tung för att man ska bryta ihop. Är det bra? Att ta på sig offerkoftan och fastna i känslan? Förmodligen inte på lång sikt, men på kort sikt tror jag absolut man måste få tycka synd om sig själv. Det är inte hur man faller, utan hur man reser sig igen som räknas. Det är viktigt att försöka resa sig, hur jävligt det än känns.

Så vad är vad? Personlighet? Diagnos? Omgivning? Uppväxt?Arv? Miljö? Vad är det som gör att vi slåss mot det vi gör, att vi gör det vi gör, att vi inte gör det vi borde göra… Det finns inga enkla lösningar och inga enkla råd. Vården, vänner, ovänner, föräldrar kan onekligen ge en råd som verkar bra i teorin, men som i praktiken är omöjliga att ta sig till. Varför gör vi som vi gör. Hur borde vi göra.

Vi är den vi är och vi har blivit den vi blivit av uppväxt, arv och miljö. Jag tror också man kan ändra på ett beteende, ett destruktivt förhållningssätt. Jag tror också att det är skitsvårt. Det är skittufft. Det kräver mycket av en. Men man kan. Man kan vinna. Hur jävligt det än må vara. Jag vet fan inte hur, men jag får det till mig. Jag försöker ge andra hopp, när mitt eget är minimalt. Jag försöker hitta orden för mitt egna mående och mitt egna beteende. Jag vill ha hjälp men för att få hjälp styrs jag in i andra fållor. Jag kanske återkommer i det. Jag vet bara att jag bett om hjälp men inte fått det svaret jag känner jag behöver. Vad är vad, hönan och ägget. Del och helhet. Falla mellan stolarna. Ni som vet, ni vet.

Tack för du läste ända hit.

Fredag och det är såklart dags att blogga lite.

Jag inser att det finns mycket bra och viktiga saker att dela med er alla, kanske något passar eller funkar för er. Först och främst vill jag slå ett slag för alla som kan tänka ta sig till Tengsry den 9 september när det kommer bli en fantastisk kväll som tar upp om suicid och hur man kan förebygga det. Har du Facebook tycker jag helt klart du ska besöka sidan och få mer info om innehållet.

Är man i närheten av Växjö under första måndagen i varje månad i höst så tycker jag att man ska besöka föreläsningarna ”Det handlar om oss”. Modiga människor berättar om sina liv, sina erfarenheter och sina känslor och tankar. Ett utmärkt sätt att få perspektiv eller igenkänning om ni frågar mig.

En annan viktig sak som händer just nu i Kronoberg är ”barnets bästa” och det är som sagt ett länsövergripande arbete där barnen ska komma i fokus och där man ska göra det som är bäst för barnet i fråga. Det är en stor utmaning, och jag hoppas verkligen att den kommer lyckas. Oavsett vad för problem man har som barn, så är man värd en chans, att bli sedd och hörd, och faktiskt få ett liv där man har förutsättningar att bli den fantastiska individ man har potential till. Ni kan även läsa mer om detta här om ni vill.

En annan viktig sida jag vill slå ett slag för är höstens Huvudloppet som Attention Kronoberg anordnar för fjärde året i rad. I år blir det, som så mycket annat, en digital variant, men ni har möjlighet att bidra med en ekonomisk gåva, oavsett om ni tar en promenad/löptur eller ej. Det är jätteviktigt och ett klassiskt exempel av att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Ja jag vet det blev en inledning med mycket reklam, marknadsföring osv, men jag tycker de här sakerna är oerhört viktiga att sprida. Vill man ha mer koll på saker som detta rekommenderar jag att ni bokmärker Attention Kronobergs hemsida och facebooksida.

Jahopp 28 augusti. Den 31 augusti är det dags stämpla in på jobbet efter fyra veckor av fri lek. Givetvis känns det lite konstigt och jobbigt, men å andra sidan är det ett jobb jag faktiskt trivs med. Ska jag göra mina timmar i veckan för en lön så är detta jobbet bäst. Bäst överlag vore såklart Eurojjackpot miljonerna men det lär inte ske.

Semestern har rusat, det har inte varit något större men lite småsaker och småbesök här och var som förgyllt semestern. En klassisk ”hemester” ala 2020 ni vet. Kunnat plöja Netflix, inte ställa klockan, träna på gymmet 10:30 när ”ingen” är där, bestigit helvetet som kallas Stenhuvudet, provat på fotbollsgolf och poddat.

Rutin och struktur? Njae… Inte direkt. Men vilken NPF och NPF-familj har det under en längre ledighet? Så nu ska man boxas in i ställd klocka, matlåda och vara seriös cirka 8 timmar varje vardag. Det låter som en utmaning just nu. Men samtidigt är jag fullt medveten om hur fort det går att ”komma in i vardagen” och vänja sig… Apropå det:

Många gånger kan jag se ett syfte med ett förvärvsarbete. Jag har själv varit utan sådant under många, långa stunder och vet hur dåligt mått av det. En dålig ekonomi, en avsaknad av att behövas och faktiskt göra bra ifrån mig. Det har tärt på självkänslan. Samtidigt skapar ett förvärvsarbete möjlighet till en inkomst. Jag kan jobba. Jag vet andra som inte kan jobba, men som tvingas till det, för att socialförsäkringen i Sverige är fucked up. De vill jobba, vill göra rätt för sig, vill ha en ekonomi, men de kan inte. De har fullt upp med annat. Sig själva, sin familj eller vad det än är. Vi vet alla hur jävla tufft det är när ”livet rasar” och man står där, känslan av ensamhet. Man bli ifrågasatt och kallad för lat, dålig fru/make, dålig pappa/mamma osv… Men jag vet, jag vet hur man försöker… Hur mycket man vill… Men… Man sliter sig till fördärvet och man får inget tack. Man får ingen uppskattning. Man ifrågasätts och det kostar så oerhört mycket kraft, självkänsla och tårar.

Jag är medveten om att systemet utnyttjas och att det inte går får en millimeter rättvisa. Jag är medveten om man styrs av lagar, regler, riktlinjer osv. Jag önskar bara att man kunde se till helheten mer. Få en överblick och få en ”rättvisa” över det. Majoriteten vill klara sig själva och stå på egna ben, men ibland faller man… Eller rätt ofta… och att resa sig kräver en styrka som vi ibland underskattar tycker jag. Att besegra cancer, psykisk ohälsa, demoner, relationer eller vad det än är kräver mycket och jag imponeras av alla som krigar, oavsett vad det är och hur gamla de är. Otack är världens lön många gånger, men tack för ni krigar. Oavsett vad ni krigar emot.

På semestern har jag nördat ner mig i svensk historia och framför allt den svenska stormaktstiden. Jag har kollat på Hermans historia och trettioåriga kriget. Vi kan konstatera att Sverige ingav respekt och inte var främmande för våldtäkt, plundring, tortyr och annat under denna epok. Detta var liksom ”normen” då, men jag finner det intressant med alla dessa historier och alla relationer. Jag romantiserar inte den svenska stormaktstiden, men jag finner den oerhört spännande och lärorik. Samt att det varit ett utmärkt tidsfördriv och allmänbildande.

Hösten knackar på. Det är lite mörkare nu, bokstavligen. Dagen kortas ner i ”rekordfart” för att använda kvällspressens uttryck. Löven faller. Luften blir förvisso klarare, men också kallare. Jag har svårt för 15 september till 15 mars. Det är liksom ingen knuff i ryggen under den här perioden. Samtidigt har jag lärt mig att hösten och vintern behövs för att uppskatta våren och sommaren. Precis som jag insett att man måste ha tråkigt och må dåligt, för att uppskatta det roliga och må bra i det hela. Ännu en sak som är enklare i teorin än i praktiken. Men man får öva. Kämpa. Kriga. En dag till. En timme till. En minut till. En sekund…

Depression. Spöken. Upplevelser. Ord. Tankar. Känslor. Kalla det vad du vill, men depression gör stor skada och till slut kan det döda. Att må dåligt är skit. Att få rådet att sluta må dåligt får en att ännu mer må skit. Du har ett problem. Du har ett beteende. Ett dåligt, destruktivt beteende. Sluta ha det. Bra råd. Att jag inte tänkte på det själv?! Många gånger så ska man hitta verktygen själv. Någon leder en till vattnet men sen måste jag dricka själv. Jag måste ha verktygen till hands. Men det är så svårt. Ja, jag har ansvaret för mitt beteende och hur jag agerar. Vad jag gör. Jag borde sluta med… och så radar vi upp 1, 5, 10, 100, 1000 saker. Jag vet vad som är dåligt för mig, men jag fortsätter. Jag vet vad jag borde göra, men jag gör det inte. I teorin, eller i en värld i datorspelet Sims, vet jag precis vad jag ska göra. Men i den riktiga, verkliga, världen så vet jag inget.

Samtidigt kan ingen, fast jag ibland skulle vilja, gå in och ta över spakarna. Ta över kontrollen. Ingen kan rädda mig utom mig själv. Ingen kan rädda utom dig själv. Hur fort man än springer, så kommer skuggan följa dig.

Jag gillar Alfred och skuggan och delar den igen med er. Den förklarar den inre kritikern väldigt bra. Det kan finnas en god tanke med den, att vara fokuserad och inte göra bort sig, men kritikern kan också ta över. Dränka en. Kväva en. Förstöra en. Från att hålla en skärpt går det fort till att den försöker förgöra en. Att dränka en i mörkret. Att man är dålig. Att man är svag. Att man är värdelös. Man pratar om balans. Eller ”lagom” om ni så vill. Jag tycker sådant är svårt. Vad är lagom?

De gånger jag föreläser brukar jag prata om S:en. Självkänsla. Självbild. Självförtroende. Självdestruktivitet. Självmord. Visst hänger de ihop? Kanske i just den ordningen, men att de har en anknytning till varandra. Varför det blir som det blir. Det ena leder till det andra och till det tredje. Vad som kommer först? Svårt att säga. Men jag tror att många gånger är vi vår egen största fiende. Vi är elakast mot oss själva. Säljer oss korta. Tror alla andra lever ett så mycket mer perfekt liv. Men de bajsar också. Precis som du. Glöm inte det.

Tack för att du läste .

Nu trodde ni att ni skulle komma undan, men det blir ett tredje inlägg på bloggen den här veckan. Vänj er inte vid det. 🙂

Idag har jag varit på utflykt till Österlen. Vädret var härligt kvavt och fuktigt med mycket moln. Så det var helt klart perfekt läge att besöka Skånes enda riktiga backar och traska på där.

Vid kaffepausen i Brösarp på förmiddagen så chillade vi med kaffe och en chiabatta, och vem kommer och tankar sin Jaguar då om inte Björn Ranelid. Denna gigant. Så fort han klev ur bilen kände jag en stark närvaro och aura…. Skämt åsido, han såg ut som vilken ”äldre gentleman” som helst och hade det inte varit för Jaguaren hade jag trott att han var Åke, Gunnar eller Ulf. Att se Björn, Ulf Lundell eller annan ”kulturell elit” på Österlen är väl inget speciellt då det kryllar av sådana där. Men på förhand så tänkte jag att se en kändis och besöka Kiviks musteri var på agendan. Båda kan jag sätta check på. Äppelmust är för övrigt inget för mig, jag håller mig nog till jul- och påskmust framöver.

Havet är ett fantastiskt ställe ändå. Att sitta och höra hur havet pratar med en, när vågorna rullar in, var väldigt rofyllt. Det var en härlig doft och bara en helt annan miljö än min lägenhet. Miljöombytet var väldigt trevligt och jag uppskattade verkligen att bara sitta där och filosofera och prata om allt och inget.

Vi var även i nationalparken Stenshuvud. Det var fint men… På skylten stod det 800 meter till utsiktspunkterna. Men det stod inget om uppförsbacken. Visst, jag fattade det skulle vara uppförsbacke för att komma upp till toppen men den där jävla backen var ett monster utan dess like. Det var dessutom sten överallt i slutet av stigen, vilket gjorde man fick ha koll på sin motorik och sätta fossingarna rätt…

Efter att ha kommit upp till tomten, med svetten drypande, så kom jag fram att det endast finns tre rimliga alternativ med det här stället:

1. Ge det till Danmark.
2. Spräng det.
3. Ge det till Danmark och spräng det.

Jag lutar åt alternativ 3. Men visst, efteråt så var det värt mödan att ta sig upp där. Detta ställe hade också en ro runt sig, det var liksom långt bort ifrån hemifrån. Det var långt bort ifrån alla måsten och borden. Det var långt bort ifrån mycket av det som är ens vardag. Man blir liksom blind och ser inte sådana här ställen förrän man är där. Det är liksom i ens närhet men ändå känns det väldigt exotiskt att vara där.

Vill på nytt påminna om undersökningen om Kronobergs skolor och hur det är för barn med NPF, eller misstanke om det, och deras anhöriga. Alla svar som kommer in gör att Attention Kronoberg kan påverka politiker och tjänstemän att faktiskt göra skolan till en plats för alla. https://sv.surveymonkey.com/r/VTLRQSM

Kommer en hel del bra musik nu, Covid-19 anpassad, men ändå. Ovanstående är en fantastisk blandning imponerande artister, som alla besegrat ett missbruk själva.

Kanske är det dags. Oavsett vad det handlar om så har nog de flesta av oss den tanken. Kanske är det dags sluta dricka, knarka, röka. Kanske är det dags att byta jobb. Kanske är det dags att börja plugga. Kanske är det dags att börja träna. Kanske är det dags att börja våga lita på människor. Kanske är det dags att börja prata om hur man mår.

Man kan aldrig få någon sluta dricka, röka, äta, spela eller vad det än, om inte personen själv är redo och villig att lägga in det arbetet som det krävs för att bli fri. Det krävs stort mod och styrka att förändra ett beteende. I synnerhet om det är ett destruktivt beteende. Man vet någonstans att det här är helt fel för en själv, för ens omgivning, men man fortsätter med det. Det blir som ett bränsle på ångesten, oavsett om det är sprit, droger, mat, spel eller annat. Ångest för att man dricker, dricker för man har ångest? Vad är vad, vad kom först och hur bryter man det?

Så varför gör vi som vi gör? Finns det en anledning bakom alla beteenden? Finns det en baktanke? Eller händer bara skit ibland? Gör man bara felaktiga, dumma val ibland? Är det mänskligt? Är det Gud? Är det mitt val? Är det ödet?

Jag vet att det blir fel ibland. Jag vet att man blir sårad och att man sårar. Jag vet att man ibland ber om ursäkt och ibland ber någon ursäkt till en. Jag tror inte man ska göra som jag, överanalysera och försöka hitta tydliga svar, lagar, riktlinjer osv, som jag gör i mitt arbete. Jag tror man är lyckligare om man ”go with the flow”. Jag är medveten om att alla inte har så lätt för det, utan man har en personlighet. Man har ett arv. Man har en uppväxt och miljö. Folk som grubblar och filosofera kan säkerligen hamna i många, långa och djupa funderingar. Kanske är det vissa av dessa som gör man hamnar i ett annat djup, ett mörker. Kanske man skadar sig själv genom att grubbla. Man skadar sig själv för man vill förstå och man vill inte göra fel. Jag är övertygad om att ingen tycker om att göra fel, men man är mer förlåtande när andra gör fel än en själv. Det är lite som när man skulle redovisa inför klassen i skolan, man tyckte alla var så coola, lugna och duktiga medan man själv stammade, svettades. ”ehhhh:ade” sig och förmodligen hade 2 snorkråkor synliga.

Perspektiv. Mentaliseringsförmåga. Självkänsla. Självbild. Jag vet inte riktigt vad jag letar efter men jag tror att det handlar mycket om hur man ser på saker och hur duktig man är på att tolka ens omgivning. Vissa har det per automatik, andra får tänkta efter lite mer när det kommer till det sociala exempelvis. Man analyserar varför folk säger en sak, men gör en annan. Varför man säger att man vill när det sen visar sig att personen inte ville alls. Varför sa den det då? ”För det var vad som förväntades av en”. Vem förväntade sig? Inte jag iaf, jag förväntade mig ett ärligt svar bara. För vems skull?

Kan tänka mig att det är lite om man är positiv eller negativ i tankesättet. Ser man möjligheten eller ser man problemet. Är glaset halvfullt eller halvtomt. Hur blir man positiv och negativ? Allt handlar om tankesätt och inställning såklart. Av det jag läst och lärt mig, så är den mänskliga hjärnan lat. Den väljer lättast möjliga väg och ogillar lära sig nytt när den väl lärt sig det. Det är därför det är så svårt att ändra beteende antar jag.

Men känslan då? Var kommer den ifrån? Är den från hjärnan och tanken, eller hur kommer den till. Lita på magkänslan, överanalysera inte svaret i TP eller Postkodmiljonären hör man ju. Men en känsla måste ju komma från det man lärt sig, snappat upp och som man känner till. Men ändå har man en känsla, något instinktivt. Som alltid funnits, sedan vi jagades av sabeltandade tigrar på savannen typ. Men för mig är känslan en stor fiende. När känslan tar tag i mig och äger mig, kan väldigt lite logik bita på mig. Det är svart. Kolsvart. Totalt mörker. Så vad kommer den känslan ifrån och varför är den så svår för en hjärna, som ändå är ganska avancerad, att bryta?

Tack för att du läste.

Först och främst vill jag slå ett slag för en undersökning som min medbloggare Kim dragit i gång tillsammans med Attention Kronoberg. Det handlar om skola och NPF, så har vi någon läsare som är förälder till ett barn med NPF, eller misstanke om det, i Kronoberg så är vi tacksamma om ni tar er tid att svara på tio frågor på länken: https://sv.surveymonkey.com/r/VTLRQSM

Jag är medveten om att jag delat den här bilden förr, men jag tycker den är värd att delas igen, inte minst i samband med Kims undersökning jag länkade till. Att skolan ska erbjuda utveckling och kunskap är väl självklart, frågan är hur man ska göra. Hur anpassar man? Att alla får samma sak är inte detsamma som rättvisa. Utan vissa behöver 3 skopor, andra behöver 2 och några behöver 1 skopa. Att alla ska få lyckas, utifrån sina förutsättningar, är viktigast. Alla behöver inte bli ingenjörer. Vissa behöver se till så att ingenjörerna får mat och näring.

Under fredagen, den 21/8, ska jag roa mig i Österlen med mitt boendestöd. Jag kommer förmodligen inte kunna erbjuda någon spännande fakta, berättelse eller känsla. Jag hoppas bara att det bur en bra dag. Åh jag vill såklart tipsa om Öppet arkiv av SVT om den fantastiske Gustav II Adolf.

I veckan har det varit en hel del ångest. Flera små, och stora, saker har utlöst det och det har legat som en tunn glasskiva ovanför ångesten känns det som. En liten stöt och det skulle spricka och ut skulle ångesten och vemodet komma. Jag trivs med min semester, men det är klart att mina rutiner rubbas och jag är vanemänniska. Men jag vill ändå kunna säga, och tycka, att ledigheten är guld värd på sitt sätt. Att jag får ångest denna veckan är inget konstigt, det kommer jag få vecka 39 och 51 och 4 och 10 och….

Att ha ångest kostar mycket energi. Det är inte bara humöret som får sig en törn, utan det är hela energin som åker ner i botten. Man känner sig nedslagen och febersjuk. Pulsen pendlar och känslan är ens värsta fiende tycker jag. Man ser spöken som inte finns och man ser glaset onekligen som halvtomt…

Har hittat SVT play och Öppet Arkiv i veckan. Plöjer svensk historia, Gustaf II Adolf och trettioåriga kriget som Karl:arna och stormaktstiden är det mest fascinerande. Om jag är så historieintresserad överlag vet jag inte, men jag tycker det är spännande att höra berättelse om hur Sverige en gång var, och hur man en gång ägnade sig åt häxprocesser, tortyr, plundring och allt annat möjligt som vi idag fördömer. En gång i tiden gick vi bräschen i Europa för detta.

3 av 4 semesterveckor avklarade. 5 dagar kvar, jag räknar bort lördag och söndag som den tjänsteman jag är. Att 2020 varit annorlunda är ingen hemlighet. De flesta har fått ge upp ett eller flera saker och intressen de i vanliga fall brukar ägna sig åt. Allt ifrån sportevenemang, konserter, teater, träning eller vad det nu än må vara. Jag tycker det är självklart att vi tillsammans ska hjälpas åt igenom den här krisen. Jag tycker inte det är politiskt utan en medmänsklig självklarhet.

Alla kämpar med sitt och gör sitt bästa. Jag vet att det mest lyckliga människor, utåt sett, kämpar med sitt. Jag vill tro ingen går smärtfri ur livet, men jag är medveten om att vissa har ekonomiska och sociala fördelar än andra. Men jag vet att alla kan må skit. Att alla kan vilja dö.

Jag är sportintresserad och läste såklart om Martins berättelse. Nog är den keff alltid. Att vilja dö när en stor del av ens liv försvinner är inget konstigt. Att vilja dö när man inte tycker man har något liv är inget konstigt. Självbilden betyder allt, trots man varit en ”stjärna inom fotbollen” och beundrad av tusentals, kan mörkret komma över en när strålkastarna släcks. Vem är man? Vad känner man? Egentligen.

Det finns så många bra sidor och filmer om suicid. Jag uppskattar denna:

Inte för man vill dö, men inte för man orkar leva längre… Hur galet är inte detta? Att man hamnar i detta vägskälet. Man vill inte dö men… Men. Detta hemska ord. Varför finns det? Jag älskar dig men… Jag tycker om dig men… Jag vill anställa dig men… Ni kan säkert fylla på själva med fler exempel. Kanske är det så livet är. Ett stort men. Oavsett vad det handlar om. Jag vet det kan knäcka människor.

Kultur. Finkultur. Fulkultur. Vad jag menar? Jo att många gånger när jag. och förmodligen du med, mår dåligt så vänder jag mig till en artist. En låt. En film. En bok. Eller vad som. Jag har under mina 36 levnadsår hittat mycket av det kulturella som jag vänt mig till, för att kunna andas en dag till. Jag tänkte bjuda på dessa till er, vare sig ni vill eller ej:

Plats 10:

Jag älskar filmen Donnie Darko och än mer soundtracket till filmen. Att försöka förklara filmen är omöjligt, utan jag rekommenderar bara att lyssna på låten och få tag på filmen. Why are you wearing that stupid mansuit?

Plats 9:

Jag var snorvalp när grungen från Seatller erövrade världen, men jag hörde den när jag 9-10 år. Jag gillade den då och jag älskar den nu. Nirvana. Pearl Jam. Alice in chains. Det är magi. Man in the box har på senare år blivit en ständig återkommande låt i min spellista. Varför? Lyssna på den!

Plats 8:

Jag tycker att BLS är bortglömda av den stora massan. Det här är ett fantastiskt band och de var ännu mer fantastiska där Dime fanns med. Dock kan jag tycka denna låten är bäst, som en hyllning till Dime. Zach är en fantastisk musiker och varje gång jag hör/ser den här låten ler jag. Den har en innebörd som passar en trasig gosse som mig.

Plats 7:

Att få en andra chans, vem skulle inte vilja ha det? Eller en tredje chans. Eller fjärde… Eller…. Jag är medveten om Shinedown är vad man kallar för ”radiorock” men jag är också så ärlig att jag kan säga att den här låten är väldigt viktig för mig. Att kunna lämna något för att börja på något nytt. Att komma vidare. Att inte vara sin familjs ok. Att inte vara mänsklighetens ok. Att våga vara. Man är värd en andra chans. Det är de flesta av oss.

Plats 6:

En av mina mer besökta konserter är The Boss. Jag har plöjt genom samtliga album minst 10 gånger och det finns många låtar som väckt den där känslan inom mig. Så att välja en är väldigt svår men jag väljer ändå en av världens bästa avskedslåtar. Att ta farväl har aldrig varit något kul men någonstans har vi alla fått göra det. Någonstans på vägen tar det slut, den där vänskapen eller relation som man tror aldrig ska ta slut. Men det gör den. Åh det är ingens fel….

Plats 5:

Ja jag har haft en Eminem-period. Den var så stor att jag såg Eminem live och det var en av de bästa konserterna jag varit på. Varför jag gillar Eminem? Ja den är ganska rå och den är äkta. Jag tror det finns ett pussel i Eminems låtar som jag kan känna mig nära i. Mockingbird? Ja varför inte, det är en låt som onekligen väckte känslor inom mig, och då hamnar den på den här listan.

Plats 4:

Under mina år i gymnasiet så var jag en stor fanatiker av Östersunds-bandet Stum. De hade fantastiska låtar som jag laddade ner som mp3. De var så bra så jag tog bilder i Halmstad vid Östra Stranden och lade upp de på Youtube. Jag lade upp de låtar som berörde mig mest, men ovanstående är den som betytt mest för mig. Det är kul att bjuda på en ”okänd” så här högt upp på min högst personliga, och säkert tråkiga, lista.

Plats 3:

1998 släpptes filmen City of Angels. En smått värdelös film med Nicholas Cage, men med ett fantastiskt soundtrack som ni kan höra ovan. När allt är menat att förstöras… När man inte vill att världen ska se en, för man vet att världen inte förstår en… Vem kan inte gilla det? Då jag är 80-talist vill jag åberopa 90-talet som ett av de bästa decennium inom musik. I alla fall om man gillar det ”sorgliga”.

Plats 2:

Cancer. Ja det är vad låten ovan ska handla om. Det är en fantastisk låt. Oavsett vad den handlar om. Cancer. Psykisk ohälsa. Eller vad som. Metallica är ju såklart husgudar för undertecknad. Varför? Ja jag vet inte hur jag ska förklara det. De är magiska. De är så mycket mer än Nothing else matters. Det är ett band som erbjuder en form av frälsning till en. Metallica har länge, och är stundtals, nummer ett för mig. De erbjuder mig det jag behöver. Oavsett album. Jag är hemma.

Plats 1:

Hopplöst att välja plats 1 egentligen. Hopplöst att välja låt egentligen. FFDP är ett fantastiskt band och sångaren Ivan tilltala mig. Jag känner en anknytning. Jag vet att Gone Away är en Offspring cover. Jag vet att jag älskade samtliga låtar å setlisten tidigare under 2020, innan vi visste vad Corona egentligen var. Men för mig är FFDP räddningen för mycket. Både nu, då och framtiden. Jag vet att sångaren Ivan mött demoner som jag har mött och som jag har nu. Jag gillar det råa, det nakna, det sanningsenliga… Det finns inga snabba, enkla eller lätta lösningar. Allt kräver sin ansträning.

Listans trams:

Ja jag växte upp med Killing-gänget och jag älskade varje sekund. Mr Kuuk. Come on. I all sin enkelhet är detta det bästa jag sett under mina levnadsår.

Något som är fascinerande, och sjukt begränsande, är tvång och tics. Små, eller stora saker, som tar massa energi, kraft, livsglädje, tid… och som ger skam, oro och dålig självkänsla. Tvång och tics kan bero på så många saker, bland annat inom NPF-spektrumet. Men det kan också handla om en trygghet man skapar för sig själv, en kontroll av något, då man känner att man inte kan kontrollera det som sker runt en.

Många får tics för första gången vid 7 års ålder sägs det. Det är intressant, vad händer i livet för en sjuåring? Man går från en miljö, oftast och förhoppningsvis lugn och strukturerad, till en kanske sämre miljö. Jag säger inte att skolan är roten till tics och tvång, men jag tror skolan skapar stress, oro, förvirring, rädsla och känsla av maktlöshet för många barn.

Apropå skola, hur går skolstarten för er därute? Jag vet att skolan kan vara en fantastisk stor påfrestning på barn och för deras anhöriga och omgivning. Det är 10-11 veckors lov som förvandlas till något mer kravfyllt. Jag ville skriva strukturerat, men tyvärr är det inte alltid så strukturerat i skolans värld. Jag tror den största utmaningen vi har idag är att få skolan fungera för alla barn. Alla barn har olika behov i skolan. Vissa tar äppel-boken, andra tar Tallekvist-boken. Ni som är gamla nog förstår referensen.

Jag tycker det är viktigt att hjälpa de som behöver mer stöd för att klara skolan, men det är lika viktigt att ge stöd till de som har en form av särbegåvning eller som bara är ambitiösa. Ingen ska stå tillbaka eller hindras, alla ska ha rätt till en skolgång som passar dennes behov. Vi vuxna kräver det till exempel när vi studerar eller förvärvsarbetar. Men barn och föräldrar i grundskolan har inte samma valmöjligheter.

I juli glömde jag min nyckelknippa på jobbet. Detta märkte jag 4.5 mil ifrån jobbet, vid mitt hem. På nyckelknippan satt alla nycklar i mitt liv. Poff borta. Paniken som uppstod var inte att leka med. Det blev att ”följa spåren bakåt” och jag yrde runt på Samarkand och ICA Maxi, lämnade in mitt namn och nummer till butiker och väktare. Ringde Sercuritas och vill ha hjälp komma in, men då hade inte Växjöbostäder informerat de om att min lägenhetsbyggnad finns, så de hade ingen nyckel.

Som tur var bad jag min bloggkollega Kim kolla upp om hon såg nycklarna på jobbet och det gjorde hon tack och lov. Men tänk om… Så nu är det fullskaligt tvång på nycklarna. Så fort jag lämnar ett rum, en bil eller butik så känner jag efter om nyckelknippan är i fickan. Det tar inte många sekunder, men det är ett tvång, och det tar energi. Inte nog med tvånget för nycklarna, jag har dessutom arbetat upp olika scenarion och strategier om det händer igen. Energiläckage.

Säga vad man vill om tvång, OCD, så finns det lite humor på youtube om det, med igenkänningsfaktor för de flesta av oss.

Ett tag hade jag tvång inför ”kvällsrutinen”, denna har dock försvunnit nu. Jag vet dock att jag har tvång, eller rutiner, i arbetet, när jag handlar eller lagar mat. Jag går samma runda i samma butik när jag handlar. Jag skriver min lista efter min ”runda”. Är det rutin? Struktur? Tvång? Smart?

Tics har jag också, de kommer ofta vid tidspress runt saker jag inte har full kontroll över. Ett exempel är när jag, Kim och medicinskt ansvarig sjuksköterska i Tingsryds kommun skulle utbilda individ.- och familjeomsorgen i SIP (samordnad individuell plan). Tio minuter innan vi skulle börja, satt vi fortfarande och finslipade på powerpointen. Vems fel det var, det kan vi ta en annan gång….

Hur som helst så finslipar vi och jag tycker vi ska röra oss den kilometern ner nu för att hinna få igång dator, powerpoint och projektor… Då funderar Kim och MAS:en på vad vi ska bjuda på för fika?! Ja, fika är viktigt. Jag vet det. Man vinner alltid pluspoäng om man bjuder på en fika när man har föreläsning eller utbildning, men tio minuter innan den ska börja tycker jag det var en konstig tanke. I min stressade hjärna kom tourettesen fram varpå jag svarade ”kaffe och kuk”. Stämningen blev ansträngd. Kim skrattar än idag åt detta och brukar nämna det för folk vi träffar för första gången regelbundet. MAS:en tittade på mig och jag gissar hon inte ser mig på samma sätt efter det. 🙂

Hans, mannen som myntade begreppet stress, var något på spåren tidigt. Detta är väl ack så aktuellt även idag. Det här med stress, positiv och negativ stress, det är ganska ointressant. Det är hur vi reagerar och agerar på stress. Vissa är mer tåliga, andra inte. Vissa är födda med ett lugn, andrar lär sig längs resan att hantera det. Vissa döljer stressen väldigt väl utåt sett, men förgås långsamt inombords.

Jag tror vi alla, oavsett ålder, råkar ut för stress. Det gäller hantera det. Om man är ett barn, i skolan t.ex., kan jag tycka det är skolans och vuxnas skyldighet att ge barnet verktyg och minimera stressen. Man har inte verktygslådan full av verktyg när man går i grundskolan. Att minimera och ta bort stressiga moment och låta barn lyckas är viktigt. Låt barn, och vuxna, vara duktiga och fantastiska på allt som de kan. Hitta styrkor, inte svagheter. Svagheterna hittar monstret inom oss väldigt enkelt ändå…

Oavsett om reaktionen på stress är kaffe och kuk eller annat, så är det viktigt att man är rädd om sig själv. Att man hjälper sig själv, sina barn, sina partner, sina vänner, sina kollegor och sina medmänniskor att hantera stressen som finns i våra liv. Samhället kommer knappast sakta ner, utan hjulen kommer snurra fortare och fortare, kraven kommer öka och vi kommer alla hamna i en livsfarlig centrifug som kommer få oss må som en disktrasa.

Gör något snällt mot dig själv och din omgivning idag eller ikväll.

Tack för du kom ända hit.

… var att få alla tro att han inte fanns.

Jag har funderingar runt Region Kronoberg, och jag likställer absolut inte de med djävulen, om han nu finns.

Jag tycker att vår kära region gör det enkelt för sig och erbjuder endast stöd till de som ”passar in i mallen”. De hjälper en gärna, om deras hjälp passar en. Jag får välja mellan kött och kyckling, fast jag skulle vara sugen på fisk… Men det finns inte på menyn.

Att region, kommun, stat etc jobbar i stuprör överraskar nog ingen svensk 2020. Stuprör är skit. lagar, ordning, rättigheter, skyldigheter osv är bra. Vi har alla rättigheter, liksom vi har skyldigheter. Någonstans tänker jag att dessa skyldigheter täcker det regionala och kommunala stöd- och skyddsnät med ska erbjuda.

Vi måste ha en fungerande dagis, förskola, skola, fritids… Vi måste ha en fungerande vård där man blir sedd som individ och där man inte behandlas enbart för sin diagnos. Man är så mycket mer än autist, person med ADHD, missbrukare, cancerpatient osv. Man är en individ. Precis som ens föräldrar eller mor- och farföräldrar är mer än sin demens. De är en person med bakgrund, erfarenhet, relationer och kunskaper.

Alla behöver vi hjälp och stöd ibland, utanför det egna nätverket. Då önskar man att stat, region och kommun kunde ta emot en. Hålla det de lovar.

Min medbloggare Kim har haft kontakt med barnhabiliteringen i Växjö där man konstaterat att de inte kan hjälpa Kim och hennes familj. Man passar inte in i mallen. Man önskar något annat än det som serveras. Med andra ord avstår man en insats, för den kostar mer än den smakar… Hur är detta möjligt?

Jag väntar själv på en remiss sedan januari och juni. nu i augusti får jag nytt besked om remissen. Den är inte skickad än, utan det krävs ytterligare något från mig. Trots detta har jag varit ”prioriterad”, men det verkar inte betyda något. Eller så har jag och regionen olika syn på ”prioriterad”. Precis som Kim, hennes familj, jag och andra anhöriga som har kontakt med BUP/Hab har.

Det är svårt när man inte pratar samma språk. När man har olika krav och förväntningar. Det bästa är att klara sig själv? Ja säkert. Jag tror det är så. Men jag vet att man inte kan klara sig själv alla gånger. Många gånger behöver man hjälp. Hjälp på ens egna villkor. Utifrån var man är, här och nu. Jag kanske behöver den där fiskrätten mer än någonsin, kan inte köket fixa det isf?

Vi har alla små djävlar i våra liv. Vi har alla monster, spöken och utmaningar. Vi tar oss igenom det. Ibland vill vi inte tänka på det, ibland vill vi känna att vi har kontrollen. Jag tror inte på så mycket, mer än att jag tror på de personer jag möter i jobbet, ideellt och privat. Jag har mött och möter fantastiska hjältar, som slåss mot olika odds, och överkommer de.

Att vara kritisk är viktigt, utan att för den skull gå bananas. Allt är inte skit, allt är inte bra i dagens samhälle och värld. Allt har en konsekvens och verkan. Höger eller vänster. Blått eller rött. Religiöst eller ateist. Det finns alltid två sidor av allt.

Att bli lurad till en sanning eller en åskådning är inget onormalt. Vi lockas in i politik, religion eller vad det nu än är, för att tro på det. Förbehållningslöst. Jag har rätt, du har fel. Det är standarden på något sätt. Vi pratar hellre än vi lyssnar. Fast vi har 2 öron men bara 1 mun.

Att ha respekt för varandra är nyckeln, oavsett vad vi befinner oss och vem vi är. Vi befinner oss där vi gör av olika anledningar, vem har rätt att döma det? Jag vet inte varför du är som du är och du vet inte varför jag är som jag är.

Många gånger handlar det om lögner. Att ljuga så övertygande att folk tror på en. Eller att man tror på sig själv? Visst är det så att många gånger handlar det om att vi själva ska rättfärdiga de beslut och val vi gör.

Jag är inte religiös, men jag är fascinerad av rätt och fel och begreppet av rätt och fel. Vad är vad? Vem avgör det? Man kan göra rätt för sig själv men göra andra illa. Man kan göra rätt för andra men skada sig själv. Hur bedömer man det?

Jag tror, eller jag vet, att den största Djävulen är vi själva. Det är vi som orsakar krig, förstörelse, gråt, tårar och lidande. Varför? Jag vet inte. Vi är självdestruktiva? Vi har otur? Vi är egoistiska?

Ibland blir vi lurade av oss själva eller vår omgivning. Vi tror att vi vet, men vi vet inte. Djävulen skulle definitivt få oss att ”tro” på något. Sen vad vi tror på? Det vet vi inte vad det är, men vi tror att vi vet. Det är så man gör, i Stalins Sovjet eller Hitlers Tyskland. Att skapa en övertygelse och känsla av ”vi mot dem”.

Sommaren är åtminstone här nu. Solen skiner och temperaturen snuddar 30. Det är sympatiskt tycker jag. Att ha semester nu känns inte alls dumt. Inte alls faktiskt. Jag varvar balkonghäng med att kolla ikapp Lucifer på Netflix.

Igår hade jag en utgång i form av ett besök i Trädgården. Det fick mig inse att jag är gubbe iaf. ”Jag går på gymnasiet”…. Jaha. Det gjorde jag med, i en annan tid i ett annat liv. Men det var trevligt sällskap och det kändes som något jag skulle göra bara.

Har för övrigt provat på fotbollsgolf. Fantastiskt kul och korkad aktivitet. Att vara dålig förlorare har fått en ny innebörd. Trots förlust efterfrågar jag revansch!

Har för övrigt införskaffat ett nytt motordrivet fordon på fyra hjul. Att köpa nytt är kul. Oavsett vad det är.

Augusti är en fin månad. Ja jag vet att det mörknar tidigare och blir lite kyligare än i juli. Men jag trivs ändå med den värmen och fukten som följer med augusti. Jag vet det är sista njutningen innan vardagen och hösten kommer. Den kommer, med en käftsmäll.

Jag är imponerad av alla som krigar med sitt. Jag kollar mycket dokumentärer nu om psykisk ohälsa och lyssnar på poddar och föreläsningar. Att allt inte syns, det är en självklarhet egentligen. Men vi glömmer så lätt. De som mår sämst är de som försöker mest att få andra må bra. Jag önskar att alla kunde få, och hade någon, att kräkas på. Att vara mänsklig och få berätta om hur jävla piss livet är. För det är livet ibland. Jag tror på lidandet, fysiskt och psykiskt, och jag tror på att man inte kan gradera smärta. ”Vem har det värst?”. Alla som lider har det värst, oavsett anledning.

Jag hoppas alla orkar en dag till. Att fortsätta framåt. Alla har rätt att må dåligt. Alla har rätt att ha någon som lyssnar på en. Våga ställ frågan till någon i din närhet. ”Hur är det?” Åh då menar jag verkligen det, hur är det?