Efter en 45 timmars arbetsvecka såg man fram emot en sovmorgon, men såklart man inte sover länge då. Av någon anledning var det enklare stiga upp idag vid ottan, jämfört med måndag, tisdag, onsdag… Det är något konstigt med det. Men åh andra sidan så är det ju inte vardagsstress en lördag, man kan transportera sin rumpa från sängen till soffan och koka kaffe, fixa macka och slösurfa med lite musik i bakgrunden medan man ser att det ljusnar utanför.

Det är kallt iaf, med södra Sveriges mått mätt. -10 med lite snö på marken. Bor vid en liten backe, som är perfekt för pulka och snowboard, om man är 5-10 år. Det kryllar av barn, och äldre, när det ligger snö ute. Det är ofta full fart från tidig morgon till sen kväll. Jag brukar höra de glada skratten och tillropen och på något sätt känns det som äkta lycka, som jag tror bara ett barn kan ha, och jag unnar de varje, iskall, minut i pulkabacken.

Att hålla det man lovar. Jag har i veckan fått mig ett par utskällningar i jobbets regi och det har i de flesta fall berott på att någon inte hållit det den lovat. Eller det jag lovat att den skulle göra. Att återkoppla. Kontakta. Kommunicera. Ringa. Sms:a. Maila. Röksignal. Brevduva. Vad som, har man sagt någon ska höra av sig som myndighetsperson eller professionell så förväntar man sig det. Att man då inte gör det skapar en smärre förtroendekris för den enskilde. Kanske är det jag som är trög som hör av mig när någon önskar det, men jag har svårt att bara ”glömma” saker. Skulle jag glömma så har jag i 99 fall av 100 skrivit upp det någonstans, så jag faktiskt kommer ihåg det.

Ingen gillar väntan eller inte ha vetskap om när. Det är som med paket hem, ”vi kommer någon gång mellan klockan 8-17”. Det är ju ett bra sätt att låsa upp sig en hel dag och kolla på dörren. Kanske är det så många av oss känner när vi väntar på ett samtal. Man har fullt fokus på vänta på det och det går åt ganska mycket energi. ”När ringer X?” ”Hinner jag duscha?” ”´Hinner jag bajsa?” Att inte veta tar mycket energi för mig iaf. Att inte ha kontroll, att inte kunna lita på det som lovats. Sen vet jag att man ibland inte kan hålla det man lovar, men då vill jag iaf veta och få info om att man inte kan hålla det man lovat. Men jag tror många är rädda att säga till när de inte kan, utan de kör strutsen och hoppas ingen tar upp att de faktiskt brutit ett löfte.

Tycker många är sjuka nu, corona eller förkylning. Det ökar med dödsfall och inläggningar på sjukhus. Oavsett vad man tycker, tror, anser om corona, vaccination, restriktioner eller ”politik” (ja det finns många som gör detta till en politisk fråga också) så önskar jag man tog det på allvar. Både för de som drabbas och deras anhöriga, men också vården/omsorgen som får slita hårt och extra för att ta hand om de sjuka. Jag är djupt imponerad av sjuksköterskor, undersköterskor osv som gör ett fantastiskt jobb på sjukhus och inom äldre- och funktionshinderomsorgen. Äkta hjältar som är värda mer än en applåd och tårta!

Fördelen med att vakna tidigt när man är ledig är att man kan spela lite tv-spel. Just nu är jag fast i spel som är lite som en skräckfilm. Dark Pictures är en väldigt trevlig tillverkare av tv-spel inom den här genren.

Men det är inte bara tv-spelande, just nu nördar jag runt med videos och texter från en av mina husgudar Bo Hejlskov. Jag kan ibland glömma bort ansvaret i min profession, att det är jag som ska vara den trygga och lugna. Att det är jag som ska skapa förståelse, KASAM om ni så vill. Kompetens är A och O, oavsett yrke, men jag tror kompetens bortprioriteras inom omsorgen, skola osv. Det förekommer brist på personal, kompetent personal, och man anställer lite vad som för att täcka upp schemat och bemanningen. Utbildning är inte allt, men personlig lämplighet, intresse och medmänsklighet är viktigt.

Om man jämför omsorg och skola med andra yrken, bilmekaniker, snickare, kirurg osv, så är man betydligt mer intresserad av att kirurgen och bilmekaniker har formell kompetens och uppdaterad kunskap, än vad man har runt elevassistenter, boendestödjare eller annat. Återigen, personlig lämplighet och personkemi är viktigt, men jag skulle önska det fanns plats för både rätt kompetens och rätt lämplighet. Jag antar att det är något vi måste fortsätta kämpa för, att göra jobbet med barn, ungdomar och vuxna med funktionsvariation eller psykisk ohälsa viktigare och att man vill skaffa sig den kompetens som ens arbete kräver.

Apropå utbildning, jag ska under våren börja plugga igen. Dock bara 7.5 poäng och på 25% men ändå. Jag känner att det är viktigt att skaffa sig formell kunskap och utbyta erfarenhet med andra yrkesverksamma. Att grotta ner sig i teorier och reflektera. Jag ska läsa Psykisk (o)hälsa i ett socialt perspektiv vid Lunds universitet. Jag ser fram emot detta lilla sidoprojekt i vår. Åh lyllos er, föreläsningarna och grupparbetena ligger på fredagar så jag kommer säkert skriva av mig i bloggen till er…

Den psykiska ohälsan är fan giftig. Den dödar som de alla värsta och hemskaste fysiska sjukdomarna. Att må dåligt är svårt, det är stigmatiserande tycker jag, och det är lätt att det blir en ”offerkofta” på enligt omgivningen. Åh visst kan det bli offerkofta och ”gnäll” i vissa lägen, men någonstans så är det den ventilen man har när ångesten är hög och andningen sitter långt upp i halsen. Psykisk ohälsa är en sjukdom och sjukdomar ska behandlas. Dock är det inte lika enkelt att behandla som ett brutet ben, en bruten själ kräver en hel del andra behandlingssätt än de fysiska sjukdomarna. Psykisk ohälsa är inte mätbart, jämfört med om man har 2 eller 4 brutna revben. Det är svårt när man mår dåligt och inte kan sätta ord på varför man mår dåligt eller vad det beror på. ”Var har du ont någonstans?” brukar doktorn och föräldrar fråga… Men när man har ont i själen, vad svarar man då? Överallt? Ingenstans? Ibland? Hela tiden?

Var rädda om er, ring/sms:a/skriv till en vän och ha en bra lördag. Tack för ni tog er tid.

Så. Nu är helgerna över och det är ”vardag” för de flesta. En corona-vardag men likväl en vardag. Man är inte ”ledig”, jag är medveten många NPF-familjer sällan vilar på lov och ledighet, men man brottas med vardagens rutiner. Man ska skapa de rutiner som man hade där i slutet av november ni vet. Nu ska man hitta de, till vecka 8 och påskveckan i början av april.

Att börja jobba igen var svårt tycker jag. Jobbat hemifrån i mellandagarna men det blir skarpt läge på ett annat sätt när man tar sig till sitt kontor. Att göra förändringen från ledighet till jobb har varit svårt och ångestfyllt, fast jag trivs med mitt jobb. Men jag har också gillat sovmorgon, tv-spel och streamingtjänster… Vad som vinner? Gissa…

Men man blir inte rik av att vara hemma. Genom jobb får jag en inkomst som jag kan disponera efter eget sätt. Inte alltid det mest smarta eller ekonomiska, men det ger lite lyx i livet kan jag tycka. Men ekonomi är alltid en stress, inte bara för mig utan för många andra. Man vill vara ledig och göra det man vill, men för att kunna det måste man få en lön och då krävs i snitt 40 timmar i veckan av arbete. Utan lön så kan du göra så mycket färre saker. Samtidigt unnar jag alla som gör ett bra jobb lönen de får, men jag kan ju ibland tycka vissa får betydligt mer än de förtjänar. Eller så är de yrkesgrupper jag tycker, vården, skola, omsorg och serviceyrken, underbetalda.

Vardag var det ja. Sova, jobba, äta, sova… Med corona dras snaran åt ännu mer, man begränsas och det är bara att lyda. Man ska inte vara ute och sprida virus alls. Det finns ingen ursäkt. Såg en omröstning i en av kvällstidningarna om hur folk ser på sommaren 2021, en stor majoritet har lösa eller planerade planer… Det är modigt i en tid när corona ökar, där det är i snitt 60% som tänker vaccinera sig… Jag tror krav kommer finnas på uppvisande av vaccination mot corona för resor till Spanien, Grekland och Thailand kommer, och då får svennebanan bara lyda och spela spelet. För egen del så hoppas jag första dosen kommer nästa vecka. Jag respekterar att man är motståndare till vaccinet men jag inte förstå det och är inte intresserad av att ta debatten. 🙂 Men ta och vaccinera dig, snälla…

Så vardag, vad kan man planera för ”kul”? Typ inget. Bio, idrottsevenemang, konserter… Sådant som jag tycker är kul.. är på standby. Rejält. Man får helt enkelt plöja sig igenom Netflix, Cmore, Viaplay, HBO, Disney osv… Vill ni ha mina tips så kan jag rekommendera Själen (Disney), The stand och The Outsider (HBO), Ozark och Lucifer (Netflix) eller Rambo och John Wick-filmerna på Viaplay. Eller The Game och Falling down om man gillar äldre Michael Douglas filmer.

Så vad blir viktigt inför 2021? Inte mycket nytt. Det handlar om att lyssna och läsa av, det handlar om tolkningsföreträde, det handlar om att proffs inom vård, skola och omsorg ska lyssna av individ och anhöriga. Vem vet bäst hur Kalle fungera? Jo de som bor med Kalle eller är med Kalle mer tid än vad skola, omsorg och vård är. Att vända sig till professionella innebär inte man är en idiot, utan att man vill hjälpa sin anhörige eller sig själv. Proffset kan ha år av erfarenhet och utbildning men vad betyder det? Inte mycket. Jag tycker man alltid ska validera, bekräfta, personen som berättar om sin situation och hur livet ser ut. Du kan aldrig säga någon annan persons känsla är ”fel”.

Affekter och mående. Det är jäkligt svårt. Att affekter smittar och är svåra att begränsa är väl känt för de flesta som råkar ut för affekter. Man går in i känslan 100% och glömmer förmågan att faktiskt att se det med klar blick. Logiken försvinner från hjärna och kropp och man står i känslan. Andas av ångest och kan inte förklara varför…

”Vad är det?”. Svåraste frågan som finns när man är i ett ångesttillstånd. Att inte veta exakt vad det är som gör man känner det man gör. Det kan vara allt och inget. Mycket eller litet. Stort eller smått. Många gånger kommer ångesten utan någon egentlig anledning. Den har fyllts på i bägare, droppe för droppe, tills bägaren rinner över. Åh man är maktlös. Man känner sig så svag och värdelös.

”Gör något åt det då?!”. Bra råd, men när man inte vet vad det beror på och varför det är som det är…Hur gör man då. Man blir liksom ägd av ångesten, den kopplar ett struptag på en… Jag är djupt imponerad av alla krigare som tar sig ur ångest eller en annan sjukdom. Vissa har kanske större vinnarskallar helt enkelt, eller så är det något annat som är avgörande för hur det ska sluta.

Beteende. Negativa sådana tyvärr. Hur bryter man dessa? Hjärnan är som sagt vad lat och vill ogärna ändra sig om den inte måste. Samtidigt ligger något historiskt i hjärnan, från en tid när vi svalt och jagades av sabeltandade tigrar. Hunger, törst, oro, rädsla, ångest… Jag tror säkert folk på den tiden med hade de svårigheterna om vi har idag. Diagnoser har alltid funnits, hade du ADHD för 100 år sen byggde du stenmurar och var dräng som gjorde annat fysiskt arbete. Tror jag.

Idag analyseras allt du säger och gör, ja ibland det man tänker känns det som. Man har en mall som man ska passa in i och hur man ska bete sig och vara för att nå framgång och acceptans. Tyvärr krockar det många gånger med ens personlighet och ork/energi. Att vara sin egen fiende är nog ganska vanligt. Man hamnar i en utmattning, depression, diagnos av utomstående anledningar tror jag. Har du en diagnos, men omgivningen kompenserar, så lider du inte av din diagnos. Du blir inte utmattad förens fel sorts krav ställs på dig. Någonstans blir det för mycket krav och förväntningar. Åh man vill bara vara ”normal”, och klara det man tycker andra klarar av utan synbart stora problem. Ibland tror jag världen skulle må bättre av att se varandras sårbarhet, för sårbara är vi… Vi är inte perfekta och lever inte perfekta liv. Oavsett hur mycket denna bilden matas i sociala medier och vanliga medier.

Nä jag har inte facit på livet, verkligen inte. Jag är imponerad av er alla som krigar med erat och jag är ödmjuk till era livserfarenheter. Ni hittar era vägar för framgång, eller överlevnad, och det kan/ska ingen ta ifrån er. Att må skit är inget skamfullt, det är mänskligt. Det är mänskligt att behöva stöd, hjälp och två öron… Man behöver kräkas, utbyta erfarenheter…

Jag och min medbloggerska Kim har hittat en ny fin låt och jag tänker att vi delar den med er lyssnare. Lyssna på den och tillägna en, eller flera, personer i era liv som ni tycker förtjänar den.

Jag önskar er en fortsatt fin vecka.

Tack för att ni läser. Jag och Kim är tacksamma och ödmjuka inför antalet läsare och antalet ”likes” och kommentarer. Utan er är vi ingenting. Vi skriver förvisso av oss, vi uttrycker egna tankar och funderingar och inte möjligtvis som står för vår arbetsgivare. familj eller ens mellan oss två. Det är högt och lågt och vi är överens om det. Åh vi är överens om att vi ibland kan tycka olika.

Jaha, natt mot tisdagen den 5/1 2021, nytt år och nya möjligheter. Hur har ni det i detta ostrukturerade liv? På onsdag, den 6, är det en röd dag och då är vi lediga. Jag är ledig ändå och jag driver runt utan syfte.

Men jag kollar faktiskt på HBO:s version av The Outiisder. Lyssnat på boken och sett ett par avsnitt av serien och ger tummen upp för bägge om man gillar Stephen King och det lite ”konstiga”. Vad det nu är.

Visst är det kloka ord? Det är Kim som hittade det i tidningen Autism, en tidning som vi alla får som är medlemmar i autism- och aspergerförbundet. Googla och bli medlem vet jag! Det är för en god sak.

Trött. Oro. Jag är inte anhörig, jag är autist. Jag vet inte hur det är att vara förälder och funderar på ”what if”. Att vara på ett ett ställe, sitt förvärvsarbete te.x., och inte veta hur ens barn det i sin skol- eller jobbmiljö. För ja, som förälder blir man aldrig för gammal för att vara just det. Man bryr sig om det man skapat och det som är hela ens liv. Man är orolig för vad ”verkligheten” slänger emot ens avkomma. Livet är liksom stenhårt och det finns mycket kamp som ska tas, fast man inte har ork eller förutsättningar för att ta just den striden. Det finns betydligt fler kloka synpunkter så jag hoppas verkligen att du läser den minst en gång.

En annan bild min medbloggare Kim skickade. Sylvester Stallone med ståtligt djur. Vi kollade på ett par-tre Rambo filmer i helgen och visst är de fantastiska? De är kanske inte intellektuellt utmanande per se, men de har ett djup som man lätt kan missa om man bara ser till våldet i filmen. Jag känner inte Sylvester men jag tror vi är många som gärna ta en kaffe med honom och klappar hund… Att klappa hund måste vara den ultimata terapin.

Jaha ledig mellan nyår och trettondagen? Ja jag tycker det är fantastiskt skönt. Det är kravlöst och det är liksom ingen som förväntar sig umgås med en. Man kan kolla film, serier, sport eller vad man än önskar. Åh ingen dömer en. Samtidigt kan man förbereda sig på arbete fram till påsken och det har en glädje i sig antar jag. Man vet det inte finns en väg ut… Bara gilla läget.

Trött var det. Jag har kontakt med flera som är trötta nu i jobbet, även under ledigheten. Psykisk ohälsa tar liksom inte ledigt under röda dagar, utan snarare tvärtom. Jag är inte tillräcklig och det är en lärdom i sig. Att hur mycket jag än vill hjälpa och stötta så når jag inte fram alltid. Åh det får duga. Antar jag. Inte lätt att acceptera men kanske det man måste.

Jag vill inte gnälla på mitt jobb, jag är tacksam att jag har det jobbet jag har och jag önskar mig en kollega som lots. En kollega som kan avlasta mig och erbjuda mina omsorgstagare någon anna än mig. Ålder, kön, erfarenhet, personkemi eller vad som. Att vara två är alltid bättre än, förutom när man är oense, för då har jag rätt. 🙂

Nytt år har det blivit, vi väntar på vaccination eller katastrof, beroende på vilken sida man står på. Jag dömer ingen, att ha en åsikt är fantastiskt värdefullt och någon man ska använda i dessa tider. En demokrati är inte alltid självklart.

Jag gläds åt en bloggläsare som fått sitt ”drömjobb” och kan balansera sin vardag utifrån familjen. Det är fantastiskt goda nyheter Annike och man blir varm inombords att du finns som förvärvsarbetare i samma kommun som en annan!

Men vi har mycket jobb, alla med NPF eller anhöriga till NPF. Vi behöver får mer ”evidens” som Kim brukar prata om. Man behöver synliggöra att artikeln i inlägget gäller från Kiruna i norr och Ystad i söder. Även andra ställen såklart, i Sverige och världen. Detta är en liten strid i det stora kriget. Man gör sitt, men ingen ser en. jag tror inte man vill bli sedd, men däremot förstådd. Någon måste förstå en och ens livssituation. Det är mycket begärt i världen 2021.

Apropå det årtalet, Kim har en viktig födelsedag det här året. Jag tycker vi ska hjälpas åt att påminna henne om denna dag, inte för den är hemsk, utan för den är speciell. Åh det vi att Kim är. Oavsett bakgrund till födelsedagen som stundar i maj.

Just nu kollar jag på HBO och ”Outsidern”. Jag har lyssnat på boken och så här långt håller serien en bra nivå. Kanske inte förvånande när det är HBO men jag vill slå ett slag för den. Om man har HBO, eller skaffar det nu, bör man se Outsidern och The stand som släpps varje torsdag. Gemensam nämnare? Stephen King.

Som sagt, jag och Kim tackar för att ni orkar/vill följa/läsa bloggen och vi hoppas på ett fortsatt lärorikt och spännande 2021. Mer behöver vi inte förtälja till er i detta läge.

2020 närmar sig sitt slut, ett år som inte varit likt något annat år på ganska många år. Det har ställts nya krav och förväntningar på oss alla. Vi har plötsligt fått ge upp det vi tagit som självklart och ställa om. Men alla har inte gjort det, utan vi har alla kämpat med att ställa om. Ibland har det gått bra, ibland mindre bra. Vi har hittat syndare både längst ner i pyramiden och högst upp i den med.

Det har aldrig funnits så många självutnämnda, icke utbildade, experter runt viruset. Precis när jag tyckte det lugnande sig drog vaccinationsdebatten i gång. Jag tycker absolut att man får tycka att vaccinering är en risk och att man är motståndare till det. Man får ta debatten, men man får ju tänka på källkritiken i det man vräker ur sig.

Många blir skrämda av propagandan, för eller emot vaccinet. Riskerna med coronan. Jag tänker att det med skapat en stor ohälsa under 2020, jösses så mycket man ska ta in, förstå, tolka… Jag tänker man inte behöver ha en NPF-diagnos eller intellektuell funktionsnedsättning för detta ska bli rörigt. Har man en språkstörning och/eller dyslexi blir det också svårt att ta in info. Åh året har ju kretsat runt information. Sen har informationen ändrats och det har jag tyckt varit svårt. Jag ogillar förändringar och det jag lärt mig vill jag ha kvar. Sen fattar jag att det tillkommer ny forskning i många områden, inte minst virus, men det blir svårt att ”ställa om hjärnan” när det kommer förändrade riktlinjer.

Oavsett så tänker jag ta vaccinet när det kommer till mig. Jag hoppas det kan återgå till mer normalt, där man kan gå på gymmet, gå på en konsert eller idrottsevenemang, åka till USA osv…

Både jag och Kim har bloggat mycket runt coronan och hur den påverkat. Vi har också bloggat mycket om den psykiska ohälsan, oron och frustrationen. Inför julhelgen, skolstart eller kontakt med vård, omsorg och myndigheter. Det här livspusslet som många med diagnos och anhöriga brottas med dagligen. Där det blir ”normalt” för en, men om man berättar för någon annan så åker två ögonbryn upp. Kim brukar föreläsa om ”sin dag” och berätta från morgon, extremt tidig morgon, till sen kväll. Om hur hon är den där kaospiloten som löser, fixar och släcker bränder. Själv är jag ingen vidare pilot, jag är mest kaos. Jag fastnar i känslan och kaoset och kan inte ta mig ur så snabbt som jag skulle vilja eller behöva.

Jag har bloggat mycket om tolkningsföreträde, så det ska jag inte plåga er mer med. 🙂

Kim har vabbat och haft fullt upp. Hon ber så hemskt mycket om ursäkt att hon inte hinner blogga så ofta men jag har sagt att vi förlåter henne och uppskattar hennes kloka inlägg när de väl kommer! Det här med att barn ska ”passa in enligt vuxna” är galet. När vuxna, inom skola och vård, tycker ett barn klär sig för ”barnsligt” och inte hänger med jämnåriga på deras villkor blir man ju matt. Varför klä sig i något man inte är bekväm med? Varför umgås med jämnåriga och göra saker man vantrivs med? Man behöver inte stå vid kiosken och käka S-märken och tjuvröka bara för man är 12-13 år…

Acceptans. Det är ett återkommande ord i Kims inlägg under året och visst vore världen lite finare och trevligare om vi kunde acceptera olikheter. Vissa vuxna vill se tecknat, vissa vill bara äta korv med bröd eller köttbullar med makaroner, vissa vill lukta på blommorna… Ja jag tänker på en viss tjur som säkert många av er kollade på för en vecka sedan. Acceptera Ferdinand, och alla andra människor och djur, för den de är. Så kommer vi få en minskad psykisk ohälsa och lite fler leenden och individer som mår gott.

Vill även slå ett slag för Kims inlägg om en viktig situation. Den får inte glömmas eller begravas.

Mycket har under året kretsat runt ekonomi i mitt arbete. Jag har mött många människor som slåss med näbbar och klor för att få sin ersättning. Eller att få behålla den. Det är ett snävt system och hela socialförsäkringsbalken måste uppdateras, även utan den pandemi som råder. Det är ett system där ”läkarintyget” är så himla viktigt och dessa intyg skrivs av läkare som inte har tid att skriva, då de ska hjälpa patienter… Jag tycker det borde finnas ett annat system där inte bara läkare ska skriva intyg, utan andra med ska kunna göra det inom vården och kanske även socialen. Den som har bäst kännedom om den enskilde. Jag ser problemet med fusk såklart, men jag ser inte konsekvensen i bedömningar. Allt handlar som sagt vad om läkarens, mycket väl valda ord, och vem som sitter på stolen hos Försäkringskassan. Kommer vi få millimeter rättvisa? Vill vi ha AI eller robotar som samlar in faktan, som har olika parametrar att bedöma och som sedan gör det svart och vitt? Det kan med bli galet… Det finns ”å en sidan” och ibland behöver man tänka och agera utanför boxen.

Man ska inte prata om folk, utan med folk, jag har ju nämnt Kim en hel del i inlägget så jag ger er lite tankar från Kim här nedan:

”Jag vill hälsa till alla att jag kämpar mig igenom boken Jag kan ha fel men pga anhörig omständigheter så hinner jag bara läsa en halv mening åt gången så de tar en evinnerlig tid men att den boken verkligen ger frid inombords. Citaten jag fastnar i från boken är ”this too shall pass”, ”tro inte på allt du tänker” å de kommer flera snart. När jag har läst mer och har tid kommer dessa på bloggen.”

Nej jag ska inte bli mer långrandig än så en dag som denna, jag och Kim vill passa på att önska alla våra fantastiska läsare, och alla andra med såklart, ett gott slut och ett gott nytt år. Ni är alla fantastiska individer och krigare och ni betyder mer än ni kan ana för någon annan. Glöm inte de dagarna det är tufft och jobbigt. Åh ett stort tack till er som läser och krigar, och tack för vi på ett eller annat sätt fått lära känna er.

På återhörande under 2021.

… endast bloggen är vaken.

Sjuk trött inledning va? Erkänn, detta är det sista ni ville läsa… Efter de senaste dagarnas hets.

Viktor Rydbergs tomten, ja till och med Tomten på SVT är viktig i min familj. Kanske för att vi är så ”gamla”, kanske för de står för en sorts gemenskap. För mig är Tomten den ultimata julen från barndomen, mycket viktigare än Kalle Anka och Karl-Bertil. Nästan. Svårt att rangordna iaf.

”Shit vad gammal du och din familj” är den spontana reaktionen. Åh ja, absolut. Så är det säkert och så får det vara. De flesta av oss bär med oss olika viktiga, eller jobbiga, höjdpunkter runt julen och det är fullt acceptabelt att känna såg. Inget är perfekt, så varför skulle julen vara det? Vi vill få det framstå som det är gult och gröna skogar men så är inte fallet. Vi kämpar alla med vårt, fysiskt och psykiskt, och inget har ”förtur” över vilket som är värst.

”Lägg ner, det är jul och du bloggar massa neggo….”

Japp jag fattar tanken. Det är gnälligt och det är negativt. Det behöver inte vara dåligt för att vara negativt. Det finns många som plågas, alkohol eller av annat, där det inte finns en dålig eller negativ bakom det hela. Man kan vilja fantastiskt väl som vuxen men det kan ändå bli helt galet för barnet eller barnet. Det är kanske det som svider mest, Att göra någon illa som man inte vill göra illa. ”Men det är diagnosens/situationens fel”. Ja en diagnos eller situation påverkar såklart. Men man har ett ansvar, diagnos till trots. Kan man inte stoppa det här och nu, så kan man be om ursäkt efteråt. Ett förlåt räcker långt.

”Oj vad enkelt och vuxet det låter” tänker ni kanske. Ja. Bajs. Jag säger bajs. Det är inte enkelt och det är inte vuxet. Det är jättesvårt att vara vuxen och ta rätt beslut. Många gånger bli vi förlåtna av en accepterande omgivning som kompenserar våra brister. Orättvist? Troligtvis. Men att leva med NPF eller en psykisk ohälsa är inte rättvist. Det kostar en hel jävla massa energi. Samtidigt förväntas man kriga och inte ta på sig offerkofta. Eller vara ett offer. Åh det köper jag, vem gillar ett offer som begraver sig i en självömkan.

Julafton firades med föräldrar och moster och hennes gubbe. Tredje året i rad så nu är det väl en tradition tänker jag. Jag blir väldigt trött vid dessa tillställningar. Att vara med föräldrarna 09:30-12:00 är enkelt, sen kommer julstöket antar jag. Då är det et julbord på en timme innan det blir en promenad genom mins barndoms uppväxt.

Apropå uppväxt, ni ska såklart ta 5 timmar till ett svenskt mästerverk. Det är bland det bästa som finns och att den är tillgänglig och sänds dagarna efter julafton är bland det bästa jag upplevt. Jan Malmsjö är en fantastisk skådespelare och jag hatälskar honom i den här rollen.

Många krigar med små marginaler och jag beundrar de. Men den finns det de som slåss mot hopplösa odds. Ensamhet, sjukdom, döda barn, döda föräldrar eller vad det än må vara. Folk som krigar mot förluster jag inte ens kan ta in. Att lyssna å textskaparen som satte ord på förlusten av sin egna, unga, sin berör. Sorgen att skriva en låt om sin förlorade son är monumental såklart men jag är glad att få ta del av den genom Youtube.

Det behöver inte betyda att jag relaterar till allt, men jag känna en smärta genom musiken. ”Men vad vet du om smärta? Jag vet mer…”
Jag har hört ovanstående citat och jag kan köpa det. Men jag ifrågasättare det med. Att jämföra smärta är dödfött. Att jämföra smärta, eller upplevelsen av det, är meningslöst. På nytt, känslan äger och styr en. Logik eller ej. Ångest och dåligt mående kan onekligen ta över allt.

Känslor. De är förjävliga alltså. De skapar kaos i relationer och de är så mänskliga så det är löjligt. ”Sluta bli kär i…” Ja hur gör man det? Men är det kärlek? Är det åtrå? Är det trygghet? Är det närhet? Är det vänskap? Ja det finns ju alltid en som äger känslan brukar vi tjata om här på bloggen, men när det handlar om olycklig, eller obesvarad kärlek, så vette fan. Jag har inget bra svar på vem som äger detta tolkningsföreträde, mer än att man måste ha konsensus i det hela.

Jag uppskattar The Scripts låt om manlig brustet hjärta. Jag tycker om när låtar, texter, tv-serier och filmer faktiskt berör detta ämne. Det är känsligt på flera sätt. Ska killar känna? Ja självklart. Vad händer när inte killar känner? Jo psykisk ohälsa, missbruk, våld och självmord.

Mer musik? Ja absolut.

VA?!?!?! Är bloggen drogliberal? Lugn. Jag talar inte för Kim och jag vet vad missbruk kan göra med människors liv. Det är inte vackert. Jag har sett spel, alkohol och droger missbrukats. Alla har haft en konsekvens, på olika nivåer. Vad är värst? Heroin. Det är fakta. 🙂

Om alkohol uppfunnits 2020 och önskat få säljas av staten hade det mötts av hånskratt. Men alkohol kom ”först” och har blivit accepterat bland mänskligheten. Vad som hänt om marijuana ”godkänts” före? Ja jag lämnar det öppet för spekulation. Jag vill att folk ska må bra. Jag tycker att en bra låt inte är detsamma som ett godkännande av en ”användande”. Jag hoppas att ni läsare förstår det och respekterar det.

Apropå jul, annandagen innehåller 5 timmar av Fanny och Alexander. Om man missat den så ska man såklart in på SVT Play och kolla på den. Det är en av mina favoritfilmer och uppskattas mer andra eller tredje gången man kollar på den!

Kollar även på Pestens tid på HBO nu, en fantastisk serier av en fantastisk bok och den äldre tv/filmversionen är med fantastisk. Något annat fantastiskt? Boken Nattavaara. Ja jag upprepar mig men det är enbart för jag verkligen vill sälja in hur bra den är.

Mer tips? Ja när vi ändå håller på.. Om man gillar tv-spel som är skräck och som fungerar som en film så rekommenderar jag House of Ashes, Man of Medan, Little Hope och Until Dawn. Dessa spel finns på PC, Xbox och Playstation. Välgjorda och undertecknad har ”ryckt till” någon gång eller två…

Ja det börjar bli ”grabbigt” på bloggen nu, vi hoppas alla att Kim kommer med ett inlägg snart. Vi läser inte varandras inlägg innan de publiceras. Oftast gillar vi varandras inlägg, för vi tänker lika men vi är också olika. Vi lever olika liv men har gemensamma likheter ändå. En är anhörig till NPF och en har NPF.

Snön ja.. Den lyser med sin frånvaro i Kronobergs län. Men jag gläds åt att det vänder med ljuset. Snart har vi vecka 30… Jag lovar. Corona? Vaccination? Jag hoppas alla ser över sina alternativ och tar ett beslut som man kan leva med. Jag kommer vaccinera mig för jag är övertygad om att det är det bästa. Jag tror man kommer kräva vaccination för att få resa till X antal länder i framtiden. Åh vi måste få stopp på den här sjukdomen, då den kostar liv.

Relationer. Känslor. Tankar. Schack. Allt detta kretsar i min hjärna. Schack nämns för man positionerar sig. Man ställer upp sina pjäser för man vill vinna. Vem kan klandra någon för det? Klart man vill vinna och nå det hjärtat vill. Som autist, eller som Magnus, kan jag känna att det är viktigt med relationer men att de oftast är platoniska. De handlar inte om ”vad kan jag ha för nytta av dig” utan de handlar om jag gillar dig eller ej. Är vi vänner? Är vi inte vänner? Vänskap är svårt, det tenderar finnas en skiljelinje mellan vänskapliga relationer och kärleksfulla eller sexuella relationer. Utan att ha något empiriskt belägg så verkar de sistnämnda skapa mest problem och bekymmer.

Tack för du läst detta osammanhängande inlägg. Jag och Kim önskar er alla en god fortsättning.

Ja restriktioner är ett ”populärt” ord i dessa tider. Nya kom fredagen innan jul och de som gäller från julafton är vad man har i England och i övriga Europa kan man säga. Det är inte kul att ändra rutiner, och speciellt inte för rutinerna vid jul. De är vi ganska måna om i det här landet. Nu blir det annat läge och huvudorsaken att följa riktlinjerna för din och din omgivnings hälsa samt för vård- och omsorgspersonal. De krigar och får indragen ledighet bara för du måste ta en bärs på Harrys eller yra runt på en rea.

Att lyda restriktioner kräver uppoffringar. Man ska avstå invanda rutiner och hitta nya. Exempelvis inget gym, utan ”ta en promenad istället”. Jag tycker det är sjukt tråkigt med promenad. Går jag till gymmet gör jag 60 minuter efter ett planerat schema och jag svettas. Ska jag promenera så känns det bara meningslöst. Det är en vanesak såklart men… Det är en utmaning.

Jag är tacksam för alla hjältar som ställer in ledighet för att jobba, även om de kanske inte har så mycket val. Det handlar om ett systemfel, angående rekrytering, budget, förberedelser och allt annat som påverkar. Man kan såklart inte förutse allt, men jag hoppas alla ansvariga och alla individer lär sig av det som sker och händer. Det kommer att komma fler pandemier och då behöver vi vara beredda.

Snart vankas ”julledigt”, eller ja jul med ledighet och lite jobb hemifrån. Man är redo om det behövs men räknar inte med några större inbokade aktiviteter. En chans att tömma lite av flextiden. Jag tänkte precis på The Newsroom, en fantastisk med ”Lloyd” från Dum&Dummare filmen. Den har ett moraliskt och etiskt djup, som sträcker sig utanför medievärlden. Åh ja, den har några år på nacken, precis som jag.

Angående mer moderna tv-serier, så ska jag börja ta tag i den nya dramatiseringen av ”Pestens tid” som släpps på HBO. Läst boken och sett den gamla versionen och jag är en sucker för dystopi så den är given att se. Om jag inte kollar på dystopiska filmer och tv-serier så lyssnar jag på en dystopisk ljudbok i form av boken Nattavaara. Den är fantastisk så här långt och rekommenderas om man vill läsa/lyssna på något hopplöst. Kort sammanfattning, det handlar om när Sverige skitit sig med klimat, kärnvapen och annat vi tänker oss inte kan ske idag…

Funderar mycket över ”ta mig här ifrån” och ”hjälp mig”. Det är ord jag ofta får höra på en arbetsvecka och som jag skrev i förra inlägget så vill man att någon annan ”tar över” ansvaret och löser saker som måste göras. För man saknar själv kraft, ork, energi, förmåga… Det spännande är att de jag hjälper med en sak, klarar av saker som jag inte klarar av. Som att vara förälder, sambo eller vad det nu än må vara. Bara för man behöver hjälp med en sak, betyder det inte att man inte kan något. Att be om hjälp är fantastiskt starkt och ber man hjälp om en-två saker så betyder det inte att man inte klarar av allt annat. Vi måste utnyttja våra styrkor och ta hjälp med våra svagheter. Hur jobbigt det än kan kännas…

Jag ser mig själv i spegeln dagligen och jag försöker bli ”snällare” mot mig men också ställa krav. Det är så lätt för mig att bli lat och bekväm och inte ta mitt ansvar. Jag älskar ursäkter och att det är ”någons annan fel”. Jag kan ibland tänka att det beror på min diagnos, men jag vet många med min diagnos som inte gnäller. I alla fall inte utåt sett. Kanske man gnäller i sin privata sfär och att det hör till. Självkänsla. Självkritik. Självförtroende. Självbild. Så många S. Allt hänger ihop tror ju jag. Det är mänskligt att må dåligt och det är fantastisk styrka att erkänna att man mår dåligt. Oavsett om det beror på psykisk ohälsa eller fysisk ohälsa. Det finns mycket som dödar en inombords. Åh man är inte ensam om att känna och må så.

Jag började blogga i Kims blogg i slutet av maj 2019. Nu är detta inlägg 61 av mig. Räknar vi med Kims inlägg så har nog bloggen producerat en 140-150 inlägg. Att vi kommit så här långt beror på er läsare såklart men också för att vi har en hel del åsikter samtidigt olika infallsvinklar. Kim lever med NPF-make och NPF-barn och har jobbat med NPF sedan 1840… Jag har betydligt mindre erfarenhet. Jag började jobba med NPF 2012 och fick min egen diagnos 2017. Så även om jag haft diagnos sedan 1984 så har jag inte fattat något runt NPF sedan 2012. Psykisk ohälsa har ju funnits tidigare man jag har inte kunnat koppla det till det jag känner och är. Att må dåligt utan veta varför har varit svårt. Att ha ”social fobi” har inte varit en räddning för mig, utan jag har ju trott att alla är lika fyrkantiga som jag är. Att man tolkat allt ordagrant.

Ibland funderar jag på om/men runt min autismdiagnos. Hur kunde det sett ut om jag fått diagnosen när jag var 6 år. Hade jag varit där jag är idag isf? Jag tror inte det. Hade jag mått bättre? Ja jag vet inte. Allt handlar om hur man ser sig själv och hur man jämför sig med andra. Det förekom mycket Frank Sinatra under min uppväxt. My way är en fantastisk låt, av en fantastisk artist och entertainer. Den berättar om ett liv, som man kan vara avundsjuk över men också förfasas över och jag antar att det är så livet är. Det kan vara fantastiskt för A men katastrof för B.

God jul redan den 19/12? Ja kanske det blir så. Man vet aldrig när/om ett nytt blogginlägg når ut till cyberspace. Åh då vill Kim och jag önska alla bloggens läsare en god jul iaf till att börja. Vi är imponerad av många av våra läsare och vi vet att många av er som läser är ”okända” för oss, men är helt fantastiska individer och krigare. Tack för at ni läser och tack för att ni finns.

Jag brukar avsluta med en bild och/eller låt, men när klockan närmar sig fyra en lördagsmorgon före julafton blir det en fantastisk låt, oavsett om man älskar Liverpool FC eller har fel…

Ja jag vet, det är samma rubrik som ett, minst, tidigare inlägg. Anledning att jag skriver det igen är ju för att det är som innan. Åh det har varit så länge.

Vem äger tolkningen? Du säger jag är mobbad, jag märker inget. Är jag mobbad då? Jag säger jag bli utsatt för trakasserier, du säger jag inte är det utan ska skärpa mig. Är jag trakasserad då?

Jag tycker sådant är svårt, det är väl därför som åklagare och advokater använder samma lagbok, men trycker på olika tolkningar av samma text.

Vem behov går först? Är det den blivande föräldern eller MVC-sjuksköterskan? Är det eleven i lågstadiet eller läraren? Är det omsorgstagaren eller personalen?

Vem är vi där för. Vem har rätten på sin sida. Personalen tycker Kalle är besvärlig, varför vill Kalle inte träffa all personal? Har Kalle rätt att bestämma det? Hmm. Har du rätt att välja läkare, tandläkare, snickare, elektriker, mataffär?

Självklart har Kalle rätt att välja. Åh Kalles föräldrar. Det måste fungera, det måste finnas en fungerande relation. Åh det bästa med det är att relationer ser olika ut. Kalle kanske avskyr mig som pesten, men gillar min kollega. Då låter jag givetvis min kollega gå till Kalle, även om det är ”min tur enligt schema”.

Så hur mycket kan man välja? Det blir väl problem? Förhoppningsvis finns det en arbetsgrupp där samtliga anställda ”går hem” hos olika antal omsorgstagare så all personal får förtroende hos någon omsorgstagare och omsorgstagare får förtroende för någon personal.

Personkemi är viktig. Skulle du bli sambo eller gifta dig med vem som helst som kommer hem till dig på onsdag klockan 14? Trodde inte det. Den jag vill bli sambo med vill kanske inte du bli sambo med. Så vad är lösningen? Jag blir sambo med personen och du går vidare.

Förenklar jag det nu? Ja kanske, men jag tycker inte det. Jag är övertygad om att det finns plats för alla och att alla fungerar med någon. Åh gör man inte det så kanske man är på fel plats. Att jobba inom vård och omsorg är ingen rättighet och ska inte ses som ett enkelt jobb att sitta av tiden på för att få lön. Man har ett ruskigt stort ansvar mot den enskilde, som är i beroendeställning, oavsett hur man ser på det.

Jag möter ofta människor som ”inte orkar”. Det är det här egenansvaret, som alla myndiga har på sig, oavsett hur trött och begränsad man är utifrån din psykiska hälsa och sina funktionsvariationer. Man vill inte förklara, man vill inte fixa, man vill ha det löst åt en. Låter det som latmaskar? Ja kanske för de som inte jobbar, känner, möter eller är den här typen av personer.

Ja ”alla” blir trötta ibland och vill dra täcket över huvudet och låta högen med räkningar växa och stanna hemma från skolan och jobbet, låta huset förfalla i damm och… Men den känslan går över hos de flesta. Man bryter ihop, kollar något serieavsnitt eller film och sen reser man sig från sin självömkande soffa, tar av sig offerkoftan och tar tag i livet igen.

Men med en NPF-diagnos, en utmattning, en psykisk ohälsa eller psykiatrisk diagnos blir detta svårt. Man har mindre gas i tanken än andra, man startar i en uppförsbacke med lite bensin i tanken. Man kan sakna energi/ork, man vet att man borde ta itu med det men gör det inte, vilket leder till mer energiäckage i form av ångest. En rejäl ångest och panikångest gör en svettigare än det tuffaste av gympass kan jag säga. Efter det är man utslagen och då förväntas man ta itu med livet…

Har man en psykiatrisk diagnos med så kan man fastna i fel saker och älta saker som har hänt och som inte går att ändra på. Man hamnar i ett moment 22, man ältar och lägger energi på orättvisor som hänt, och har ingen energi över för att ta itu med nuvarande problem, vilket leder till mer ångest… och cirkeln tar aldrig slut.

Men kan man inte träna på det, tänka på annat sätt, genom KBT? Ja det kan man absolut göra, men det gäller att ha ork och energi att lära sig saker. Är hjärnan mos och i kaos så finns det inte alltid förutsättningar att lyckas lära sig. Men man känner omgivningens och samhällets krav att lära sig, vilket, ja ni kan gissa, leder till mer ångest och stress. Att ta kontrollen över sina tankar, känslor, minnen osv är jättetufft för många, med eller utan diagnoser och psykisk ohälsa. Det kräver stor ansträngning och ansvar, vilket man inte kan, orkar eller klara av just då. Hjärnan bara…

Sen kan jag/andra inte ta över någons beslut och ansvar, så länge man inte är god man eller förvaltare. Problemet med godmanskap och förvaltare idag är att det är väldigt svårt att få igenom det har jag märkt. Man hänvisar den enskilde till andra insatser, så som personligt ombud, anhöriga eller att den enskilde skriver fullmakter. Så vem ska ta dessa? Personligt ombud är ett yrke och där får man lön för arbetet man gör, men det finns ju klokt nog policys och riktlinjer för vad ett personligt ombud eller lots ska göra. Att gå in i en förvaltarroll kan jag tycka är fel, vi kan vara med men vi kan inte gå in och teckna ett abonnemang åt den enskilde.

Anhöriga eller någon annan som tar fullmakt? Låter obeskrivligt tufft för en målgrupp som redan lagt och lägger ner massa tid för sin anhörige. Ska denne nu också ta över det här ansvaret? Självklart gör den anhörige det, för det handlar om en relation och kärlek, men samtidigt lägger man på ytterligare några stenar i den anhöriges ryggsäck. Ett tufft ansvar blir således lite tuffare… Hur många stenar får det plats i en anhörigs ryggsäck?

Gode män och förvaltare växer inte på träd och vi ska inte omyndigförklara för folk för lättvindigt men jag efterfrågar att överförmyndarnämnden och Tingsrätten ser över kriterierna för godmanskap och förvaltarskap och att man, som i alla bedömningar, ser till helheten och livssituationen och individens behov.

Vad funderar jag mer på? Jo ledarskap!

Jag gillar videon ovan. Den påvisar vikten av ledarskap, medmänsklighet, styrka och vikten av arbeta i grupp. Kedjan är inte starkare än sin svagaste länk och vi måste gå i takt och ha ett gemensamt mål. Inom det militära tänker jag det är väldigt tydligt med gemensamma mål och gemensamma fiender. Man har en taktik och plan och den ska efterföljas. Det finns inte plats för orättvisor i ett starkt ledarskap och det som fungerar är ledarskap före chefskap. En chef är betydligt sämre än en ledare, även om begreppet chef finns av en anledning. Men en bra chef är en ledare anser jag.

Idrotter med lag är likadant, man är individer men man presterar inte bra om inte hela laget bidrar och följer bestämd taktik på förhand för att möta motståndaren. Här pratar man om ”stjärnor”, ”lagspelare” och ”grovjobbare” många gånger. Stjärnan kan inte lysa om inte lagspelet och grovjobbet sitter. Man måste vara en grupp och man måste kunna samarbeta. Ibland leder man, ibland följer man. Man hjälps åt och man har respekt för varandra. Ibland har jag en skitdag och behöver en knuff, ibland kan jag knuffa någon annan framåt. Det är mänskligt att inte vara på topp jämnt och det är mänskligt att bli bemött och respekterad som en individ.

Vill slå ett slag för Försvarsmaktens dokumentär om jägarsoldater, där man får följa rekryters resa från dag 1 till sista testet. Det gröna livet skapar män och kvinnor med egenskaper som jag gärna skulle ledas av i mitt yrkesliv. Så se avsnitten och funderar om detta är något för dig att göra.

Imorgon torsdag belönas jag och alla andra tillsvidare anställda i Tingsryds kommun med 3000, innan skatt. Jag unnar denna summan till många krigare, inte minst inom vård- och omsorgsförvaltningen. Undersköterskor och vårande personal som slitit hårt i Coronans hjulspår och som ställt upp. Hatten av för er. Jag unnar även många av tjänstemännen som också gjort ett bra arbete men jag vill ibland veta hur man tänkt och om man reflekterat över alternativa satsningar av dessa pengar. Fler kollegor? Utbildning? Jag ska absolut inte gnälla över detta, det är en konkret uppskattning och jag vet det finns många individer och familjer vars december blir 100% lättare med denna bonusen av ”extra uppskattning” som det stod i lönekuvertet jag fick. Jämfört med andra kommuner och organisationer är detta en fantastiskt fin julbonus.

Ja det blev en helgblogg ändå. Lill-lördag är helg…ish. December är speciell månad på alla sätt och jag och Kim fortsätter försöka producera inlägg när vi får tillfälle och inspiration kommer.

I dessa tider så anstränger sig många, många håller ihop (inte pga corona), utan för decembers högtider och förväntningar. Man lever ensam eller i familj. Man har olika bakgrund och känslor inför jul och man får vara mänsklig. Jag klandrar ingen som ”spelar spelet” men vill skicka med en tanke att faktiskt ta det lugnt, inte vara en karaktär som Jims citat ovan säger. Det tar för mycket energi att ha en ”perfekt” yta utåt, vi är inte alla Ernst. Åh är man en Ernst och får energi av det, NJUT! Men är man inte det, ta det lugnt. Blir du deppig så är det kroppens sätt att säga ifrån, att du försöker spela ett spel du inte ska ta.

Tack för att du läste.