Brända armar, en så kallad bonnabränna, och jag vet vi haft 2-3 dagar med sol och värme iaf. Nu är det dock över och man får börja längta till nästa +25 dagar som förhoppningsvis kommer.

Idag är det ”klämdag”. Efter Kristi Himmelsfärd brukar det gå fort till skolavslutningar och midsommar, därefter går Sverige ner i dvala. Att jobba under sommaren innebär mindre byråkrati och mindre nätverksmöten och mer möten med den enskilde individen och familjen. Man kan prata om hur året varit så här långt och vad för utmaningar som väntar i augusti med skola, jobb och annat. Enda nackdelen med att jobba under sommaren är att det är ”svår få tag på folk”, men det är så det ska vara under juni-augusti.

Håller just nu på att avverka, röja och gallra på gården. Det är jäkligt spännande att följa hur varje meter skog mäts in. Samtidigt som det kostar så är det väldigt smidigt att anlita skördare och skotare som löser alla 1500 meter som skulle ta en livstid för en annan att få ihop med traktor, motorsåg och skogsvagn. Samtidigt har de så bra koll på hela processen, de plockar upp riset så småningom, markbereder och planterar nytt. Circle of life. Man ska överlåta vissa saker till proffsen som jobbar 40 timmar i veckan med det istället för att pilla i det själv.

Förbluffas över hur region Kronoberg bestämt sig för att sluta sjukskriva patienter som inte har ersättning från Försäkringskassan eller där ”ingen mer rehabilitering är möjlig”. Visst, jag förstår att man vill avlasta vårdcentralernas läkare från att skriva intyg till förbannelse, men det är ju ett annat problem isf. Att läkare har stort och tungt administrativt ansvar beror på bland annat att Försäkringskassan endast godtar läkare som skriver intyg, inget arbetsterapeuter, kuratorer eller psykologer som har bättre kännedom om en persons funktionsnedsättning. Klart att man vill minska det administrativa för läkarna, så de kan ta kontakten med patienter som är deras huvudsyfte. Problemet när inte folk får sina sjukskrivningar, som går på ekonomiskt bistånd, är att de får krav på sig att vara aktivt arbetssökande och inskrivna på Arbetsförmedlingen. Är man sjukskriven på grund av utmattning, depression eller psykisk ohälsa så kan detta kravet göra personen om möjligt ännu sämre. Men när Försäkringskassan försäkrar ut och vårdcentraler slutar med intyg, ställs nya krav. Här vill man ju att Arbetsförmedlingen blir mer närvarande och aktiv att hitta andra vägar tillbaka till arbetslivet för den sjuke, för ja, personen är fortfarande sjuk även om inte ett läkarintyg skrivs. Att köra över en utsatt grupp på det här sättet är galet, vad har dialogen funnits? Har regionen förvarnat Arbetsförmedlingen och länets kommuner om detta? Jag fick reda det på onsdag samma vecka som det börjat gälla… Jag tycker såklart ingen ska leva på bidrag, men det finns en stor grupp människor som inte kan, orkar eller får ihop livet och sin livssituation med förvärvsarbete. Hur hjälper man den här gruppen att må bättre och inte hota den med repressalier och höga krav?

Krav är bra, men krav kan vara förödande för många. Ibland orkar man krav, ibland inte. Alla kämpar med sitt och jag vet att ingen har en dans på rosor i livet. Men det finns folk som ständigt lyckas få taggar i fötterna av dansen. Vi har olika förutsättningar, olika uppväxter, olika miljöer och olika nätverk som tar oss igenom livet eller stunden. Men jag blir ledsen när man ställer orimliga, hårda, byråkratiska krav på personer som vill göra rätt för sig men som är helt slutkörda. Vad finns medmänskligheten i det?

På tisdag ska jag och min kloka medbloggerska Kim ha en digital föreläsning för det trevliga och kunskapstörstande folket i Lessebo kommun. Kim ska föreläsa om sitt liv som kaospilot och hur hennes och familjens vardag ser ut. Jag ska göra detsamma utifrån mitt. Det handlar inte om att utbilda i fakta och teorier, utan att ge ett ansikte på NPF. Hur det kan vara. Hur man som individ känner, tänker och tycker. Det finns en Kim-familj och en Magnus i alla Sveriges kommuner. Plus mängder av andra fantastiska individer. Allt handlar om rätt stöd och rätt bemötande.

Boendestöd är en viktig insats för vuxna personer med NPF, psykiatriska diagnoser och psykisk ohälsa. Att jobba som boendestödjare måste vara ett av de tuffaste, men mest givande, jobben man kan ha. Att hela tiden vara lyhörd för individen man möter och att hela tiden hitta vägen till en bra relation. Utan relationen finns inget. Det gäller både privat och i arbete. Att ha en relation med sina kollegor och sina omsorgstagare är jätteviktigt. Jag som har boendestöd själv känner direkt om det inte funkar. Jag vet personer som känner direkt att en läkare eller fast vårdkontakt inte funkar. Då måste man säga till, även om det är svårt det med. Hur säger man till en annan människa, professionell, att det här funkar inte? Det är skitsvårt. Samtidigt är man som professionell beredd och införstådd att man inte funkar med alla. Därför måste man som professionell inte vara dömande eller kritisk om någon inte vill träffa en. Bara acceptera läget. Boendestöd kan oftast vara funktion eller relation. Vissa vill ha funktionen, boendestödet ska komma 10:00 varje tisdag och torsdag och så fixar man städ, tvätt och handling. Vissa vill ha relationen, vem kommer man överens med och vem kan man prata med. Vem kan man slappna av med och vem orkar man gå och handla med. Av de jag träffat i jobbet och privat sedan 2014 så är det väl 10-90. Majoriteten vill ha en relation med boendestödjare för att det ska bli ett bra funktionsstöd. Har man ingen bra relation så kostar det energi. Jag grubblar 4-6 dagar innan Kalle ska komma och jag mår skit 1-3 dagar efter Kalle varit hos mig. Är det ett ”stöd”? Att ”välja personal” är ett ruskigt känsligt ämne inom vård- och omsorgen. Ska en patient/brukare/klient/omsorgstagare få välja personal? Självklart säger jag. Jag utgår från mig själv, funkar jag inte med någon byter jag. Trivs jag inte med tandläkaren byter jag tandläkare. Läkare. Snickare. Mataffär. Jag kan byta allt utom mitt idrottslag. Det är min rättighet och det har alla som har boendestöd med, rättighet att välja.

Ibland hittar man inte ord själv men då kan någon annan uttrycka det man tänker. I form av litteratur, film, tv-serier eller musik. Ibland ramlar man på något bra som man fastnar i och inte kan sluta lyssna på. Det har jag hittat nu.

Att inte kunna berätta att det inte är okay är ju helt galet egentligen. Det största hindret är den egna rädslan att vara öppen och ärlig med vad man känner. Man borde våga, men man vill inte störa. Man vet inte om man fått frågan hur man mår för det är så att den andre bryr sig eller frågar för den är artig. I ens egen hjärna är frågan definitivt bara för att vara artig. Att inte må bra tar mycket energi. Man är väldigt trött och man ska dessutom försöka rodda i livet med jobb, hem och hinna med andra måsten/borden. De hjälper en fokusera på något annat än känslan, vilket är bra, men det tar energi att vara full av självhat och självförakt. Att ta sig ur det handlar någonstans om att acceptera sig själv och vad man kan, och inte kan, påverka. Detta är svårt för mig, om det beror på NPF-diagnosen vet jag inte, men det är en kamp och strid. Kanske inte vinner alla strider i mitt krig, men förhoppningsvis tillräckligt många för att inte jag ska förlora kriget.

Vill man prata med alla om hur man mår då? Såklart inte, det är inte meningen att alla ska veta allt om en. Att ”välja” vem/vilka man pratar med om hur man mår, hur gör man det? Jag tror killar och män har svårare för det. Mycket svårare. Det är stigmatiserande år 2021, även om det blivit bättre. Man har pratat om psykisk ohälsa, men nu är det dags att göra något med. Man måste skaffa handlingsplaner, rutiner och så vidare som måste följas och följas upp. Det ska vara ett levande styrdokument.

Att det blivit olagligt att be någon ta sitt liv är en bra början, nu ska den efterföljas. Det är framför allt i sociala medier och till yngre som dessa vedervärdiga uppmaningar kommer och det drabbar både killar och tjejer. Att få veta man är ful, värdelös, dum, äcklig sätter sig. Allt blir till en sanning till slut, om man matas hela tiden med hur värdelös man är. Till slut börjar man hata sig själv och trycka ner sig själv. Som min vän Alfred och skuggan ni vet.

Tack för att du tog dig tid.

Ja nu var det ett tag sen sedan sist något alster kom ut på bloggen. Då var det påsk och således början av april. Nu är det en vecka till valborg och första maj. Efter en föregående helg med 17-18 grader och sol har vi haft snö, hagel och styv kuling. Idag har det varit soligt men det har blåst en nordanvind som inte lockat till någon längre tid ute. Dock så har det varit bra tillfälle renbädda sängen och vädra lite.

Så vad sysslar bloggarna med? En hel del. Förutom att ha och leva med NPF och ha jobb så roar vi oss med lite kvällskurser varje tisdag.

Detta är något vi kör för första gången, men oroa er inte, vi kommer med största sannolikhet köra på höst och vår med detta. Så är man nyfiken på ämnena ovan så är man välkommen att anmäla sig och delta digitalt i dessa tider. Åh man får såklart vara med på enskilda träffar eller alla och vill man kolla av någon av de återstående i vår för att se om det är ”något att ha” så är man välkommen också. Då vet man om man vill lägga en timme i veckan under hösten. Men som part i målet rekommenderar jag det. Det är inga ”proffs” som tycker och berättar, utan personer med egna erfarenheter och som är anhöriga. Såklart är det kostnadsfritt. Åh saknar du ett ämne? Hör av dig isf så kan vi med största sannolikhet lösa en timme av det ämnet också!

En annan sak vi i bloggen gör nu är MHFA, första hjälpen vid psykisk ohälsa. Här är Kim utbildare och jag är elev. Det är galet, jag vet, men hon tillsammans med Tingsryds kommuns psykiatrisjuksköterska lär mig saker som jag inte visste, bekräftar det jag redan tycker och tänker och skapar stor förståelse. Det finns tre varianter, ungdom, vuxen och äldre. Just nu går jag ungdom på 4 halvdagar och efter de två första är jag väldigt tacksam att jag får gå detta och att det finns i min kommun. Så är ni intresserade av detta, klicka in er på länken och läs mer och ta kontakt med er arbetsgivare eller inom er ideella förening. Detta räddar många liv!

Jag hoppar tillbaka till Attention, vem gillar en röd tråd liksom, och vill bara berätta att vi i Attention Kronoberg har startat en samverkan med kriminalvården i Växjö. Det vill säga vi har varit på häktet och föreläst om NPF för personalen där. Vi gick igenom diagnoserna, hur de syns och hur de påverkar, samt runt stress och lite tips på bemötande. Jag tror personligen, utan källa, att många som hamnar på häktet kan lida av en NPF-diagnos, psykisk ohälsa, missbruk… oftast kombinerat. Att då kunna ge tips och råd till en fantastiskt duktig personalgrupp om hur de ska göra det hela begripligt för den intagen är fantastiskt kul. Tanken är att vi även ska kunna ringas in av personal för att träffa intagna som vill prata med oss om till exempel ADHD och hur en ADHD-hjärna kan sätta en i skiten… Vi i Attention Kronoberg är tacksamma att kriminalvården vill samarbeta med oss och vi hoppas kunna stötta personalen och de intagna med. Åh nej, vi i Attention Kronoberg försvarar inte brott på något sätt och vill inte förringa brottsoffrens lidande, däremot vill vi skapa större förståelse runt NPF-diagnoser, både för de som har det och de som har NPF-personer i sin omgivning, privat eller i arbetet.

Vad funderar jag mer på? Jo skolan. Jag har full respekt för skolans värld och vet att det finns fantastiska pedagoger, elevassistenter, kuratorer, vaktmästare… som räddat många barn från något miserabelt och kanske till och med dödligt. Men jag kan ändå känna jag vill gnälla över skolan som ofta skuldbelägger eleven och vårdnadshavare, när det egentligen är skolan själva som kommer till korta. Om inte skolan kan ”lösa” en elev så börjar oftast jakten på utomstående problem. Vårdnadshavare gör fel eller så har barnet fel diagnos. ”Fel diagnos”? Vänta lite nu va… Ett barn har rätt till individuell anpassning, enligt skollagen, med eller utan diagnos. Skolan ska anpassa stödet för eleven. Åh har barnet en diagnos, med en gedigen utredning från vården samt ett X antal uppdaterade handlingsplaner och åtgärdsprogram, så vill man ju inte höra att skolan tycker barnet har ”fel diagnos”… Barnet har inte en NPF-diagnos utan har en intellektuell funktionsnedsättning ju… Det är därför inte barnet når målet och det är därför inte skolan och elevens resurs får ”resultat”. Det är en stor hög med gödsel och ett skitsnack som gör mig lätt irriterad. Att skolan sätter diagnos, utöver de som redan finns, bara för att skolan inte klarar av eleven är för jävligt. Kanske skolan saknar kompetens och att ”resursen” inte alls är en resurs utan en belastning utan kunskap för eleven och elevens vårdnadshavare. Därför är det lite extra skönt när vårdens utredning om en intellektuell funktionsnedsättning, efter skolans önskemål eller snarare krav, visar att skolan hade…

Skolan, och samhället, måste lära sig att se barnen och individen. Att allt inte kan förklaras med en diagnos och att man sen ska ner i det stupröret. Det är så mycket mer och mer komplext. Så snälla, ifrågasätt inte barn, individer, vårdnadshavare och anhöriga i onödan. Du kanske är professionell eller en ”expert i Livets Hårda Skola”, men de som vet bäst är de som lever med sig själva och personen större delen av dygnet, veckan, månaden, året, livet…

För egen del så går en av mina stöttepelare hem på mammaledigt på torsdag. Min boendestödjare som jag träffat minst 5 gånger i månaden och skickat otaliga sms med ska gå hem då. Under mina snart 37 år i livet har jag inte haft så tät och öppen kontakt med jättemånga andra, de kan räknas på 3 fingrar. Jag är glad att hon ska få barn men jag kommer sakna henne. Ersättarna är inte dåliga, inte alls. Men relationen. Den är så förbaskat viktig. Relationen jag haft med hennes ersättare har mest varit ”grabbig”, man går på gym, pratar sport och så vidare. Åh det har funkat utmärkt för mig, för då har jag vetat vilket fack de ska vara hemma i. Nu försvinner en från mitt fack och vem ska ta över hennes ställe? Det är tufft med förändringar. Men man får bita ihop. Åh erkänna att det känns skit… ett tag… och hoppas det vänder… vilket det bör…

En annan sorg är att hockeylaget i mitt hjärta sedan 1994 degraderas. De var urusla. Men oj vilken sorg det var i söndags. ”Det är bara idrott”. My ass. Det är så mycket mer. Gemenskap med Erika som är chef på ett bankkontor och med Erik, som är student och jobbar på timmar som lokalvårdare. Vi har olika åldrar, olika bakgrund, olika liv… Men en gemensam kärlek. Att glädjas åt ”andras framgång” kan framstå som meningslöst för icke insatta, men tro mig. För oss som är insatta vet man glädjen/sorgen när någons lag vinner och förlorar. Denna gången var det min tur att förlora.

Avslutar med ett ”nytt” favoritband som lyckats framföra en favoritlåt på ett fantastiskt sätt. Med det önskar bloggen trevlig dag/kväll/natt.

Ett tag sen sedan bloggen uppdaterades. De två bloggarna lever och vi uppskattar att ni tar del av våra alster. Vi försöker hinna/orka blogga men som sagt, livet sker och inträffar…

Men nu är det påskhelg och jag tackar och lyfter på hatten inför alla hjältar som jobbar dag, kväll och natt under påsken. Utan er skulle det gå åt helvete på riktigt. Tillhör du en av de som får lite ”långledigt” så hoppas jag och Kim att ni får en skön, lugn, fartfylld, social och ensam påsk. Beroende på önskemål och behov.

Man kan inte välja alla, familj och kollegor kommer på köpet. Nu har jag inget emot mina kollegor eller familj. 🙂 Vill bara förtydliga det.

Men jag tänker att de man släpper in annars, som vänner eller vad du vill kalla det. Vi erbjuder ju något som gör att någon vill vara våran vän. Det är oftast skumt och jag gillar skumt. Jag tycker mycket är skumt. Åh jag tycker om Robin Williams. Han är fantastisk, inte minst i filmen Insomnia. Men nu ska vi inte prata film, utan folk i våra liv. Vi behöver visa tacksamhet att vi har folk i våra liv. Vi måste kunna välja folket i våra liv. Orkar vi inte med de, då ska vi inte ha de. Hårt men sant. Men jag vill tro vi har val att släppa in folk i våra liv och jag hoppas man orkar göra sig av med folk som inte passar i våran egna konstiga lilla värld.

Vill slå ett slag för Jacks inlägg på Facebook, detta är en jättebra aktivitet och jag hoppas du hör av dig om du vill uppleva denna limousin, eller känner någon som är värd det! Jag har åkt den och det är en fantastisk bil och fantastisk chaufför.

Apropå Jack, han har lyckats komma över 500 kilo, ett halvt ton, godis. Godis i lösgodisburkar ni vet. Choklad av olika slag. Men ändå, 500 kilo… halvt ton. Min medbloggare, och Jacks fru, Kim var inte lika imponerad. Men Jack har delat med sig av godiset generöst till arbetsplatser inom Tingsryds kommun och privatpersoner. Jag som inte är Jack, förbluffas över hur man kan bli erbjuden 500 kilo choklad, gratis, och tacka ja. Jag hade inte ens kommit i kontakt med personer som kunde erbjudit mig detta. Än mindre tackat ja. Jag och Kim pratar ofta om impulser i ADHD-hjärnan och detta är väl ett bra exempel på vad den kan göra. Åh allt verkar löst sig. Men om någon av bloggens läsare önskar en låda choklad så här under påsken, så får den gärna höra av sig, vi kan lösa det…

Jag tycker om ljuset nu och jag tycker om mitt jobb och mina kollegor och vänner. Så det borde vara ganska bra. Eller det är det. Men det finns alltid en skugga, ett mörker, runt mig känner jag. Jag går på balansgång mellan svart och vitt och jag har en dragningskraft mot det svarta. Jag är medveten och jag hatar det. Jag skulle önskat jag var en ”lycklig idiot”, ovetande om det jag vet. Samtidigt är det jag vet en av mina styrkor och förmågor.

Att känna är svårt. Att känna är mänskligt. Att känna är viktigt. Det svåra för mig är att hantera känslan. Var placerar jag den i mitt bibliotek? Vad gör jag med den känslan jag känner och har? Jag kan känna ett vemod ibland, jag kan bli en Ior från Nalle Puh, men inte på det charmiga sättet. Jag kan känna mig dränkt av ett regn, av mörka och destruktiva tankar.

Fler ”goda saker” i påsk, kolla in det här inlägget och lägg en röst och liten peng! Jag röstade, såklart och utan tvekan, på nummer 2. Men det finns många bra alternativ och viktigaste är att du röstar på någon av de.

Lönesamtal pågår och efter fått löneökning retroaktivt i december så kändes årets löneökning lite ”mäh”. Men det är klart man vill ha löneökning och så hög som möjligt. Att man ska behöva ”hoppa runt” för att få rättfärdig lön är systemfel. Lön är inte allt men det är klart det är en viktig uppskattning som gör att jag kan klara av min vardag, hitta på saker som gör att jag är mer utvilad inför en 40 timmars vecka osv.

I Tingsryds kommun satsade man på sjuksköterskor och undersköterskor. Här glömde man bort de viktiga vikarierna, de som står standby och är redo att rycka in vid sjukdom, vabb och annat. Varför ska man som vikarie glömmas bort? För man har en annan plan med livet i form av studier eller annat? Jag tycker det är fel. Hur ska man locka fler vikarier, och ha kvar vikarier, om man inte ger de ett ekonomisk erkännande. Sen har jag lärt mig att undersköterskorna som prioriterades var i äldreomsorgen och inte inom omsorgsförvaltningen (de som jobbar med NPF, psykiatri osv). Här måste det blivit rejäl tankevurpa väl? Äldreomsorgens undersköterskor är värda sin löneökning, utan tvekan. Men det är väl de inom funktionsnedsättning? Varför ska funktionsnedsatta och deras anhöriga ”glömmas bort” eller ”prioriteras bort”? När man pratar omsorg tänker majoriteten av folk på äldreomsorg. Åh den är stor, viktigt och berör, för alla har ju en gammal förälder, mor- eller farförälder eller annan släkting… Men alla har inte någon anhörig med NPF, psykiatrisk diagnos eller annan ohälsa. Så att inte ge undersköterskor inom omsorgsförvaltningen är ett monumentalt clusfterfuck. Jag kan bara lyfta på hatten för dessa undersköterskor men jag önskar ni kunde fått en välförtjänt löneökning.

Pengar är inte allt, men pengar underlättar livet, minskar stressen och ger möjlighet till bättre återhämtning.

Jag och Kim, samt Attention Kronoberg, vill slå ett slag inför vårens digitala grupper som börjar på tisdag efter påsken.

Jag och Kim kommer tillsammans med Leon hålla i trådarna och vill ni träffa oss, eller prata om det som faktiskt är viktigt – ämnena-, så är ni välkomna då.

Annars vill jag och Kim passa på och önska er en trevlig, fridfull påsk, och att ni får det så bra som ni kan. På återhörande.

Ännu en fredag och ännu en vecka avklarad. Bra jobbat du som läser detta! Du löste timmen, dagen, veckan, månaden, året, livet… Hur jävligt det än må varit och känts är du nu här.

Lite uppskattning mår alla bra av. Nu är det lönesamtalstider och många kommer inom kort få en ny lön. En förbättrad lön. Men är den bra nog? Pengar är inte allt, men man behöver de. Man lägger ner många timmar av ens vakna tid på ett arbete och även om man uppskattar sitt jobb, så är det pengarna som gör man kan ha ett uppehälle och liv. Kanske inte kan gå på evenemang och resa nu, men Netflix och andra tjänster kostar ju en slant.

Just nu kollar jag på Better call Saul på Netflix. Jag älskade, som ”alla andra” Breaking Bad, men var skeptisk till Saul så jag drog mig tills senaste 2 veckorna. Nu är jag på säsong 4. På tur står att se 8 säsonger av Homeland. Jag har sett delar av den men nu är det dags att ”bingea”.

Vill slå ett slag för Attention Kronobergs satsning på lite digitala grupper om ämnen som berör de flesta, inte minst om man har en NPF-diagnos.

Jag kommer vara en del av de här träffarna och hoppas att ni hjälper till att sprida de här tiderna till personer i er närhet som kan vara intresserade av något eller några ämnen.

Idag har jag förberett inför nästa fredags skoluppgift inom psykisk ohälsa. Då väntar ämnet ”stress”. Lagom luddigt och stort kan jag tycka. Stress drabbar alla, men det är kvinnor som pratar om det? Av de länkarna jag fick på utbildningen så är det svårt att rodda livet om man jobbar, är förälder till 4-12 åringar och man vill plugga. Tänker det är vad man kallar för ”småbarnsförälder livet”. Det kanske är ett begrepp man ska se över och ta mer på allvar. Det är en tid som kostar många kvinnors och mäns psykiska och fysiska hälsa.

Stress över att vara bra förälder, bra anställd/kollega, bra individ och ha ett bra liv. Man ska jobba, ta hand om familjen, ta hand om hemmet, ha egentid, resa osv… Hur ska man hinna med det? Stress uppstår när man inte låter hjärnan vila och återhämta sig. Hur återhämtar du din hjärna?

Funderar mycket på ålder och död. Alla blir äldre, både människor och djur. I veckan har min medbloggare Kim fått avliva en familjemedlem i form av Quattro. Han blev 15 underbara år. Att avliva en fyrbent familjemedlem vänder ens vardag, liv och känslor upp och ner. En dag är de där, nästa inte. 15 år är mycket för en hund, men sorgen är densamma. Djur eller människa, jag tror jag skulle känna samma sorg över bägge förlusterna. Jag har gamla föräldrar och jag börjar se en dag utan de. Det smärtar och lämnar ett tomrum. Precis som Kim och hennes familj har sin första fredag, och helg, utan Quattro. Jag har suttit X antal kvällar hos Kim och Quattro och jag känner en saknad efter honom. Första gången jag var hemma hos Kim och träffade hennes barn, 1 januari 2015, så åt vi pizza. Åh jag lyckades välta pizzakartongen med min pizza i så den ramlade på golvet… Bra start va? Under mig låg Quattro och han blev med ens en kär vän till mig… Han mumsade glatt i sig och efter det har han och jag delat fler pizzor och schnitzlar än vad jag kan räkna.

Det finns så mycket man inte kan vänja sig vid, död är definitivt en sådan sak. Den kommer drabba oss alla, vi och våra nära och kära kommer dö… Vi vet det och vi kommer känna sorg, saknad, längtan, ilska…. Det är mänskligt att känna och det är mänskligt att vara ledsen.

Det allmänna måendet är ”sådär”. Jag vill det ska vara bra men det är svårt. Jag vet att vi alla kämpar med vårt egna skit i dessa tider. Ju mindre jag tänker desto bättre, men det är den enkla vägen. Jag behöver gå den svåra vägen, men den är så jobbig. Jag är inte redo möta de monster som finns där. Inte än. Inte någonsin… Vem vill det? Vi är kameleonter och lögnare generellt.

Vårdagjämning på G fast jag idag lärt mig att ”vårDAGjämningen” egentligen bara inträffar imorgon lördag klockan 10:37. Men jag köper det. Vi går med andra ord mot ”ljusare” tider och jag kan längta efter en sommarkväll på balkongen. Tro det eller ej. Värme och ljus!

Jag läste nyheten att många unga vuxna med NPF-diagnosen önska ta bort den. Bland annat kan jag läsa att ”Flera upplever att symptomen försvunnit med åren och att diagnosen nu krånglar till livet. Vissa yrken kan vara spärrade för den som har en diagnos, men den vanligaste anledningen handlar om körkort.”

Att flera yrken och körkort försvåras av en NPF-diagnos tog jag upp i detta inlägget. Det är såklart en diskriminering, alla ska prövas på samma villkor. Om man är lämplig eller ej beror på hur man är som individ, inte vilken diagnoskod man har. Angående citatet att ”symptomen försvunnit” ställer jag mig tveksam till. Det kan vara så att att omgivning och anhöriga anpassar och ”löser” saker för den enskilde med NPF-diagnos? Om någon krattar min manege så har jag inga problem heller. Allt är ”stolpe in” om uttrycket tillåts.

Jag läste även Ing-Maries artikel och kan skriva under på den. Att se individen och ge rätt stöd/insatser är viktigt för den enskilde för att komma vidare. Att inte bli förstådd eller sedd skapar fullständigt kaos för många med NPF, eller egentligen, vilken människa som helst. Alla vill bli sedda och förstådda utifrån sina förutsättningar.

Jag skulle kunna tjabba mer men jag tror detta är ”lagom” långt inlägg. Tack för ni läser min och Kims blogg.

Jag avslutar med en av mina favoritscener från mina favoritfilmer. Ni måste se Donnie Darko. Måste.

I have a hard time with life… sometimes.

Sitter och plöjer intervjuer och musik med den bortgångne Chester Bennington. Han berättar om hur hans hjärna är ett ”dåligt område” och att han inte borde vara där själv. Vilket jag tror många med psykisk ohälsa kan känna igen sig i. Man går i en del av ens hjärna som kräver en avtrubbning. Man försöker hitta något som dövar smärtan, rädslan, oron och hopplösheten i hjärnan. Mat, alkohol, droger, nikotin, sex eller vad det nu än må vara. Man gör något för att få en paus från det där konstanta mörker och hopplöshet som råder.

Lyssna på videon nedanför. Snälla. Det är 5:31 av lärorik, sorglig och ärlig konversation.

Man känner sig som en jävla röra, och man gör mest skada mot sig själv jämfört med var någon annan person kan göra. Man är i ett totalt mörker, i en gisslansituation och man trycker ner sig själv längs fotknölarna. Det jag tänker blir en sanning, hur falsk den är må vara. Men i känslan, är jag fast i ett skruvstäd. Jag plågar mig själv, hatar mig själv, och kan inte bryta det. Jag vill bara få det tyst…

Har tagit en medicin under ett halvår som hjälpte i början, men som sedan inte gjorde det bättre. Att medicinera är en balansgång mellan mående och fungerande. Vissa mediciner får måendet att gå i toppen, men den kan också få hjärnan sluta fungera. Tänk er benzo och liknande mediciner. Du är lycklig och dreglande, men du kan inte tänka, inte jobba och inte vara ”vass”.

Jag måste tänka, eller försöka, i mitt jobb. Jag måste vara vaken, alert, redo och hålla ”många bollar i luften” som det så fint heter i alla era personliga brev… Med viss medicinering så funkar inte kvickheten och jag blir avtrubbad. Åh då blir jag avtrubbad mot de jag ska hjälpa i min profession, istället för privat. I den bästa av världar fungerar hjärnan 40 timmar i veckan och övrig tid är man borta. Men så funkar det inte. Man känner, tänker, tycker och allt annat. Det kostar energi, det svider och man mår väldigt dåligt.

Så kommer medicinändringen förändrar något? Ingen aning. Jag får fortsätta brottas, som alla andra, med många olika känslor, tankar och funderingar… Åh hoppas det inte ska äta upp mig och döda mig helt. Jag har testat det mesta, medicin och självmedicin, och varje gång har jag kommit tillbaka att inget ändras med en ”quick fix”. Hela tiden krävs det en rejäl ansträngning och hela tiden krävs det att man kämpar, krigar och strider. Rätt ofta känner jag att jag inte har det inom mig, men jag har inte förmågan att sluta heller. Hamnar i en skärseld och vet inte hur jag ska ta mig ut.

Mindfullness, KBT, acceptans… Det finns så många idéer, teorier och praktiker man kan prova på. Många kanske hittar något som funkar och det är underbart för de. Men för egen del så letar jag och jag letar förmodligen på fel ställen eller så saknar jag förmågan att ta till mig av råden. Eller vill jag inte ta till mig av råden? Vissa självklarheter och sanningar är inget som passar så bra på bordet, utan det ska sopas undan. För det är jobbigt att möta den sanningen.

Ja jag jagar fortfarande efter mirakelpillret som bara löser allt. Som man tar 1-2 av och sen är allt bra. Allt mörker och allt som är destruktivt för en försvinner. Men så enkelt är det inte. Det krävs en kraftansträngning. En envishet och vilja att faktiskt förändra. Jag är övertygad om de flesta vill förändra ett destruktivt leverne eller relation, men steget dit är så mycket längre än vad omgivningen ser. Hur nära de än står en. Man har en bra bit att gå för att nå fram och våga ta steget till något, som förhoppningsvis, blir bättre.

The needle tears a hole
The old familiar sting
Try to kill it all away
But I remember everything

Det är en förbannelse och en välsignelse att inte glömma. Att inte sluta känna. Men känslorna kan ta överhand på en och man fastnar i något. Det kan nog kallas självdestruktivt. Jag är så glad att band som NiN och andra artister satt ord på det jag känner. Oftast för 20-30 år sedan. Det får mig att inse att man kände så som jag gör nu, också på den tiden.

Det blir en kort fredagstanke, men jag riktar ändå ett tack för att ni läser vår blogg.

Ja det är dags för kalas, detta är bloggens 70 inlägg! Men nä, än så länge funderar vi inte på pensionen. Men det har blivit mycket inlägg och vill man ha en genomgång av inläggens innehåll kan man läsa detta inlägget.

Håller på och resonerar med vården om medicinering. Det är fasen svårt att få sluta med en medicin, det är inte ”bara” att förklara varför man vill sluta. Att medicin inte har den effekt som den ska ha, plus att man uppfattas må sämre, borde vara anledning nog att få sluta med en medicin. Sen vet jag det är lika svårt att få börja med medicin i vissa fall. Mycket handlar ju, som vanligt, om vilken läkare och kontakt man får. Får man rätt läkare och ”kontakt” i skolan eller omsorgen så är chanserna goda det kommer gå rätt okej. Om inte så är det uppförsbacke direkt.

Apropå sjuk, Försäkringskassan ser över sitt handläggande av sjukpenning. Det är inte en dag för tidigt. Man går till 110% på LUH, det medicinska läkarutlåtandet, det vill säga utlåtande skrivna av vårdcentralers läkare som redan har häcken full av patienter och dokumentation. Nu ska de skriva utlåtande, som är på liv och död för många som uppbär sjukpenning, som godkänns av en myndighet som just nu läser lagen som fan läser bibeln i min värld. Man måste ha ett regelverk och alla sjukpenningar ska såklart prövas på ett rättssäkert sätt, men någonstans på vägen har man tappat rättssäkerheten och jag förstår att det finns många diverse uppror mot Försäkringskassan på sociala medier.

Läste igenom en insändare från Attention i SVD om den återkommande diskussionen om Försvarsmakten och NPF-diagnoser. När man söker för att göra en grundläggande militär tjänstgöring eller annan så får man svaret att ”Försvarsmakten hänvisar till att dessa diagnoser inte är förenliga med militär verksamhet, med anledning av de krav som ställs och den miljö som individen kommer arbeta i.” Jag anser att det ska göras, som i alla andra fall i hela samhället och livet, en individuell prövning om lämplighet. Detta gäller ju exempelvis när man ska ta B-körkort, då får man ett utlåtande om man bedöms vara lämplig , ”trots” sina diagnoser. Försvarsmakten gör det enkelt för sig att sortera in alla NPF i samma fack. Självklart är inte alla med NPF lämpliga i alla delar av Försvarsmaktens arbete, men vilken individ är det? Med eller utan diagnos så är det alltid personlig lämplighet och intresse som ska styra om man vill söka sig till något eller ej. De personer med NPF som söker sig till Försvarsmakten har förmodligen ett stort intresse i detta och besitter redan stor kunskap som den tagit reda på själv. Att då per automatik nekas chansen att få göra det man brinner för och faktiskt är bra på känns helt galet. Låt den personliga lämpligheten få avgöra om du ska få genomföra en GMU eller annan tjänstgöring. Många med NPF finner Försvarsmaktens liv väldigt tydligt och strukturerat. Oavsett om det är Försvarsmakten eller Polisen, låt varje individ få försöka och visa vad de kan, innan de bedöms som icke lämplig för den tjänsten. Alla ska inte springa med en AK-47 gissar jag, utan det finns behov av förare, sjukvårdare och signalister med. Jag hoppas att dessa tester kommer till under 2022!

Jag läser ofta bra författade debattartiklar om skolan och NPF. Varje artikel blir bättre och bättre för varje år som går, tyvärr är innehållet detsamma. Det händer med andra ord ingenting, eller iaf väldigt lite, runt skolans värld och anpassningar för NPF-elever. Att man som elev inte når målet pga miljön och inte sin kunskap är helt galet. Tänk att sitta med massa kunskap, kunskap som räcker till minst godkänt, inte kommer fram på grund av miljön runt dig. Hur många personer med icke NPF skulle accepterat det i skolan eller på sin arbetsplats? Så vad gör man om man går i skolan eller har barn som gör det? Jo man pratar med skolan, lärare, elevhälsa och rektor. Man ansöker om anpassat stöd. På Skolverkets hemsida kan man läsa ”det krävs inte någon diagnos för att ha rätt till extra anpassningar eller särskilt stöd.” Visst låter det fint? Där står svart på vitt, det är bara att lösa. Nope. Det är det inte. Det handlar om ”extra resurser” och ”extra resurser” är något som inte finns i den kommunala eller den privata skolans budget. Det är pengar som man får söka ”extra” om man har en elev som har behov av mer stöd under en termin. Åh vad krävs för att få mer resurser? Jo ett läkarutlåtande på en diagnos… Jag vet inte om det är så i alla Sveriges kommuner men de flesta jag stött på är det så. Så vi snackar om moment 22. Så för att Kalle ska få stöd i skolan, som han har rätt till utan diagnos, så måste han ändå utredas för en diagnos. En utredning som inte går snabbt, varken i regional eller privat regi, och det är väntan och väntan… Sen ska Kalle vara i skolan och utredas 6-8 gånger… Jag har träffat några Kalle och några av Kalles föräldrar, de berättar om en slutkörd Kalle som kraschar helt. Kraschen innebär att inte skolan fungerar och att utredningen kan bli lidande av frånvaro. Sen har vi en hemmasittare i Kalle. Är det alltid så? Nä såklart inte, detta är ju sämsta möjliga scenariot. Åh det händer inte varje gång men tillräckligt många gånger för att det är värt att ta upp. Det drabbar Kalle, det drabbar Kalles vårdnadshavare och familj och det är oerhört mycket onödigt mänskligt lidande.

Jaha, LSS-världen då? Den jag jobbar till i stor del, är det frid och fröjd där Magnus? Nä. Just nu pågår det ”omförflyttningar” i många av Sveriges kommuner, man flyttar helt enkelt hem omsorgstagare från privata boenden till egna boenden i kommunal regi. En kostnadsfråga såklart. Ett privat boende har en fast dygnskostnad som ofta kan sticka i ekonomernas ögon. Sen kostar det såklart ha personal och smälla upp ett LSS-boende i en kommun med såklart. Många ”köpta platser” är ju för personer som har ett visst omsorgsbehov där man bedömt att kommunal regi inte kan lösa det, utan man hittat ett boende som har en specifik kompetens inom just detta område. Såklart att en sådan förändring skapar stress och oro för den enskildes och dennes familj och företrädare. Att flytta på någon som bott på ett ställe ”länge” eller som har vissa funktionsvariationer som kräver specifik vård är förstås en ekonomisk diskussion kontra en medmänsklig diskussion kan jag tycka. I vissa fall kanske man kan erbjuda bättre omsorg i kommunal regi, i vissa fall inte. Det viktigaste är att man gör en förändring med god framförhållning och att man får alla parter delaktiga. Men klart som fan man blir förbannad om man själv eller ens anhörig tvingas flytta när den trivs på sitt boende.

Ja som sagt, det finns många perspektiv att ta hänsyn till och man kan, och får, tycka och tänka om detta. Det är en viktig samhällsfråga och jag välkomnar alla former av debatter än att det är tyst och ”bortglömt”.

Samsjuklighet är ett återkommande begrepp man läser och hör om. Men vad händer egentligen? Ja det som händer är att man behandlar en diagnos eller åkomma åt gången. Har du autism kan du tydligen inte behandlas för ett brutet ben… Fråga inte mer om det, snälla. Vad kom först, hönan eller ägget? Kan vi utreda din ADHD? Nä du dricker och tar amfetamin, du självmedicinerar din ADHD, som du förvisso inte har på papper men… Jag har depression för jag får inte ihop livet och allt känns skit, svårt och meningslöst. Men egentligen kan det vara en autismdiagnos som gör att jag inte får ihop världen utan det gör mig deprimerad. Så vad utreder man då? Autism går inte utreda idag, man får blankt nej på remissen, om man har en annan problematik bredvid…

För att inte tala om missbruk, psykisk ohälsa, NPF, bipolär, depression, utmattning… Ja allt hänger ju ofta ihop och man har svårt att själv veta vad som är vad. Tyvärr är den dåliga nyheten att vården och omsorgen inte heller kan hjälpa dig. Du hamnar garanterat mellan stolarna och du får besöka varje stuprör för var för sig och försöka förklara för varje instans vad som just tynger dig inom deras expertisområde. Gud nåde dig om du pratar om ångest på vuxenhabiliteringen eller alkohol/missbruk på allmänpsykiatrin. Att ”inte få hjälp” kan vara en anledning att många inte orkar med ”snurren” inom vården och omsorgen. Att ständigt slussas runt och inte få hjälp. Eller att slussas till ett ställe, få träffa en person och sen nästa gång är personen borta av någon anledning och man får träffa en ny. Dags att upprepa samma sak på nytt, för en ny person.

Ett annat spännande uttryck är tidiga insatser. Vad är det? Hur får man ta del av dessa insatser, vad krävs? Då tänker jag om det är skola, vård eller annan omsorg. Inom skolan är ju tidiga insatser ett sätt att gå in med stöd innan det går åt… Men vem gör bedömningen? Vårdnadshavare kan ha en syn och tycka det är dags för tidiga insatser, medan skola och rektor inte tycker det. Vad är tidiga insatser inom missbruksvården? Vad är tidiga insatser inom primärvård och specialistvården angående psykisk ohälsa? En obehandlad depression på 2-24 månader är knappast optimalt och arbetet att vända en sådan depression är väldigt stor. Jag gissar att begreppet tidiga insatser är som alla andra begrepp, väldigt olika, beroende på region, kommun och instans. Med andra ord ytterligare en svårighet för oss medborgare att veta vad som gäller och vad/om vi har rätt till det.

Jag vill tipsa om en fantastisk serier på HBO, The Leftovers. Ge den en chans. Denna blir bättre ju fler avsnitt du ser.

Nog om detta för nu. Tack för att du tog dig tid att läsa.

Fredag i mitten av årets andra månad. Det är en alla hjärtans dag på söndag som väntar, sportlovet är greppbart och snön och kylan har tagit Sverige i ett hårt grepp, inte minst här i Kronobergs län.

Det är mello-tider, något ni slipper läsa om i vår blogg, och det är tider med ”vabbruari” i corona-tider. Är inte det fantastiskt så säg…

Måndag. Jag har brutal ångest inför varje måndag, oavsett hur kalendern ser ut. Jag vet inte varför, kanske är det för man brutit en rutin och haft 2 dagar med lättja. Jag tycker det är svårt att ställa om mellan ledighet och jobb. Samtidigt behövs ju vilan och ledigheten. Men det är en svår balans och ”bryt” där på söndagen. Jag gillar mitt jobb, för det mesta, och ser inte varför jag ska få panik inför måndagens ankomst. Men som bilden ovan, så känns det.

Fick denna bilden av min medbloggare Kim:

Att Triss och andra spel är människans lockelse, dröm, att bli ”ekonomiskt oberoende” köper jag. Jag vet att pengar inte gör en lycklig men pengar skulle ta bort en stor del av vardagens ångest och oro. Dock finns det bättre sett att bli rik på än spel och dobbel, det är vi noga med att påtala från bloggens sidan. Men vi måste få dela lite ”roliga” bilder.

Trist var det ja. Hur har ni det i corona? Vaccination är het diskussion och jag tog min andra spruta idag vid lunch. Jag lever. Jag respekterar vaccinmotståndare men jag personligen tycker man ska ta sprutorna om man erbjuds de. Jag tror det vi genomgår nu är ett större paradigmskifte och jag tror det kommer påverka oss en hel del framöver. Vi kommer prata om en tid före och efter corona, garanterat.

Är det trist med måndagsångest redan nu? Ångest kan det absolut vara men tror inte det är kopplat till måndag. På måndag ska jag och Kim besöka personalen på häktet i Växjö och berätta lite om NPF och psykisk ohälsa. Utan att ha statistik, och fördomar, så kan jag tänka mig att några av de intagna är medicinerade, eller icke medicinerade, NPF-personer. Vi vill skapa en ökad förståelse runt NPF och vi vet att vi inte kan förklara alla beteenden, men vi kan försöka,…

Krav. Ett ord som kan orsaka väldigt mycket kaos. Man förväntas nå vissa krav i skolan, på arbetet, i familjen, med vänner… Man har något, tydligen mätbart, om man når upp till kraven. I skolans värld är det mätbart. Ha 50% rätt, minst, och du är godkänd. Oavsett vilka frågor som ställs. De är ”slumpmässiga” utifrån lärare och läroplan. Ta körkortsteori, där ska man svara på cirka 70 frågor och man ska ha X antal rätt. Annars får du göra om det. Gör du om det får du andra frågor, som är mer ”rätt” för dig och du blir godkänd… Vad hände med frågorna man inte klarade? Rent krasst vet jag forfarande inte maxvikten vid framförande av släp… Men jag har ändå körkortet.

Att nå upp till krav tar mycket energi. Vems krav är det? Ibland är det omgivningens, ibland är det ens egna. När man inte riktigt vet vad kraven är. Ens egna kan vara gigantiska i vissa fall och krypbara i andra fall. Man bli besviken på sig själv. Eller blir andra besvikna på en. Eller tror man att andra blir besvikna en… Ja ni ser man kan fastna i dessa tankar som aldrig tar slut utan bara dränerar en på energi. Att ställa krav på omgivningen hör ju till, för att få ett jobb, försörjningsstöd, partner och familj krävs vissa ”förväntningar”. Du ska vara på ett visst sätt och kunna inkomma med vissa handlingar vid ansökan om försörjningsstöd t.ex. Det som verkar enkelt för socialtjänsten att komma in med kan vara ett rent helvete för den enskilde. För att få pengar ska X antal parametrar mötas. Gör man inte det blir det avslag. Åh då får man ta emot pengar av anhöriga och vänner, vilket gör att man även nästa månad nekas försörjningsstöd för man fått swish och överföringar.

Ja men om man inte kan jobba då? Ja då söker man aktivitets- eller sjukersättning men man får avslag då arbetsförmågan inte är medicinskt styrkt enligt Försäkringskassan. Jag har stött på dessa avslag i mitt jobb. Man har avslagit NPF, depression, PTSD, cancer och ALS. FK bedömer man kan ta ”något jobb”, även om det är skyddat. Men för att få skyddade jobb måste arbetsgivarna ha tid, plats och möjlighet att ta emot en sådan anställd. Corona eller ej, så är inte det det enklaste. Hela lagstiftningen är ”fucked up” för att citera dagens ungdom.

Har ju som jag nämnt i bloggen innan börjat plugga en kurs på 25% som rör psykisk ohälsa. Idag var det tema mindfullness. Att göra eller att vara. Vilken typ av person är du? Den som gör eller sen om bara är i situationen. Mindfullness finns i många olika behandlingsformer, utan att vara uttalad som just mindfullness. Du har KBT, där acceptans är viktigt. Vi har AA/NA där acceptans är själva kärnan i stegen. Att acceptera att man inte kan styra och kontrollera allt. Att man inte behöver ”jaga/följa” varje tanke och känsla. Ge inte bränsle till den jobbiga känslan och tanken. Det är en rejäl konflikt i min hjärna efter en eftermiddag med detta tema. Jag förstår den i teorin men har svårt praktisera den. Den psykiska ohälsan behöver behandlas på många fronter och kan mindfullness hjälpa några ut från mörkret är jag den förste som applåderar det. Jag tror man måste hitta sin ”lösning”, och den ska inte vara självdestruktiv eller destruktiv för sin omgivningen.

Första steget är att be om hjälp. Eller att erbjuda någon hjälp. Ibland kan man ha ganska bra magkänsla att något inte står rätt till hos någon man har kontakt med. Då kan man räcka ut en hand. Erbjuda en fika eller promenad. Eller bara prata. Vi måste bli bättre på att prata om oss själva. Jag vet att många är experter på att prata och om sig själva, men vad säger de -egentligen-? Vad finns bakom de där orden? Eller bakom orden som inte sägs?

Trist. Måndag. Tap-tap. Nu är det fredag och vissa av er går på arbetspass, andra får förhoppningsvis lite vila och återhämtning från arbetet. Kvar finns alltid partnern, barnen och familjen. De tar aldrig ledig och inte du heller. Tack för du kämpar och krigar. Åh tack för du läser Kims och mins blogg.

Var rädda om er.

Snön har ockuperat Växjö och Kronobergs län. Det är kallt och det är snö/halt. Jag är inte supernöjd. Jag har märkt att jag kommer 7-8 minuter för sent till jobbet pga att jag behöver skrapa bilen. Jag borde planera bättre men morgonstund har inte guld i mund för min del. Inte alls. Snarare tvärtom. Jag vet jag måste skrapa bilen men kommer ändå inte upp. Sen måste man anpassa hastighet till väglaget. Det borde vara en självklarhet men jag har märkt att det behöver påtalas igen. Var rädda om er och varandra i trafiken.

Idag började jag och min kollega studera Psykisk (o)hälsa i ett socialt perspektiv vid Lunds universitet. Dagens föreläsning handlade om diagnosens makt och om hur en diagnos kan påverka en människas liv. Är diagnosen positivt eller negativt? För min del så är det enbart positivt. Man är inte sin diagnos, men en diagnos kan ge en själv och omgivningen lite vägledning i hur man fungerar. Man är en individ, men ibland kan beprövade saker fungerar ändå på en. Det Kalle och Stina mår bra av, kan Magnus må bra av, i bemötande. Diagnoser är inte facit, homosexualitet var en ”psykisk störning” till 1979 i Sverige. Kommer NPF-diagnoser vara just diagnoser? Eller kommer NPF bli en ”standard”?

Jag vet att barn i åldern 5-9 år älskar ”NPF-scheman” i förskola och skola. Det som är anpassat för barnen med NPF-diagnos passar barnen utan diagnos minst lika bra. Det är en trygghet. Det är som inbjudan till ett bröllop. Där står klädsel, tider, plats och i stort sett allt annat man ska tänka på inför denna begivenhet. Inga funderingar, bara att göra. Bröllop och det militära livet är väl bra exempel på ”styrning/vägledning”. Du får direktiv och du förväntas följa de. Annars blir kapten/bruden arg…

Psykisk ohälsa. Den är tung. Jag vet många som bär den och jag vet hur de kämpar. Det syns inte men de krigar som fan. De sover lite/mycket, äter lite/mycket… Tyngden är total och många gnäller inte över att bära det. Man bara gör det. För man inte vet något annat sätt. För man måste. Både för sig själv, sina djur och sin familj. Alla som krigar, öppet eller bara för sig själv, jag lyfter på hatten och hoppas du orkar, försöker och söker stöd i din närhet eller i en profession.

Sitter och scrollar igenom gamla MP3-listor från Winamp tiden. Är man så ung/gammal att man inte vet dessa begrepp rekommenderar jag att man googlar. 🙂 Jag hade mycket musik på den tiden och kunde dela den med personer som jag gillade, och tack och lov finns många av de kvar även i ”vuxen” (????) ålder. En sorglig musikvideo men med en bra text, vad mer kan ett tonårsjag önska?

Vad snackas det annars om? Förmodligen mycket. Men många pratar om ”nya ICA-Stig” efter Loa. Jag har ingen aning och intresse, men jag gillar göra forskning på saker och då säger jag att det blir Björn Kjellman som tar över. Lycka till önskar bloggen!

NSPH är en fin sida jag rekommenderar bloggens läsare att bokmärka, ett av de senaste inläggen handlar om egenmakt. Att minska stigmatisering och öka möjligheten att påverka sin egen vård låter ju självklar. Men det är den inte. Att vara inom rättspsykiatrin, eller ha en anhörig där, är ingen dans på rosor och man får inte glömma egenmakten. Att man är en individ, trots all medicinering.

Apropå NSPH, de tar upp det här med suicid. Med ett fokus på äldre män och suicid. Man kan tycka äldre män tar mycket plats i det dagliga, men när det gäller psykisk ohälsa och suicid är de en bortglömd grupp. Det kämpar med mycket gamla normer och frågan är när de gamla normerna runt att prata om psykisk ohälsa? Jag är 80-talist och kan tänka mig att det är någonstans där man kan förvänta sig att män födda då pratar om psykisk ohälsa och suicid. För många män är pensionen ett helvete, ens ”vänner” från jobbet försvinner och man står där ensam 09.00 en måndag… Ingen att prata med. Man kan förlora körkortet eller jaktlicensen och inte länge får köra bil eller jaga. Ta bort det, och vem är man då? Någon? Ingen?

Hjärntrötthet. Jag fick ordet från min medbloggare Kim. Frågade vad hon menade och hon beskrev det som en känsla där anhöriga inte orkar tänka. Det kan jag förstå. Det är mycket i vardagen att pussla ihop och mycket att lösa. Känslan i Corona kan vara brutal. Man har en plan på hur måndagen, torsdagen och helgen ser ut… Eller brukar se ut… Men i Corona kan så mycket ändras som anhörig. Förändringar är skit och i Corona förändras mycket inom jobb, skola och fritid. Något anhöriga får ”lösa” och ”reparera” tänker jag. Till slut går man in i en hjärntrötthet, koma, där man inte kan leverera lösningar för sin anhörige, utan man balanserar på en tunn lina och hoppas ingen större brand ska uppstå. Vi med NPF, psykisk ohälsa eller andra diagnoser tackar er för ni finns där för oss.

Apropå Kim, hon hälsar till er läsare att hon verkligen skulle vilja blogga men det saknas bensin i tanken. Åh det tror jag vi alla kan respektera och förstå. Vi är glada de gånger Kim har tid, ork och möjlighet att blogga. Åh vill man komma i kontakt med Kim privat så har ni ju en väg in genom bloggen! Jag tänker att många av er, med eller utan diagnos, har lite tomt i tanken. Det har varit helgdagar och skol- och jobbstart. I fas kommer man lagom till vecka 8 och då väntar ju sportlovet. Med pulka och skridskor.

Ja, det är vinter här i Kronobergs län. Det är en decimeter och 5-10 minus dygnet runt. Superkul. Jag skulle tanka idag och fick knappt upp locket. Nu ville autorkorrekt redigerar tanka till tänka… Det är ju också intressant. Att tänka är inte det lättaste. Man ska vara påkopplad och närvarande samtidigt som man är i en helt annan värld.

Vabbruari väntar i en tid av Corona. Det är en konflikt om något för många. Att ha åsikter om vaccinering eller ej är sunt tycker jag och man behöver inte tycka lika. Jag hoppas man följer sin magkänsla och det man tror på. Jag har tagit spruta 1 för 7 dagar sen och jag står på benen, om det nu betyder något. Nummer 2 tas om två veckor. Jag tycker självbestämmande är viktigt, jag är nog liberal när det kommer till det, och jag tycker man ska ta hänsyn till flockimmuniteten som en sann socialist…

Var rädda om er och tack för ni följer Kims och min blogg.