Detta är ett ämne som upptar mycket av min tankeverksamhet. När får man egentligen kalla sig för proffs? När jag menar proffs så menar jag de inom vård/omsorg och skola som ska hjälpa oss NPF familjer. Det finns olika proffs så som pedagoger, specialpedagog, kurator, arbetsterapeut med flera. Hur får man denna titel och vad kan vi som patienter eller brukare av tjänsten räkna med att få? Är det när man har en utbildning dvs har läst böcker i ämnet? Är det när det inte fanns någon annan att anställa? (Städerskan sa nej så vi får ta första bästa att sätta på denna titel så att vi iaf har ett huvud att presentera?) Kanske låter jävligt dryg nu, men ibland funderar jag verkligen på hur vissa personer kommit dit där dom är. Många gånger har vi stött på proffs som ska hjälpa oss och dom har noll insikt i hur vi fungerar. Och har man noll insikt i hur vi fungerar så är det nog inte så lätt att hjälpa oss på ett sätt som faktiskt fungerar.

Vi ber ibland om hjälp när vi stöter på ett problem som vi inte kan lösa på egen hand. När vi kommer till problemlösaren så får vi handfasta råd om hur vi ska göra enligt dom, men det är ibland så lång ifrån vår verklighet att det bara dränerar oss på energi, en energi vi absolut inte har = vi motsätter oss råden och är då inte mottagliga för hjälp. Som om du ringer en pizzeria och beställer en pizza, åker dit och få en tonfisksallad istället. Pizzabagaren tyckte inte du skulle ha en pizza så han fixar en sallad och du måste betala den och dessutom vara tacksam för hjälpen.

Måste vara världens enklaste sak att vara proffs, man kan erbjuda men om vi inte tackar ja till rådet/insatsen så är det oss det är fel på. Proffs går till jobbet, besöker oss en timme ser det dom ser lägger sitt pussel och deras pussel är det som stämmer även om jag berättar att nej du har fått fel pusselbitar. Dom får lön även om dom inte presterat något som hjälpt oss. Jag vet inte hur vi ska komma åt detta problem men jag är säker på att vi inte är ensamma i detta. Kanske kunde det vara bra om proffs faktiskt tog sig tid att förstå hur ett helt dygn är för oss, hur en hel vecka är hur olika månader är för oss. Men det kan jag nog bara drömma om.

Och ännu värre tänk alla de gånger proffs kommer till jobbet och har en dålig dag, för det har vi ju alla men vilka är det dom tar ut det på tror ni?? Tänk alla de proffs som kämpar med egna demoner eller egen ohälsa hur lätt är det för dem att vara neutrala och konstruktiva i mötet.

Det jag vill säga är: När vi behöver hjälp är vi tvingade att ta emot den hjälp/hjälpare vi får oavsett dennes förutsättningar att faktiskt hjälpa oss. Det är inte konstigt att vi hellre isolerar oss

Jag vet ju som alla andra mammor att man ska servera barnen en nyttig fiberrik frukost med frukt och grönt till. Man ska även sitta vid köksbordet och äta tillsammans.

Jag vet som NPF mamma att det är helt omöjligt. Hemma hos oss gäller bara en frukost och jisses så glad jag är över att det finns EN frukost som funkar.

Pannkakor! Inte för mörka till ena tjejen och inte för ljusa till den andra. Tänk vilken tur att det tar en stund för plättjärnet att bli varmt så att dom blir ljusast i början och mörkare ju varmare järnet blir.

Och detta med att sitta still vid köksbordet. Nä så funkar det inte. Vi sitter vid tvn och käkar alla måltider. Eller sitter och sitter, en del av oss sitter medans andra måste upp och springa emellanåt och det är fantastisk häftigt att det då som av en händelse blir mer mat uppäten.

Alltså vad var syftet. Jo äta frukost. Hur eller vad spelar mindre roll, det viktiga är att målet med sysslan = få energi så att man klarar dagen, blir uppfyllt. Vilket jag tycker att vi klarar varje dag tack vare våra strategier.

Mindre regler, straff och beskyllningar. Gör mer av det som faktiskt funkar för er enhet. Allt annat är onödigt jobb som inte leder till ökad produktivitet.

Jag har fått till mig länge att jag borde dela med mig av det jag upplever, så ja vi testar väl det då. Detta får bli det första inlägget. Jag är väldigt grön inom området men tänker att jag nog lär mig nog en bit i taget, så ha tålamod snälla ni.

Vem är jag då och vad har jag att förmedla? Jag är en kaospilot! En mamma och fru i en NPF familj. 3 av 5 i familjen har neuropsykiatriska diagnoser. Vi kämpar varje dag med att få vardagen att gå ihop och gå ihop… Där har vi nog lite olika syn på saken. Jag är väldigt nöjd om alla i familjen är mätta och har energi nog att somna på kvällen och inte har allt för mycket trauman att reda i på kvällen. Trauman kan ju också vara olika för oss alla. I vårat fall så kan trauman vara att inte förstå sociala sammanhang, att inte klara av att äta i matsalen att inte orka vara duktig i skolan under hela dagen.

Jag hoppas att vi kan dela med oss av våra erfarenheter och att ni kan få lite styrka och orka med lite längre, eller så kanske vi kan lära någon något eller så kanske vi kan ge andra perspektiv till någon. Vi får se vart det tar vägen

Keep on fighting 🙂