Kommunikation. Viktigare nu än någonsin. Hur kommunicerar folk? Hur kommunicerar vi? Hur kommunicerar jag? Detta har jag funderat på mycket i veckan. Bland annat är det Corona-tider i mitt boendestöd, det vill säga folk är sjuka och måste vara hemma. Således sitter jag i en situation inför helgen där jag i dagens läge ej fått info vem som kommer. Så nu funderar jag på om någon kommer. Detta är ovanligt läge och jag har full förståelse för att personal inte har koll på vem som jobbar och hur man kommunicerar med omsorgstagaren, mig i detta fallet. Jag överlever och kan lösa det ändå, men visst skulle jag vilja ha info om någon/vem som kommer. Kommunikation har man rätt till i alla lägen tycker jag. Sen är det mänskligt att missa. Det är som att få besked från Jetpak, Bring, posten, hantverkare eller liknande att ”denne kommer någon gång mellan 7-17”. Såklart svårt, eller omöjligt, för den här arbetsgruppen att kunna specificera tid men jag tror vi alla, även denna målgruppen själva, muttrat när man är på den väntande sidan. Nu vet jag att jag är den ende i den gruppen med helgstöd, så ingen annan behöver sitta med mina funderingar. Åh jag överlever. Åh hade jag haft ”större svårigheter” hade man haft mer koll kanske?

Vårdintyg. I veckan har jag jagat psykiatrin och vårdcentral om förfrågan om intyg för en ansökan till Försäkringskassan. Detta gör jag varje vecka och ofta flera gånger. Men denna veckan blev en upprepning från tidigare veckor så nu vill jag skriva om det. Det handlar om att man bollas mellan stuprören. Man ringer vårdcentral och gör en förfrågan om intyg, de kollar journalen och tycker de saknar kunskap om personen så de kan uttala sig ”tillräckligt bra för att Försäkringskassan ska godkänna intyget” och de hänvisar till psykiatrin. Man ringer psykiatrin och får besked att personen varit utskriven i två år. Två överläkare gör det tydligt för mig att detta är en fråga för vårdcentralen då de har en ”pågående kontakt” med patienten.

Suck känner jag. Åh då rör detta inte mig personligen på det sättet. Det är inte mitt intyg, men jag blir så matt av hur man kommunicerar. Varför kan inte region/landsting ha den här kommunikationen sinsemellan och dela upp intyg? Vem skriver vad? För någon måste skriva. Det finns många individer vars ekonomi står och faller med Försäkringskassans beslut, och nu mer än någonsin är det viktigt att ha ett bra läkarintyg. Riktigt bra intyg. Hur ska man som enskild orka med de här turerna? Oavsett om man ringer eller begär intyg genom 1177 så är processen komplicerad nu. Vårdcentraler är överhopade av arbete, även utan Corona, och många läkare där beskriver situationen som att de är ”administratörer” mer än läkare. Specialistvården påstås ”ha så mycket” men de är duktiga på att skriva ut, avsluta, ställa orimliga krav och ha dålig förståelse för många individer som är i behov av stöd, vägledning och hjälpjag. Den insatsen finns inte idag.

Jag tror det är den samhället behöver inskaffa, på statlig, regional eller kommunal nivå. En hjälp man får under den perioden som man bråkar med sjukvården samt statliga och kommunala myndigheter. Det är mycket man ska orka. De jag möter i min roll som lots, kan det jag hjälper de med, men de orkar inte. De är inte dumma i huvudet utan snarare tvärtom. De är smartare än undertecknad, men de är slut på energi. De ligger golvade och domaren ropar precis nio… De orkar inte resa sig, de vet hur man gör, men de orkar inte. Att samhället är byggt på byråkrati, ordning och redning, rättsliga principer etc förstår jag. Det gör vi alla. Det finns ett gigantiskt egen-, föräldrar och sambo/make/maka ansvar idag. Det är lätt att glömma i debatten om ”generösa bidrag” och ”lata individer/föräldrar”. Jag har under mina professionella år inte träffat på en enda lat person faktiskt. Alla har velat klara sig själva och bara få klara en dag till, ekonomiskt och relationsmässigt. Man efterfrågar en kontakt, inte sjuttiotre kontakter.

Kravbilden är stor på individer och föräldrar. Du ska kunna och göra så mycket. Du ska räcka till överallt och du ifrågasätts för minsta lilla idag. Vi har en anmälningsskyldighet i dagens samhälle som jag tycker är bra, far djur, barn, unga och vuxna ska det självklart synliggöras. Men ibland, eller rätt ofta, ser jag anmälningar som är helt uppåt väggarna. Som verkar vara mer en skyddsmekanism från t.ex. skola, kommun och sjukvård… ”Hej, titta på föräldrarna, inte på oss!!!”

Jag har inte heller mött en dålig förälder i mina professionella år. Föräldrar vill eller vill lära sig och de allra flesta ser till sina barns bästa. Har man inte som skola kontakt, eller vetskap, om barn som blir fysiskt och psykiskt misshandlade är det lätt att ta fokus på familjen med NPF eller psykisk ohälsa. Att ha NPF och psykisk ohälsa är inte detsamma som att man är dålig mamma, pappa, make, maka, sambo, djurägare, vän eller vad det nu än må vara. Det handlar om man kanske tänker, känner, upplever eller har upplevt annorlunda saker. Man passar inte in i den berömda mallen och det är det som gör att jag gillar så många av de människor jag möter i jobbet och i mitt privatliv. Ändra er aldrig liksom, vi försöker lösa allt vi möter tillsammans. Att flytta betongsuggor och förändra synsätt och strukturella system kräver mycket tid, tårar, skratt och kaffe.

Fick ovanstående bild, eller iaf en liknande, till mig idag av min medbloggare Kim. Hjärnans kraft är stor, på gott och ont. Att ta sig igenom ett krig mot sin hjärna kan vara bland det tuffaste som finns och något som Försäkringskassan oftast inte ser som ett problem. Oftast är den största kritikern oss själva. Vill på nytt slå ett slag för den här fantastiska filmen:

Jag och många med mig är jävligt elaka mot oss själva. Vi är oftast väldigt snälla mot vår omgivning men när det kommer till vår egen prestation eller hur vi är som är person så blir det svart. Är det jante igen? Jag vet inte, jag tror inte det är så för mig. Jag tror min självkänsla, eller brist på den, byggs på flera olika delar. Det är ingens fel. Möjligtvis kollektivt, samhället, fördomar, förväntningar och kraven. Å andra sidan känner jag folk som ger zero fucks om det. Det är något man kan lära sig. Ingen föds ond, god, deprimerad, lycklig osv. Det är mycket miljö. Mycket vad vi får med oss från barndom, ungdom, ungt vuxenliv och livet överlag. Vad skola, arbete, föräldrar och familj kan ge en. Vi har alla stort ansvar för hur vi bemöter våra medmänniskor, oavsett ålder och vilken relation vi har till de. Var inte elak mot en främling, du har ingen aning om det är just din kommentar som får personen att hoppa framför tåget. Du får tycka personen är konstig, klär sig konstig, ser konstig ut eller agerar konstigt, men du vet inget om bakgrunden. Ingen vet var vi bär i våra ryggsäckar, mer än oss själva.

Vad är jag mer grinkuk över? Ja jag är grinkuk denna veckan. Det får man vara. Jag är sorgsen runt alla sjukdoms- och dödsfall runt Corona, kändisar eller ej. Jag tycker man helt klart ska respektera den här influensan och faktiskt försöka ha tråkigt hemma, själv eller med familjen. Om du inte pallar det kanske du har större problem än Coronan menar jag….

Försäkringskassan är rent skit. Skolor som inte ser helheten på ett barns och familjs liv är med skit. Sjukvården som bollar runt en är skit. Ja jag inser att kvaliteten på inlägget är sämre nu, men det är ack så ärligt. 🙂

Trevlig helg, nu ska jag vila hjärnan.

Är det vardag? Förutom påskvecka så är vardagen inte direkt vardag längre. Allt ställs på sin spets och förändringarnas vindar blåser. Stormar. Eller ja, det är orkan eller tornado som förstör allt i sin väg. I alla fall för mig. Jag försöker strukturera upp vardagen men jag tappar mycket. Arbetsdagen innebär avbok och ovanligt långa köer till myndigheter, låt oss säga det är plats 145 i kön typ alla tider på dagen… Möten försvåras, ställs in, och allt sätts på ”hold”. ”Vi tar det senare, efter Coronan.” Om inte den tar slut då tänker jag bittert och surmulet? Okej, det gör den ju. Till slut. Men ingen vet när och hur det kommer påverka människoliv och samhället.

För många individer och familjer med NPF är avbrott från vardagen bland det mest korkade som finns. Från att ”ha koll” till ”nya direkt dagligen” så blir omställningen stor. Man vet inte hur en onsdag blir, en onsdag som sett likadan ut ett 40 tal veckor om året. Avbrott vid röda dagar, semester, sommarlov och andra ledigheter är tufft nog, när det sen kommer sådant här avbrott som ”inte har ett slutdatum” blir det ju helt omöjligt att försöka förklara och strukturera upp dagen och veckan, och nu även månaden.

Möten avbokas, telefonköer ökar, handläggningstiden blir löjligt lång…. den där ”pausen” man får, som individ och familj, från NPF-kaoset minskar. Helt plötsligt är samtliga i familjen hemma, en tisdag, och det frestar på. Är det inte NPF så har vi alkoholen, drogerna och våldet… Man får inte paus från den som gör en illa, utan man trängs på en yta och ingen utifrån ”får” komma in.

Vän av ordning, som undertecknad är, så vill man ju se mänsklighet. Eller det behöver inte kallas för mänsklighet, utan att man faktiskt ifrågasätter de versioner av sanningar som sprids. Propaganda och hat är inget ovanligt, oavsett om det är Corona eller ej. Människor sprider budskap vidare och vissa budskap är grymt upprörande i min värld. Jag ogillar onda människor. Jag ogillar när man ställer grupper mot varandra. Jag ogillar när ideologi går före medmänsklighet. Åh ja, jag vet att man ogillar mig för den här åsikten, både till höger och vänster på skalan. Men jag önskar att humanismen kunde vinna och att den inte var kopplad till en politisk eller religiös ideologi. I dessa Corona tider som vänder upp och ner på vardagen vill man bara få vara den man är. Sluta hata det du inte förstår, gillar eller håller med om. Vi kan faktiskt vara överens om att vi inte är överens i de flesta frågorna, sluta tvinga på folk dina åsikter som ett facit, för vem fan har ett facit i livet? Sluta vara en rövhatt helt enkelt.

Nu bloggar jag en tisdag med. Vardag? Ska inte bara skylla på Coronan. Vardagen nu går upp och ner. Man brottas med mycket tankar som flyger genom hjärnan. Jag har aldrig reflekterat över det innan jag fick min diagnos. Jag trodde att ”alla hade det så här”. Detta är något jag hör från många jag möter, inte minst de med ADHD. De säger att ”många säger de har många järn i elden”. Ja absolut, men man brukar inte kunna hinna med att åka Malmö-Sundsvall, hämta barnen på dagis, måla om en gavel på huset och fixa middag på en dag. Flera jag möter känner sig ”dåliga” för de inte klarar av detta. Jag möter introverta och extroverta personer med asperger/autism som tror alla tänker, känner, tolkar och lever som de gör.

Jag tror utmattning är största skurken vi har att göra med och som vi märkt av mycket senaste 15-20 åren. Jag tror det kommer öka. Utmattning på grund av NPF, psykisk diagnos, familjesituation, jobbsituation, livssituation, sociala medier situation… Det är så många bitar i livspusslet som ska läggas att man blir matt och vet inte i vilken ände man ska börja. Frågar man får man oftast lika många råd som antalet personer man frågar. Jag ger med råd. Råd till andra jag inte lyder själv. Är inte det typiskt? Lokalvårdaren och kocken är fantastiska på jobbet men hemma är det dammråttor och smörgås som gäller.

Åh det duger alldeles utmärkt. Lycka, framgång, bra föräldraskap, bra liv etc mäts inte i storleken på hallen, antalet levande blommor i hemmet, hur städat det är eller om det äts Nuetella eller leverpastej på smörgåsen. Jag sliter mitt hår när jag hör professionella fokusera på saker som inte är relevanta. Alla förväntas ha storstädat hus med 6 rum och kök, en volvo, en vovve och barn som äter upp det som är på tallriken. Hallå, perception? Ibland önskar man skola, habiliteringen och BUP faktiskt såg helheten och inte hade en bild att ”ett städat hem är ett lyckligt hem”. Jag har varit i städade hem där ångesten legat som novemberdimma och i ”ostädade” hem där barn, föräldrar och husdjur varit i fullständig harmoni. Det är för mig ett sunt och lyckligt hem där djurs, barns och föräldrars behov tillgodoses.

Alla kämpar med sitt. Alla har en ryggsäck som är olika tung i olika lägen. Man ska inte glömma att man aldrig vet exakt vad som försiggår i någon annans hjärna. Beteenden uppstår av något, de är resultat av något tror jag. Visst, vissa kan födas ”onda” som i en Stephen King roman, men de flesta beter sig av någon anledning. Verkan och konsekvens. Varför är det som det är.

Jag önskar att professionella var mer nyfikna och öppna för att ta reda på varför något är som det är. Nyfikna människor kommer längre och löser mer, kolla på Einstein och Newton t.ex. Våga flytta gränserna och våga lyssna. Inom socialt arbete är den professionella väldigt sällan, nästan aldrig, experten utan det är den personen som sitter på andra sidan bordet. Den vet bäst om sitt liv och varför den är där den är, även om den inte kan uttala sig om varför. Det är den professionella jobb att vara detektiv eller ledsagare, och tillsammans hjälpas åt att hitta ”problemet” och framför allt lösningen.

Nej nu ska jag inte tjata mer. Jag avslutar med en livevideo från min hjärna.

Just nu är jag dagvill. Jag rör ihop dagar och jag har glömt X antal gånger att det vankas långfredag och annandag påsk, dagar då jag faktiskt är ledig. På något sätt finns det att göra saker i min bransch, det sociala arbetet tar liksom sällan paus när det är pandemier. Jag har många som får ändrade rutiner då dagliga verksamheter och jobb slutar abrupt. De som kämpat att få till en rutin med sysselsättning ska helt plötsligt inte gå till jobbet utan ”stanna hemma,” det som de gjort stora delar av livet. Tycker synd om de, samtidigt som jag tycker synd om de som drabbas av Corona och dör av det.

Just nu ändras de flestas rutiner, NPF eller inte. Vi får nya saker att ta hänsyn till och det är mycket information som sprids, både sanning och osanning. Allt beror på vilken sida man står på. Jag fascineras att man gör allt till en politisk, religiös eller annan ”sak” av det hela. Jag tycker ju man borde utgå från fakta och evidens. Men jag är ingen Corona-expert. 🙂

Det blåser förändringens vindar nu, för företag, organisationer, myndigheter, familjer och individer. Det gäller bita ihop och kriga på. Jag imponeras som sagt vad av personer och familjer som har svårt för förändringar, som permitteras eller som sägs upp. Ekonomi och rutiner raseras och många håller ihop. Kämpar ihop och sliter. Jag möter många kämpar som kanske just nu går ett steg fram och två tillbaka, men vi ska vända på det. Tillsammans.

Just ikväll funderar jag mycket på lögner. Eller folks syn på ”verkligheten”. Att tycka någon ljuga kontra att personen faktiskt upplever ”lögnen” som sanningen. Hur hanterar man det? De flesta av oss har hört uttrycket ”han ljuger så han tror på det”. Jag funderar på om personen ljuger, eller om personen faktiskt tror det är sanning? Det är det här med tolkningsföreträde, sjukdomsbild och uppväxt/inlärning. Om jag upplever mig mobbad är jag det? Om jag upplever att jag inte är mobbad men andra tycker det, är jag det då?

Lögner, verklighetsbild och tolkning. Del och helhet. Vad är vad. Hur hjälper man någon som ljuger och/eller ser livet från sin verklighet? Vi människor vill, och mår bra av, att paketera. Vi vill ha koll och sätter därför personer, beteenden och minnen i olika fack. Vi gör det utifrån vår förmåga, vårt tolkningsföreträde och våra erfarenheter. Olika synsätt skapar ofta debatter och diskussioner. Vi tolkar olika. Därför vi har advokater och åklagare och höger samt vänster inom politiken. Vem har rätt här? Är det domaren/nämndemännen eller folket som röstar?

Ur ett personligt perspektiv går jag igenom en liten strid i det som kallas för livets krig. Jag kämpar på mot en hel del demoner och mörker. Jag försöker fokusera på jobb, rutiner och att faktiskt inte låta mörkret slå klorna i mig helt. Jag tycker vissa saker är jättetuffa nu och de är inte Corona relaterade. Inte jobbrelaterade. De är Magnus-relaterade. Samtidigt är jag fullt medveten om hur många fler kämpar med sitt. Hemska sjukdomar, psykisk ohälsa, ångest, oro och missbruk.

I veckan fick jag en fråga som löd: ”hur gör jag, vad är facit?”. En mycket klok fråga och jag vet många brottas med den. På alla möjliga nivåer. Att göra rätt är någon de flesta vill göra tror jag. Att faktiskt göra rätt utifrån moral, etik och vad som faktiskt är rätt. Tänk Quizkampen eller Postkodmiljonären. Vi belönas kanske inte med pengar genom att göra rätt, men vi belönas med en känsla att vi varit duktiga… Men vi vet inte vems rätt vi gjorde? Hitler och Stalin hade sin definition av rätt och hade följeslagare som försökte fullfölja det. Förvisso två ytterligheter men jag hoppas ni förstår tanken.

Mörker. Ibland rullar det in på mig. Ett totalt mörker som lamslår och stryper en. Som fienden i Death Stranding, för er som spelat det. Ångest och depression dödar. Det är en känsla, en farlig känsla, som slår omkull folk. Det krävs som sagt en sinnesro, att lära sig acceptera… Att det som sker det sker, hur jävligt det än är… hur orättvist det ens känns. Det finns många sjukdomar och många händelser som vänder upp och ner på folks liv. Cancer, våldtäkt, mobbning, depression eller vad det än må vara. Att resa sig på 9 är tufft och jag imponeras av de som övervinner sin sjukdom och psykiska ohälsa. Att prata om våra sjukdomar är en början, men det är på något sätt dags att ta itu med de och göra något bättre av det. Något mätbart. Lägga pengar, tid och två öron på det. Tror det är nyckeln. Att våga/vilja lyssna. Att våga/vilja investera kapital. Att våga/vilja låta det ta tid.

Rutiner var det ja. Nu bloggar jag en lördag men det beror på att jag hade gos med Athena igår. Sympatisk hund.

Efter man haft en hund i famnen så mår man bättre, det gör man. Man får en känsla av att man inte är helt värdelös iaf.

Mörkret ja. Egenansvaret att ta sig ur det med hjälp av vård och omgivning. Det är knepigt. Oftast är det ju bara att ”skärpa till sig” men det är så mycket mer än så. Det krävs mycket för att ta sig ut det mörka. Att faktiskt orka kriga en dag till. Att ändra tankesätt är svårt, att ändra det man känner ännu svårare tror jag. Man vill känna, men något bättre, än det där mörkret som lamslår en. Som tar stryptag om en. Man blir arg på sig själv för det gått så långt… Men man hittar inte ut. Att få 9 beröm betyder inget, när det finns en 1 kritisk röst mot en… Varför gillar inte den personen en?

Jag hoppas ni/vi orkar kriga på ytterligare en dag. Mot vård, omsorg, myndighet, skola, egna psykiska ohälsan eller vad det än kan vara…. och du, står på dig, annars gör någon annan det.

Intressant är ett bra ord. När Kim ville starta bloggen föreslog hon just ordet ”intressant”. För det var det ofta enligt henne. Intressant. Mötena med människor, i jobbet och privat. Det som skedde. Det man får uppleva. Livet ni vet. Det händer intressanta saker hela tiden och intressanta saker kan både vara positiva och negativa. Jag tolkar intressant som något som sticker ut från ”vardagen”. Något som ruskar om arbets- eller skoldagen, dagen hemma med familjen eller något helt annat. Kim kallar det intressant, jag känner nog mer ”jaha…” Mest för att jag kanske inte är lika förtjust i hastiga, lustiga eller mindre lustiga förändringar.. Kanske för att jag är dålig på att reagera med känslor, som den introvert jag är. ”Jaha” betyder att min hjärna behöver börja arbeta, då är det något som måste ”lösas”… Sen kan inte allt lösas, utan vissa saker måste ”accepteras” sägs det. Det är också ett intressant begrepp, sinnesrobönen som ni kanske är bekanta med… ”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

En fantastisk bön på ett sätt, eller vi behöver inte kalla det för bön, utan vi kan kalla det för livsåskådning eller något en ”influencer” skulle sagt, beroende på vilken generation man är. Att ha kontroll är viktigt för mig och många andra med NPF. Överraskningar är överraskningar, oavsett om de är positiva eller negativa. Vissa kostar mer, andra mindre. Men ibland den positiva överraskningen, enligt omgivningen, kosta mer än en negativ. Det är inte innehållet, utan själva överraskningen som är jobbig. Matte är matte, personalmöte är personalmöte osv. Men man får acceptera att livet innehåller överraskningar och kraftiga svängningar ifrån den väg man tror man är på väg fram på.

Denna arbetsveckan som gått har innehållit väldigt mycket. Mycket som påverkat mig. Veckor som denna känner jag att jag måste börja bråka med, samtidigt som jag känner att jag kanske tänker helt ”fel”, eftersom vissa professioner helt går emot min magkänsla och känsla av ”rätt och fel”. Jag lider med individer och familjer som krigar och har krigat länge, som hamnar i kläm. Som blir utsatta för allt möjligt negativt av individer, kommunala och regionala instanser eller statliga myndigheter. Jag vet inte om det beror på Corona tider och att folk tvingas vara hemma mer med varandra och att vardagen skiljer sig rejält jämfört med slutet av mars 2019. Jag vet bara att jag blir bekymrad av hur samhället sviker många, hur individer sviker många… Pga vad? Okunskap? Illvilja? Oförmåga att faktiskt ta reda på hur det egentligen ser ut? Del och helhet. Agera eller reagera.

Ibland känns det som det är ett stort avstånd mellan stolarna och att maskorna i skyddsnätet är gigantiska. Jag tycker mig se fler och fler falla. Mellan stolar och genom samhällets skyddsnät. Samtidigt har vi ett hårdare klimat där grupper ställs mot varandra, vi och dem, ekonomi och där man vill att andra ska ha det bra, bara man inte själv behöver offra något…

Samtidigt så ser jag hur många tvingas in i stuprör. Varje instans håller på sitt. Ska du få hjälp med det behöver du först… Att ha en psykisk ohälsa är tufft och är man modig söker man hjälp för den. Söker man hjälp har man tagit ett stort steg och vill att det ska ”rulla på”. Men icke. Psykiatrin vill först veta om du har någon annan diagnos, så som autism. Har du det hänvisas du från psykiatrin till habiliteringen. Habiliteringen säger de kan hjälpa dig, men bara utifrån din autism. Nämner du ångest är det psykiatrin som ska ha dig… Då kanske personen, vi kallar personen för mitt favoritnamn Kalle, blir trött och självmedicinerar. Alkohol eller något annat. Då säger både psykiatrin och habiliteringen nej, för då finns det ett missbruk som ska avslutas först. 3-6 månader nykter, sen kan vi hjälpa Kalle med hans ångest, tvång, oro, PTSD eller vad det ä när… Men vad är verktygen till Kalle så han inte självmedicinerar? Vem har ansvaret för det? Kalle själv såklart, men egenansvar är ensamt. Ingen vill vara ensam. Inte Kalle heller.

Andra stuprör är skolans värld. Kalle är inte i skolan på grund av att skolans miljö inte är anpassad för Kalles behov. Kalle når inte målen och är ”stökig” i klassen. Ett annat exempel kan vara att Kalle är duktig i skolan… Eller ja, han är tyst och snäll… Når kanske inte målen men… Men han är duktig… Efter 5-6 timmar i skolan kommer Kalle hem, helt slut på energi, och börjar spöa upp syskon, föräldrar eller djur. Kastar saker. Energiläckage. Dränerad. Kalle har ”hållit ihop” under skoldagen. Varit duktig och försökt ”passa in som sina klasskamrater”. Gått på max och över sin förmåga. Han mår inte bra. Det är inte bara Kalle som har det så har. Vi har säkert en Stina med…

Del- och helhet. Kalle och Stina ska orka hela dygnet, hela veckan, hela månaden, hela året, hela livet… Det gäller inte bara skolan, utan i vuxenlivet med. Högskola/universitet, arbete, familj, vänner… Alla pratar om vikten av balans, samtidigt som vi matas med hur vi borde vara, leva, göra… Klart Kalle, Stina och alla andra får magont. Börjar självmedicinera. Självskada sig själv. Stoppa huvudet i sanden. Biter ihop och ler och tar itu med en dag till fast bensintanken är tom…

Alla som krigar för sig själva med detta eller med sina barn, make/maka, sambo, föräldrar, granne, vän eller vad det än är. Jag lyfter på hatten. Ni är fantastiska och oavsett hur jävliga samhället, som ska skydda, stötta och bygga individer är, så stå på er. Hjälp era nära och kära. Inget är värt något om livsgnistan tar slut.

Visst är livet intressant, speciellt i dessa tider. Kanske visar vissa människor sina sämre sidor nu… Men jag ser också hur vissa andra visar sina bästa sidor nu… Det kanske är så det är, genom historian, hur människan fungerar. Jag tror ingen människa eller organisation är genomrutten och vill ont. Däremot tror jag många personer, organisationer och myndigheter kan vara rädda att visa svaghet och fel som man gjort, och man riktar då fingret mot den enskilde. Den ”lilla” människan. Egenansvaret. Det är Kalles/Stinas fel att… Eller deras föräldrars/vårdnadshavares fel… Om de bara så skulle allt varit lättare för skolan, vården, FK/AF, kortids, boendestödet eller vad det nu än är. Någonstans känns det som många professionella ”tappat fokus” och ”lusten” att hjälpa. Ibland får jag känslan att vissa pedagoger och rektorer slutat vilja utbilda och undervisa den enskilde utifrån dennes förutsättningar… Vården har slutat vilja ge vård och stöd utifrån den enskildes förutsättningar… Myndigheter har svårt att möta och hjälpa den enskilde där denne befinner sig. Vi är fortfarande fast i ett synsätt där rättvisa och jämlikhet misstolkas och missförstås.

Jag menar inte det är så enkelt att åtgärda och att bilderna ovan visa all orättvisa som finns, jag är medveten om mikro, makro och meso och att det finns olika politiska synsätt på människor. Jag tar inte ställning åt något håll, jag vill bara påvisa hur man som enskild Kalle/Stina kan uppleva hur skola, vård, myndigheter och samhället kan vara. Oavsett om man har NPF, psykisk ohälsa eller annan sjukdom/funktionsvariation.

Ja det är fredag och vi ska såklart ha lite trams såklart. Jag tar ett klipp med en person som jag kan relaterar till väldigt mycket, på så många sätt…

Men du/ni, var rädd om dig/er och var snälla mot varandra, oavsett om det råder pandemi eller ej.

I Coronatider rubbas allas rutiner, och det är bra. Det är inget basalt behov eller en rättighet att få gå på after ski t.ex. Det handlar om att skydda grupper, skydda varandra, från en pandemi som kommer sätta avtryck i vår historia. Med det sagt behöver man inte skydda sig genom bunkra upp med femtielva kilo pasta och 1000 toabalar. Var ingen rövhatt som sagt, utan var medmänniska som respekterar andra människors situation och känsla.

Vi har många experter och tyckare nu. Man får tycka, men man kanske inte ska sprida det som en ”sanning” eller ”fakta” till andra? Utifrån erfarenhet, värderingar, politiskt ställningstagande etc så ser man situationen på olika sätt. Man kan tänka på ekonomin och småföretagen, restauranger och handel hur det drabbar hårt arbetande individer som behöver leva ”lön till lön” för att klara vardagen. Man kan tänka på riskgrupper och hälsan, riskerna med att sprida detta virus och vad för konsekvenser det kommer få på kort och lång sikt. Sen kan man vara olyckskorp, troll och rövhatt med i dessa tider… Jag tycker mig sett, hört och läst från alla sorter.

En sak jag slås av är hur många som uppvisar tvång just nu och hur mycket ”å ena sidan men också å andra sidan” som finns nu. Folk måste iväg på fjällsemester och after ski etc. Återigen, det basala behovet av att ”komma iväg från vardagen” finns inte i tider då vi har krisberedskap i stort sätt. Sen kan det kännas för jävligt och att ”sosse-Sverige” styr över ens liv. Men nu handlar det om att hantera en kris och även om du bokat, ställt dig in och önskar inget annat än lite skidåkning och shotta jäger, så kanske det får vänta just nu… För att skydda folket. Sen ska man såklart gynna den lokala restaurangen och krogen så de klarar sig…. Det låter som det måste få finnas en balans och att man ska tänka på sin medmänniska. Ett facit finns inte och ingen vet hur det ser ut imorgon, i april eller om ett halvår.

I normala fall är det fullt med sport och konserter så här års, nu är allt inställt i stort sett. Detta lämnar ett hål. Från att kunnat kollat på fotboll och hockey mellan 12:00-07:00 så kan man inte se något alls i stort sett. Man får börja plöja serier och filmer. Själv har jag plöjt igenom sex stycken Terminator filmer. Det är dock inte samma sak som att se en fotbolls- eller hockeymatch. Man inser nu hur mycket tid, och pengar, man lagt på det. Det blir lite av en ”avvänjning” nu, men något säger mig att jag kommer hitta tillbaka när allt blir ”normalt” igen.

Blir det normalt tro? Vad är normalt, är det livet innan vi corona vi vill tillbaka till? Vad skulle vi gå mot istället? Själv gillar jag rutiner, men jag kan tänka mig nya rutiner om det är det som krävs för att mina medmänniskor ska mål bra och få det funka utifrån ett medicinskt och ekonomiskt perspektiv. Solen kretsar inte runt mig, utan jag runt den liksom…

Apropå något helt annat än corona, individens behov i centrum, IBIC, är något som vi inom omsorgen ska jobba med. Vi ska utreda behoven utifrån individen, och inte kolla på vad vi har ett erbjuda på ”menyn”. Individen ska skapa sin egen meny med vad och hur den behöver hjälp med. Hur ska man få det att funka om man jobbar i förlegat tänk med stuprör? Där schema styr mer än omsorgstagarens behov. Missförstå mig rätt, arbetsmiljö och arbetslagar är viktiga och ska följas. Men kan man inte hitta lösningar så det blir en ”win-win” för alla? Att schemalägga individer som har en psykisk ohälsa, en funktionsvariation och kontakt med mängder av myndigheter, vård, skola och aktörer känns mer och mer fel. Man kan inte schemalägga ångest eller när man får det där brevet eller samtalet som raserar ens liv. Det kan komma när som helst och det är då vi måste plocka upp, och bli upplockade. Det är kanske inte att jag behöver samma stöd varje vecka, utan det går upp och ner. Jag tänker att det är så för gemene man, och enligt lagen ska alla ha skälig eller god levnadsnivå och en ”likvärdighetsprincip” som gör att man ska leva som alla andra. Då tänker jag att ”alla andra” också får kaos och att marken öppnar sig, men det gör det när man minst anar det… Man kan inte schemalägga panik, ångest, depression och fullt kaos.

Ett dygn har 24 timmar. Skola, jobb, sysselsättning är en del av timmarna, men om inte 8 timmar sömn fungerar och 8 timmar ”fritid” fungerar, hur ska man då orka med 8 timmar jobb, skola eller sysselsättning? Stuprören säger att ”skolan fungerar” eller att ”för att få hjälp med din ångest måste du sluta dricka/knarka”. Det är liksom ett samhälle som är antingen eller. Ett stuprör i taget. Det måste få ifrågasättas tycker jag. För livet är betydligt mer komplext än så. Jag är imponerad av alla barn, ungdomar, föräldrar, vårdnadshavare och vuxna som kämpar dagligen med att få ”allt att fungera”. Jag vet det finns mängder av betongsuggor som försvårar, men fortsätt kämpa! Byråkrati och omodernt arbetssätt ska inte stoppa dig och dina anhöriga från att ha ett fungerande liv, utan psykisk ohälsa.

Om man är i karantän, uttråkad eller bara nyfiken, kan jag rekommendera Ted talks på youtube. De har mycket intressanta korta föreläsningar om allt mellan himmel och jord, men mycket rör mentala (o)hälsan. Ibland är det skönt att lyssna på andra som kan sätta ord på det man själv inte kan sätta ord på, men ändå känna.

Vad kan jag rekommendera mer? Terminator filmerna? Nja, kanske inte. Jag kan bara uppmana till hur vi borde vara hela tiden, corona eller ej. Var snälla mot er själva och varandra. Oavsett vilket du har svårast med, så försök lite till. Vi ska försöka göra det lite bättre, för oss själva men också för varandra.

Va, inlägg och det är inte fredag…. ish. Vad händer? Ja Corona händer. Den planerade lediga fredagen för besök hos föräldrar bland annat får ställas in. Kvar är ledigheten men inget planerat. Inte för jag är orolig för hur jag ska fylla den, men det blir en ”förändring”. Jag tänker många, oavsett ålder, far illa av förändringarna som råder nu. Sen får man inte glömma de barn som behöver rutiner, då hemsituationen är kaotisk och kan innehålla hot och våld. Sen har vi familjerna som inte har pengar till att fixa lunch åt sina barn, utan lunchen får barnen i skolan… Det finns många olika scenarion just nu, som orsakar mycket lidande för individer och familjer.

I dessa tider behöver man få saker förklarat, med eller utan diagnos. Man vill ha det konkret. Jag har haft flera kloka vänner som länkat hit, bland annat Jack, Kim, Emma och Anders bland flera andra. Att konkretisera det som skrivs i media och sociala medier är viktigt, för alla. Alla har rätt till kommunikation och att faktisk få förstå vad som informeras. Men sen hur:et är i dunkel.

Just nu ställs allt in, konserter, sport och bio… Bara för att nämna några saker, och då har vi ingen zombie apokalyps eller sjukdom som slår ut alla åldrar, frisk eller ”sjuk”. För egen del, som sportintresserad, blir kvällar och helger annorlunda. Det blir mer serier och film. Det blir också ett tomrum. något icke sport intresserade har svårt att förstå. Men en lördag kan du se fotboll och hockey från 13:00 till 07:00 söndag morgon… Sen börjar sporten 12:00 på nytt. Ta bort det och tomrummet blir stort. Oavsett om det är sport, Mello, Idol eller något annat, så måste man respektera att folks liv kommer på ändan när det försvinner, hur löjligt vi själva tycker att det är.

Just nu jobbat jag mycket med, eller mot snarare, Försäkringskassan i mitt yrke. De är inte onda människor på något sätt, men de jobbar efter riktlinjer och regler som orsakar massivt lidande för de jag möter. Jag och många med mig förstår inte hur FK kan ifrågasätta läkarintyg från utbildade läkare och göra en annan tolkning av personen de aldrig träffat… Jag vet att många krigar med detta varje dag och jag är imponerad av kriget som pågår. Jag kan bidra med lite stöd, men huvudsakliga arbetet gör den enskilde. En annan statlig myndighet är Arbetsförmedlingen. Senaste veckan har jag ringt tre gånger och varit på plats 78, 99 och 156. Jag lider med kundtjänst som fått allt ansvar när lokalkontor stängts ner, men jag lider ännu mer för arbetssökande… Hur ska de få hjälp?

Jag har även märkt svårigheter att få kontakt med specialistvården senaste tiden. Man får avslag på remisser från vårdcentralen, då ”vårdcentralen ej uttömt samtliga insatser”. Vilka insatser är kvar? Jag och vårdcentralen vet ej, men specialistvården upprepar mantrat att vården inom VC är ej uttömt. Snacka om moment 22 och mänskligt lidande. Hur ska vi få människor må bättre, orka leva och på sikt orka jobba? Hur ska vi få samhällets hjul att fortsätta snurra… eller är det börja snurra igen?

Ja, jag vet att min bransch inom omsorgsförvaltningen inte är perfekta. Vi missar med och skapar oro och lidande för den enskilde.

Vårt mål, samhällets och medmänsklighetens, måste vara att få alla att må bra, kunna vara självförsörjande och faktiskt få individen att växa. Jag möter personer 0-100 i mitt jobb, tillsammans med deras anhöriga kämpar, sliter och försöker de i mängder, som inte alltid syns utåt. Jag kan bli trött på professioner som ifrågasätter dessa barn och förädlar och individer. Jag vet att de vill sina barn och familjer väl, men de ges inte möjligheten pga ”systemet”. Vill inte låta som en extremist, men jag märker att skolan, som oftast består av naturvetare med efterfrågan av fakta och ja och nej, kommer i konflikt med föräldrar, socialtjänst och andra ”människoyrken” som är mer av beteendevetare. Klart det blir en diskussion om egenansvar, föräldraansvar och om skolans roll och ansvar… Jag är inte politisk, men jag anser att individen ska få bestämma mycket men också att samhället ska gå in och stötta individen när det brister i förmåga. Vad är man då på den politiska skalan? Jag säger skitsamma, målet är att stötta den enskilde där den befinner sig. Vi vet aldrig hur personen nått dig och vilka hinder den behövt kämpa sig förbi.

En annan diskussion i min region rör hur man ”jämför” personer med funktionsvariation och psykisk ohälsa ska klumpas ihop med äldre. Detta är något som min bloggpartner Kim känner starkt för och jag kan bara hålla med henne. Kim skriver ”vi kan inte ha samma system inom hemtjänst som inom boendestöd. Men jag har hört och förstått att det är dit man vill.” Anna 25 har annat behov än Agda 75. Det säger sig själv. Vad som är skäligt skiljer sig för en 25 åring och en 75 åring. Samtidigt vill en organisation kunna ge gemensamma riktlinjer för att få till en likvärdighetsprincip. Jag kan känna att likvärdighetsprincipen är en principen att man är olika. Man befinner sig i olika skeden i livet och har olika förväntningar, önskemål och krav av livet. Med det sagt så säger jag inte det finns rätt och fel.

Oavsett å ena sidan och den andra sidan, så önskar jag att man lyssnar på varandra mer och ser individen. Man behöver inte alltid acceptera en annan persons åsikt, men man måste respektera den tycker jag.

Tack för ni läste och jag lämnar er med något tramsigt, två videos faktiskt, endast för att jag kan det. Hamburgare. Mest för att jag är hungrig och att jag gillar Charlie Sheen.

Nej ingen information som rör bloggen eller bloggarnas liv, utan informationen som är aktuell nu i media. Hur informerar myndigheter, media och privatpersoner. Vad får vi se, höra och förstå och reflekterar vi över att det är en mänsklig rättighet att faktiskt få till sig information som man förstår och att man har rätt till att få kommunicera?

Oavsett kognitiv nivå, förkunskap och personligt intresse för nyheter, så är det i dessa Corona tider väldigt intressant följa rapporteringen. Det hamstras varor, fixas med handsprit och alla ”roliga” aktiviteter så som sport, bio, konserter och evenemang ställs i stort sett in. Men infon som sprids är oftast skrämmande enligt vissa, medan andra tycker inte infon är ”stark nog” för att man ska se allvaret i situationen. Nu är vi med andra ord åter där igen, tolkningar, förförståelse och erfarenhet. Vad tolkar vi, är glaset Corona halvfullt eller halvtomt? Vad har vi för förståelse och verktygslåda? Då menar jag inte akademiska poäng, glassiga jobb osv, utan vad gör vi med information och hur tolkar vi den samt hur reagerar/agerar vi på den. Jag förstår om man blir rädd för rapporteringen om viruset och jag förstår om man blir rädd av rapporteringen av hur folk köper slut på torrvaror och annat.

Vem är skyldig att förklara det som sker för de som behöver få det förklarat? Tro mig, jag är inte alls insatt i medicin och virus, någon kan få förklara för mig med. Men jag tänker på de som faktiskt drabbas av oro, psykisk ohälsa och en om möjligt utökad isolering än de redan har. Vem förklarar, hur förklarar man, vad som faktiskt händer. Många kämpar med att förstå, men tänk på de med intellektuella funktionsnedsättningar exempelvis. Man läser och lyssnar men får inte ihop det utan gör en analys utifrån den verklighet man har. Den kan bli skitläskig om ni frågar mig.

Att dela en bild på tomma hyllor i sociala medier för att driva med det, kan få en helt annan effekt i en annan persons liv. Det kan ge en reaktion som påminner om inledningsscenen i tv-serien The Walking Dead. Ovisshet. Frågetecken. Panik. Jag tycker vi alla ska fundera en gång extra innan vi delar något och faktiskt fundera om vi kan försöka förklara och hjälpa någon att förstå vad som händer. Rädsla har sällan skapat något bra i vår historia, utan den har varit bränslen på många konflikter, krig och händelser.

Hur kommer detta sluta undrar många? Jag vet inte, jag är inte utbildad eller har kunskap för detta. Men jag tycker att om en person köper 10 tvål för att ”skydda sig” kan det innebära att 9 andra inte får tvål, och chansen/risken finns den som sitter med 10 tvål kan springa in i någon av de 9. Sen kan jag tycka man är en jävla rövhatt som hamstrar saker, men det är en personlig åsikt.

Just nu är det ju ”rubbade rutiner”, både med jobb och intressen. Som fotbolls- och ishockeyälskare är den här lördagen väldigt tung.

Å andra sidan får jag tid för musik, Netflix, HBO, Viaplay och faktiskt linjär tv. Ni borde testa det med ibland ungdomar. Just nu är det BBC och ”Life below zero”. Imponerad av dessa människorna som lever där och imponerad av livet där. Miljön, djuren, naturen. Och det kommer från en som ogillar allt under noll grader. Sen har jag hittat tillbaka till min PS4 och jag blir varm i magen bara jag tänker på den. Just nu är jag fast i ”interactive drama survival horror video game”. Jag spelar min egen skräckfilm kan man säga. Rogivande och ens moral testas, även om det bara är fiktivt.

Lyssnar mycket på Linkin Park i nuläget. Jag tycks alltid komma tillbaka till de. Jag har sett de live 3 gånger och Chesters självmord var tufft. Att höra andra prata om psykisk ohälsa kan ibland vara den bästa medicinen och behandlingen för egen del. Att bara få nicka och säga ”ja… ja precis”. Det finns något sårbart i denna typen av texter och då spelar inte musiken någon större roll. De bästa texterna har oftast varit country eller den där luddiga genren ”singer-songwriter” som Bonnie.

Ja jag vet det är lördag, men igår var jag bortbjuden på en trevlig afton hos ett par vänner efter jobbet. En bra avslutning på en vecka och idag har jag träffat en till vän. Det hela har gett mycket energi och jag har inte saknat min soffa och den ”ensamhet” som annars råder. Men jag vet det är människorna man umgås med som gör att man inte saknar sin ensamhet i soffan

Samtidigt finns ett sånt behov med, att bara få vara och kolla på Scrubs, South Park eller något annat och bara vara. Hur man laddar batterierna ser olika ut, men att man försöker göra det är viktigt. Att man tankar med det som just passar en själv. Träning, promenad, kaffe, tennis, bio, musik, virka, dansa, sjunga i kör eller vad det än må vara är viktigt. Jag kan glädjas med folk som hittat sitt kall och som går in i sitt intresse 200%. Ändra dig aldrig.

Nu läser jag att SHL-säsongen ”blåses av” så då säger jag HV71 spelar bäst ändå.

Röv. SHL-slutspelet är en höjdpunkt så här års annars. Men vad betyder idrott när människors hälsa och liv står på spel. Inget. Bloggen uppmanar er alla att vara rädda om er själva och varandra, utan att bete er som rövhattar.

Jag avslutar med något helt random. Och ja, jag ska se lite POTC nu.

I mitt jobb kommer jag i kontakt med många ämnen, synsätt, hjälpmedel, reflektioner och allt vad det må vara. Vissa har jag hört talas om innan, andra är helt nya. Jag har t.ex. lärt mig om begreppet livskunskap. Jag har ungdomar som är placerade inom detta på ett boende och skola, där detta lärs ut. Eleverna tillhör LSS och har autism. Livskunskap lär de om allt viktigt, 112, 1177, deklaration och allt annat som ”förväntas” av en i vuxenlivet.

Jag hade hemkunskap, fick lära mig om mat och en lektion var om att tvätta kläder. Men livskunskap? Det var ingen som berättade om räkningar, deklaration, sjukvård och vem man vänder sig till när X händer. Jag tänker detta är något alla behöver hjälp med, med eller utan diagnos. Vissa tycker föräldrar ska lära ut detta, absolut köper jag det. Men alla har inte den förmånen eller föräldrar med förmåga att förklara. Vi har skuldsanering, Lyxfällan och helt enkelt ren och skär otur som gör man hamnar i skiten. Att vara ”för snäll” kan ställa till det, ekonomiskt, känslomässigt, relationsmässigt…

Apropå livskunskap, vem lär ut att man har fullt upp söndag 21:00 till fredag 17:00? Tycker den tiden rusar mest för mig. Det är i pausen mellan dessa jag kan reflektera. Vissa skulle säga det är bra, då jag kan ha tendens att överanalysera situationer och reflektera på ett sätt som gör mer skada än nytta. Jag har alltid uppfattat uttrycket ”tiden bara rusar, det är måndag och fredag” som luddigt och konstigt. Men nu kan jag greppa lite av tanken med uttrycket. Jobbar man 5 dagar i veckan går tiden fort. Å andra sidan kan man känna det med när man inte har ett jobb, studier eller sysselsättning. Då rinner tiden mellan fingrarna på en och man får panik att man inte kommit så långt som andra gjort eller vad omgivningen förväntar sig. Jag undviker medvetet att skriva vad man själv förväntar sig, då jag själv varit i en situation då alla andra utom jag förväntat sig att jag ska plugga, jobba eller på annat sätt ”bidra” i samhället.

Att jag bloggar på fredagar kan bero på att det är då jag ”stänger av” hjärnan, det är då jag känner efter lite mer. På gott och ont. Jag vill gärna fundera på livets lilla och stora, samtidigt kan jag nog uppfattas som väldigt rutinbunden och känslig för förändringar. Men jag tänker att det är två olika världar, teori och praktik. Man har en teoretisk ingångspunkt ”hur det borde vara” och sen finns ”det som verkligen är”.

Med det sagt så betyder det inte att jag avskyr mitt jobb, snarare tvärtom. Mitt jobb som lots innebär möten med många fantastiska människor som sliter arslet av sig och med personer som bara vill ha en ärlig chans. Samhället idag är inte alltid uppdaterat till vad man idag, 2020, efterfrågar för stöd. Jag trivs med att bryta barriärer och jag gör mitt bästa för att det ska bli bra. Plus att jag lär mig en massa spännande och nya saker med! Nu låter jag väldigt tacksam, men det är jag med. Det jag lär mig i jobbet, inom mina ideella organisationer så som Attention Kronoberg och SPES Kronoberg, kan jag ha nytta av. För personlig och professionell utveckling. För det enda jag vet med säkerhet idag, är att jag inte vet allt.

Jag är inte politiskt engagerad och aktiv, jag har en magkänsla och en form av ”moral och heder”. Jag gillar människor som försöker, vill och kämpar på. Sen struntar jag i kön, etnicitet, religion osv. Jag jobbar i ett område där jag blir allergisk när man ställer grupper mot varandra. Det finns inget ”vi och dem” i min värld. Man kan inte välja bort en grupp som gör sitt bästa, kämpar, krigar och vill framåt. Det finns dåliga människor absolut, och dessa dåliga har jag träffat i alla storlekar, former, etnicitet etc. Kan vi inte bara komma överens?

Jag vet det är naivt och samhället hårdnar. Men jag vill gå mot andra hållet och oavsett vad du som läsare tycker om det, så hoppas jag du respekterar det. För vem vet, någon gång kanske jag står på just din sida och krigar….

Jag och min medbloggare krigar på med vårt, och vi vet att även du och din omgivning gör det. Vi vill tacka dig för att du läser vår blogg. Ni behöver inte gilla, kommentera eller på annat kommunicera med oss, men om ni vill så ska ni veta att det bara är att höra av sig genom sociala medier eller direkt här på bloggen. Vi kan inte lösa världens, eller era, problem, men vi kan lyssna, bekräfta och bolla idéer, tankar, känslor eller vad det nu är. Vi som bloggare är olika, men ändå lika. Vi tror vi kan ge något svar till er som läser, eller så är det bara högmod.

En av oss bloggare är på Kolmården med sin fantastiska familj, den andre sitter i en lägenhet i Växjö zappandes på dumburken. Lika men ändå olika. Vi önskar er en trevlig kväll/helg/vecka/månad/år/liv… Jag, och många med mig, gillar Hjärnfondens arbete, så därför avslutar jag inlägget med en informativ video om detta… och du, stå på dig, annars gör någon annan det…