Känsla av obehag som kan variera i styrka från mild oro till skräck, och som utlöses av ett hot som kan vara omedelbart och konkret eller bestå av en farhåga att något eller någon kan skada en. Det är NE.se förklaring av ordet. Så nu ska vi diskutera rädsla.
Rädsla är individuell, du är rädd för ormar men det är inte jag. Jag är rädd för spindlar men det är inte du. Rädslor kan vara konkreta så som dessa djur, höjder, hissar, mörker osv.
Själv är jag rädd för mycket som inte andra kan se, men som jag -känner-. Kan känna rädsla träffa människor, vad ska de tycka, tänka och tro om mig? Rädsla för vad som kan hända om jag söker det där jobbet, får jag det eller sållas jag bort? Om jag får det, vill jag egentligen ha det? Kommer jag klara det? Rimligtvis borde inte det vara en rädsla, om en chef/arbetsgivare anställer mig borde jag väl inte känna så.
Men jag tror mycket av mina rädslor kommer från tankar utifrån scenarion. Katastroftankar är ett ord man läser om ibland och det är tanken som är motorn medan rädslan är bränslet som förbrukas av tankarna. Därför tar rädsla mycket energi för oss alla och förutom att rädsla räddat oss från sabeltandade tigrar bland annat en gång i tiden, vad gör den för nytta nu…?
Jag vet bara att rädslan och min ångest/katastroftankar tar oerhört mycket kraft och energi som jag inte kan sova ikapp. Jag är fortfarande trött trots jag fått ett respektabelt antal timmar sömn under natten. Det är också svårt att prata om rädslor, oftast får man höra ”det där är inget att vara rädd för” vilket är det sämsta svaret man kan ge någon som är rädd. Det är lite som att säga ”ryck upp” dig till någon som är deprimerad.
Rädslor botas oftast genom en KBT-behandling inom vården, där man ska ”utsätta sig för det man är rädd för” och då är det ju återigen lättare utsätta sig för något konkret som ormar än att utmana sina egna tankemönster. Eller monster som jag brukar kalla de.
Jag har inget facit på hur jag och andra ska bota våra rädslor, jag vet bara att första steget är att synliggöra de och att faktiskt acceptera att man är rädd och att det är okej. Att ha någon att prata med, oavsett vem personen är och vad den har för ”roll” i ditt liv. Bara säg något om din rädsla.
Vi i Reella skulle vilja sprida ordet om just detta, sprida ordet om att vi måste börja bli snällare mot varandra. Samhället kräver massor av oss och egenansvaret är idag stort så vi andra medmänniskor behöver steppa in och hjälpas åt att minska ohälsan som blir. Ett litet samtal eller sms kan göra större skillnad än du tror.
Som vanligt går det långt mellan inläggen nu men idag är det dags för lite tankar igen.
Nu är det vardag på gång för många, rutiner ska sättas efter sommarlov och semester och man ska återgå till ett liv utan grillat, glass, rosé och sovmorgon kanske.
Allt för många barn och ungdomar, men liven vuxna, har en klump i magen över att återgå till skola och jobb. Ovisshet, mobbning, känslan att man inte kan och duger och bara ointresse för det tråkiga. Svårt att ge några råd, man ”måste” vissa saker om man kan, men jag tror rådet jag vill ge går till omgivningen. Var snälla mot kollegor, klasskamrater, kurskamrater och andra i din närhet. Lite vänlighet kan hålla någon flytande ett dygn till trots ångest, oro, rädsla och trötthet. Var snälla mot varandra och mot dig själv!
Jag har jobbat hela sommaren och gjorde idag min sista fulla vecka i Tingsryds kommun efter 9 år. Nu vankas det jobb 1 dag i veckan i Tingsryd plus nya äventyr på ABF södra Småland från och med måndag och med företaget http://www.reella.se hela tiden hoppas jag.
Även om jag är kvar i höst i Tingsryd känns det ändå som ett avslut, jag kommer bli begränsad i mitt jobb på en dag i veckan att ta tag i saker utan jag får ta en annan roll och försöka ge råd och stöd till alla hjältar som är kvar vid önskemål. Det har varit lärorik tid personligen och professionellt, kliché jag vet, men jag har under dessa 9 år lärt mig mycket om människors livsöden, livssituation, styrkor och hur mycket vissa får kämpa för saker som är ”givna” för så många. Jag har själv gjort femtielva miljoner fel och fått en autismdiagnos, blivit ideellt engagerad i Attention Kronoberg och Spes Kronoberg samt träffat många människor jag vill kalla för vänner.
Om jag inte hamnat i Växjö hösten 2010 för socionomutbildning så hade jag inte känt många av er som läser detta eller ens levt nu. Eller hade jag varit uppfödare av nötkreatur i Argentina. Ni kanske har kostat mig detta yrke alltså …. Fy er.
Tack så här långt till alla, utan avsluta något så påbörjar jag ändå ett nytt kapitel i mitt arbetsliv nu. Jag ser med spänning fram emot detta samtidigt som jag är tacksam för alla som jag haft och har äran att jobba med professionellt och ideellt samt lära känna er som personer.
Vi vill börja med att tacka Malin på https://www.designavmad.se för hjälpen med hemsidan och kommer förmodligen be om mer hjälp med hemsidan allt eftersom vi kommer på saker vi vill ha där. Men nu kan man läsa mer om oss, vad vi erbjuder och vi har till och med ett fiffigt kontaktformulär man kan kommunicera md oss med. Surfa in på vår mer enkla webbadress http://www.reella.se när ni har tid!
Annars då? Ja vi försöker lära oss allt att sköta ett företag. Vi har fått bra råd genom personerna på Konsulttimmen och nu handlar det om att marknadsföra oss till företag, organisationer och föreningar samt lära oss lagen om offentlig upphandling! Samt hur man fyller i en sådan… Tänk er en jobbansökan modell större! Men kul är det och vi lär oss mycket om hur vi ska göra! Men vi vill ut och träffa folk nu i verksamheter och i samhället och diskutera, utbilda, informera och lyssna av alla som jobbar och lever med detta!
Annars känner vi väl att det är ett hårdare klimat överlag nu och när vi läste delar av denna krönika igår fick vi båda magknip. Att generalisera så här gör ingen nytta för någon i dagens samhälle och skapar bara högre murar i samhället. Det är säkert meningen att provocera och skribenten och folk som delat denna på sociala medier har inte en helhetsbild över hur familjer och barn har det. Idag lever många som jobbar det tight ekonomiskt, har man då en sjuskrivning i familjen och barn och vuxna med selektiva matvanor i så framstår artikeln väldigt okänslig. Att barnen ska äta två ostmackor på morgonen som kostar 2 kronor enligt skribenten och äta linsgryta med bulgur på helgen så man inte är så hungrig på måndagen i skolan visar verkligen hur oinsatt personen är i många familjers kamp med ekonomi och diagnoser. Det är kanske 1 förälder på en miljon som ”vill” att ens barn ska svälta, alla andra gör allt vad de kan för att få. barnet mat den gillar och som man har råd med. Det handlar inte bara om vad barnet vill äta och vad man har råd med utan också vad man orkar att göra efter en arbetsdag eller dag att lösa NPF-kaos hemma med barn och sambo/maka/make t.ex.
Det vi menar är att om Lena kommer till tals borde en motsida få komma till tals med sitt perspektiv så skolpersonal, socialtjänst, släktingar och politiker faktiskt får en annan bild av familjer än Lenas syn på familjer.
Apropå det, är ni redo för juni? Skolavslutningar, student och lov väntar. Skönt? Stressigt? Här gäller det hitta strategier på det som funkar och lösa det som man inte kan förbereda. Fördelen är att man kan äta grillat varje dag och äta glass och jordgubbar. Eller ja, nästan varje dag. 🙂
Avslutningsvis vill vi avsluta med en klämkäck låt med en viktig innebörd, var försiktig runt tågspår och annat ni kan dö av. Ha en bra avslutning på helgen och trevlig start på veckan. 🙂
Hej på er hoppas ni har det bra, de e minsann lite vår i luften idag det kan man inte förneka. Något annat jag inte kan förneka är att det ska bli vansinnigt kul att starta företag igen, eller ska och ska det har vi ju redan gjort men vi har ju inte kommit så långt då vi har livet som kräver sitt samtidigt. Men div social medier är igång, kunder börjar höra av sig och vi får en massa heja rop från olika håll. Vecka som kommer så kanske ni till och med får se en hemsida. Denna hemsida får vi hjälp med då vi inte är så bra på eller vana vid att göra hemsidor och jag är så sjukt tacksam för den hjälpen. Så kul när andra vill hjälpa till och underlätta för en och det samtidigt blir väldigt bra 🙂
Vi kom på en sak som vi tänkte vi skulle erbjuda eller vi kanske inte kom på det så mycket, det var väl mer en förfrågan får er. Nämligen väntan, eller rättare sagt i väntan på. Skulle vi kunna erbjuda stöd medans man väntar på sin tid till profession? Skulle vi kunna dela med oss av vad som har fungerat för oss när vi satt i kön? Och ja, såklart kan vi det. Vi kan erbjuda tips och trix som fungerat för oss eller andra som vi träffat genom åren. Saker som gjort våra liv lite lättare att stå ut med när man ändå bara väntar. Så det tänker vi lägga till i vårt utbud – I väntan på stöd! Det tror vi på, det gäller att stå ut den där sista biten innan man kommer in i rullarna och då kanske vi kan vara hoppet/stödet den stunden. Hör gärna av er om ni vill veta mer 🙂
Vad händer annars då? Jo tackar som frågar men jag har vabbat till och från igen i 3 veckor, otroligt drygt och nu kommer utmaningen att sätta igång på riktigt igen. Vi har ju alltid svårt att komma igång igen efter uppehåll men vi lyckas också varje gång även om det är svårt så det är ju ”bara” att stätta igång och stångas på. Jag är så otroligt tacksam att vi klarat oss från att besöka akuten denna gången, det gäller att hitta saker att vara tacksam för i allt.
I hushållet har vi snart uppdaterat oss till att bli nästan fullständigt digitala när det gäller hjälpmedel. Vi kommer ha kvar våra InPrint schemat så länge dom behövs men mer i bakgrunden. Tjejerna kommer få sina olika scheman fullt ut i sina mobiler och dom ska vi kunna uppdatera enkelt och smidigt. I detta tilltänkta program finns även checklistor och alarm av olika slag, krislistor ja men allt som vi kan tänkas behöva. Maken i huset har mer eller mindre helt accepterat den digitala kalender vi använt ett tag och vet ni, det fungerar (så längre frun i huset programmerar rätt) men inget är missat och inga diskussioner behöver tas utan det liksom bara lunkar på, vilket är oerhört skönt. Jag hoppas och tror att detta kommer bli bra för familjen även om det kanske kan komma vara svajigt ett tag i början.
En annan sak som är kul att maken min återigen fått upp intresset för att föreläsa. Det tar så klart en massa energi men det ger också otroligt mycket att få dela med sig av sina egna upplevelser och han märker att andra vill höra hans resa och jag tänker att det hoppet han kan förmedla det kan räddar liv. Även om livet med diagnos kan vara stormigt och krabbigt så kan det lösa sig. Jack har verkligen haft ett händelserikt liv och det vi tillsammans lärt oss genom året som snart uppgår till 24 år är sådant som jag är tacksam för att jag fått uppleva. Jag hade aldrig lärt mig så mycket om NPF om jag inte haft de här 24 åren. Det har verkligen varit en lärorik resa och jag har fått informationen från första parkett. Jag vet vad NPF kan ställa till med och jag ser vad det gör med de människor som jag älskar. Jag ser hur dom kämpar och jag önskar inget hellre än att samhället kunde varit snällare mot dem så att dom slapp gå sönder. Slapp dom gå sönder så slapp jag som anhörig få skit för att jag curlar för mycket. Det är en spiral som gång på gång gör sig påmind och jo jag får en massa erfarenhet av det som jag kan dela med mig av och det är det jag hoppas kunna göra i detta företag. Hos mig gör mina erfarenheter ingen nytta, dom behöver delas så att fler kan få del av vad som fungerat för oss eller andra. Jag är så tacksam för alla de som hör av sig till mig och delar sin resa, jag lär mig oerhört mycket av det och jag hoppas att jag kan skänka lite hopp genom att peppa eller bara lyssna.
UPS kom just nu på att de där 24 åren blev 24 år just i fredags… Vilka romantiker vi är, men antar att det är så det ser ut hos fler än oss som är NPF familjer. Romantiken kommer rätt så mycket på efterkälke, det är vardag som ska lösas och familjelivet kan nog många gånger se ut som ett företagande i sig. Kontakter ska tas, samverkan ska till, scheman, deadlines, dygnsvila, sovande jour, rast/måltidsuppehåll… Så Ja grattis maken min till 24 år i detta företag, nästa år får du guldklocka (för det får man fortfarande va? Efter 25 år i samma företag) Den där guldklockan tror jag iofs inte du uppskattar du vill förmodligen hellre ha något slags prepping pryl
Ska nog gå å fixa någon romantisk kvällsmat nu mtp 24 års dagen. Vad tror ni om köttbullar och makaroner??
Ha en fin kväll, njut av våren som nu kommer och ja vi ska försöka bli bättre på att blogga igen, ska bara…
Så har ännu en vecka passerat. I veckan har jag och Kim varit hos banken och pratat det där tråkiga men nödvändiga för ett företag. Pensionssparande den dagen vi ska ta ut lön, bankgiro, Swish för företaget och lite annat. Det blev några signaturer, både analogt och digitalt. Varför det inte enbart är digitalt än vet jag inte men det är smidigt att ha alla dokument i sin internetbank och inte papper i en pärm. Vem har pärm liksom idag? Nu måste jag ut på jakt efter dessa men tur man har kommunala kontakter för detta, i kommuner gillar vi pärmar…
Nu är det deklerationstider och dags för att få tillbaka skatt eller betala in. Jag möter flera personer i olika sammanhang som har fått besked de ska få tillbaka på skatten men de har skuldsanering eller utmätning av Kronofogden. De är fullständigt medvetna att de ska betala in och vill göra rätt för sig, men det svider ändå i deras blickar och de berättar om vad de egentligen skulle vilja göra med pengarna… och det de berättar är ingen överdådig lyxkonsumtion utan saker att förbättra sin, sina barn och sin familjs vardag. Det enda de ångrar mer är att de kom i den situationen de är i. De vill verkligen inte vara där de är och ångrar bittert att de försatte sig i situationen. Anledningen till de sitter där är lika många som det finns personer i situationen… Det är impulser, psykisk ohälsa, utnyttjade och varit i dåliga relationer som lett till det. Det visar på nytt hur viktigt det är att vi är snälla mot varandra och gör små saker för våra medmänniskor som kan förhindra de att göra de där dåliga och ödesdigra besluten.
Vi jobbar på med hemsidan till företaget, eller ja vi tar hjälp av någon som kan det, och förhoppningsvis dyker det upp en närmsta månaden. Vi kommer då ha kontaktuppgifter och formulär man kan använda sig av om man vill komma i kontakt med oss. Just nu har vi en mail som är kontakt.rpa@outlook.com om man önskar komma i kontakt med oss. Sprid den gärna till personer som kan tänkas vilja veta mer om våra tjänster!
Tycker om goda nyheter, så att Tingsryds kommuns bildningsförvaltning satsar på detta är givetvis värt att sprida och nämna! Jag vet inte hur det ser ut i övriga länet och landet men jag tror tyvärr det är ganska unikt fortfarande. Men jag hoppas att ansvariga politiker och tjänstemän inser hur viktigt det är att utbilda, prata, diskutera och lära sig mer om NPF och den målgruppen. Likaså håller jag med den här artikeln som publicerades i veckan, det är inte bara barn, ungdomar och vuxna med NPF-diagnos som mår dåligt utan idag går väldigt få skyddade från den. Med tanke på att klimatet på sociala medier kan vara ganska ”hårt” så är det lätt att man börjar utveckla en psykisk ohälsa och känsla av att ”aldrig duga”…
För övrigt är TED Talk något av det bästa som finns på YouTube, har ni en stund över så sök på TED talk och något ämne ni är intresserade av så kommer ni hitta bra kvalitet och som inte kräver allt för lång koncentration!
För övrigt tror jag att Niclas Aronssons föreläsning i Ljungby kan vara intressant att gå på. Jag har inte jättebra koll på Niclas men jag tycker det verkar vara ett intressant upplägg och jag ska försöka ta mig till länets västra del och lyssna på honom. Missbruk och psykisk ohälsa går många gånger hand i hand, i slutändan iaf, och det är en svår sjukdom att drabbas av och den är lika tuff för anhöriga och närstående som ser den drabba någon nära en. Idag finns det så mycket missbruk tillgängligt dygnet runt. Man behöver inte gå till kiosken och spela ett stryktipset eller köpa en lott mellan kl 10-19 utan nu kan du göra det online på din telefon klockan 03:45 om du vill. Du kan beställa alkohol från Tyskland, du kan hitta partners på Tinder och du kan fylla kylen från ICA som har öppet 6-23. Våra hjärnor är som ett barn i en godisaffär numera, det finns så mycket snabba härliga kickar bara ett klick bort. Lägger man till ångest och impulser på det så har vi en cocktail som förmodligen kommer göra en till missbrukare eller riskbrukare.
Nu är det fredag och helg, påsken väntar nästa vecka, och har du inte sagt något snällt till någon person eller till dig själv idag så får du i läxa att göra det idag, imorgon och på söndag till att börja med. Du klarar detta!
Ja det är svårt att få snurr på bloggen men skam den som ger sig! Vi kör ett försök till på detta och tanken är att det ska bli en mer levande blogg igen med liknande innehåll som innan men också lite annat.
Jag och Kim har ju levt i förändringens tid sedan hösten 2022 kan man säga och efter några års skämtande så blev det seriösa diskussioner om att starta eget och nu är vi här. Vi har nu startat upp ett företag som heter Reella Psykiatrialternativet Kronoberg. Namnet till trots är vi inte bara låsta till länet utan med dagens teknik kan vi finnas till hands över hela Sverige!
Så vad gör vi och vad erbjuder vi? Enklast är att sno vår presentation från ”vår-nästan-färdiga-hemsida”:
Reella Psykiatri Alternativet AB är ett genuint bolag skapar av 2 erfarna medmänniskor med antingen egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller anhörigskap.
Kim lever i en familj med neuropsykiatriska funktionsvariationer och Magnus har autismdiagnos som han fått i vuxen ålder. Magnus kan med egna ord förklara hur livet som ung grabb kan vara utmanande när samhället och andra inte ser eller kan ge rätt stöd. Detta har resulterat i mångårig psykisk ohälsa i form av ångest, depression och missbruk men idag har Magnus hittat fungerande strategier och har en fantastisk förmåga att dela med sig av sina erfarenheter. Magnus är socionomutbildad, har jobbar som handläggare och chef inom omsorg funktionsnedsättning men även handläggare inom äldreomsorgen.
Kim har jobbat inom psykiatri i hela sitt liv och är dessutom instruktör i första hjälpen till psykisk hälsa. Detta är någon Kim haft stor nyttan av när hon som mamma och fru måste lotsa sin familj genom samhällsstrukturer som är omöjliga för hennes närstående att passa in i. I grunden är Kim utbildad till skötare och har sedan gått flertalet utbildningar så som MI (motiverande samtal) MHFA Första hjälpen psykisk hälsa inom alla åldrar, Stresshantering, mindfullness, NLP (neuro lingvistisk programmering), Coaching och är även certifierad samtalsterapeut.
Vi kan utbilda och föreläsa inom följande områden:
Försäkringskassan – vad finns att söka och hur gör man
Vi erbjuder:
Handledning: Vi delar vår egna erfarenhet av hur det kan vara att vara brukare/patient och jobba med målgruppen. KASAM och lågaffektivt bemötande ligger oss varmt om hjärtat och är något som vi alltid utgår ifrån i vår metod.
Föreläsning: skräddarsys efter era önskemål utifrån våra olika områden som nämns ovan. Vi erbjuder både heldagar och halvdagar men även individuella lösningar utifrån era behov.
Grupper:
Vi kan erbjuda anhöriggrupper i er kommun. Vi vet att detta kan vara svårt och kostsamt att ordna och du kan via oss följa socialstyrelsens rekommendationer att göra anhörigstödet jämlikt i landet genom att anlita oss som ledare för anhöriggrupp i er kommun. Vi kommer då använda oss av olika material utefter era men också anhörigas egna önskemål.
Livskunskap: Man har via undersökningar av brukare sett att man som ungdom önskar vad vi kalla livskunskap. Detta betyder att vi erbjuder ungdomar kunskap om vad samhället har för krav på en som ungdom vad man har för rättigheter och skyldigheter och vad samhället kan hjälpa till med och hur man får hjälpen. Detta stöd kan vi bland annat erbjuda till region, kommun och ideella föreningar.
Så här ser vårt lilla kontor ut på Idé & Kunskapscentrum i Räppe, det är 10 kvadrat inrett av Kim och hennes familj!
Det känns skönt att vara i gång på riktigt nu, för nu är allt administrativt och juridiskt löst så nu kan vi fokusera på det vi gillar, nämligen prata om NPF och psykiatri! Vår förhoppning är att komma i kontakt med arbetsgrupper som jobbar med boendestöd, LSS-boende, daglig verksamhet, kortidsverksamhet, äldreomsorg, skola, vårdcentral, vuxenhabiliteringen, psykiatrin men även privata företag och olika organisationer.
Idag känner de flesta någon med NPF eller någon som är anhörig till någon med NPF, och det har vi märkt att vi får frågor om genom bland annat Attention Kronoberg. Det kan vara kyrkan, trafikskolor, företags personalavdelningar etc. Hur bemöter man personer med NPF som ska ta körkort eller som jobbar hos oss? Hur kan vi hjälpa vårdnadshavaren som har 1-3 NPF-barn hemma så denna får ihop livet med jobb och hemmet?
Jag och Kim tror kunskap och utbildning är nyckeln, det är så vi lär oss varje dag. Vi har inget facit utan vi utgår från vår reella kompetens och erfarenhet och kan vara bollplank, komma med förslag på annat tanke- och arbetssätt eller bara stötta/peppa att fortsätta arbeta som man gör. Håll i och håll ut ni vet!
Jag och Kim är kvar på våra jobb men vi tar gärna emot uppdrag redan nu om man vill, sprid gärna att vi finns till era familjer, vänner, kollegor, chefer, politiker osv! Vi berättar gärna mer om oss och vad vi kan erbjuda för någon tjänst utifrån era önskemål!
Ja det var ett tag sen nu. Eller det var väldigt längesen. Kim har bloggat lite och producerat intressanta inlägg och tankar.
Att gå igenom mitt liv nu gör jag inte, det tar vi kanske en annan gång.
Men jag har bestämt mig att efter 8 år i kommunal verksamhet att börja med eget företag. Jag börjar inte nu-nu men tanken är att dra i gång det närmsta tiden samtidigt som jag jobbar kvar i Tingsryd.
Tanken med företaget? Ja handledning, utbildning, föreläsning etc riktat mot kommuner, regioner, statliga organisationer och företag. Vill man diskutera NPF, psykisk ohälsa, stress, bemötande och annat så kan man kontakta mig.
Jag vet av egen erfarenhet det saknas detta och vill se om jag kan få snurr på det. Jag har kanske allt medicinska kunnande men jag kan det sociala och utgå från min jobberfarenhet och personliga erfarenhet.
Jag kommer även erbjuda privatpersoner gratis rådgivning runt Försäkringskassan, kommunala beslut eller vara ”bollplank” i andra frågor jag känner mig bekväm med. Inte hur många tillfällen som helst gratis men nog för vi ska kunna komma till en lösning/planering.
Utgångspunkten kommer vara reell kompetens, även om jag är utbildad socionom och arbetat med detta i kommunal verksamhet. Men jag tror det kan behövas en personlig inblick, reflektion och erfarenhet. Jag har egen diagnos, jobbat med målgruppen i 8 år och engagerat mig i Attention Kronoberg.
Jag kommer vända mig mot personal inom boendestöd, Lss-boende, hemtjänst, äldreboende samt mot region. Företag hoppas jag vill bjuda in mig för föreläsningar, då de flesta företag idag har personer med NPF eller anhöriga till NPF. Att erbjuda lite kunskap om de här diagnoserna och hur livet påverkar den enskilde och familjer och hur man kan skapa anpassningar inom skola och på arbetsplatsen för att få ut max av individen.
Detta är i uppstarten men jag tar gärna emot frågor, synpunkter och förfrågningar om det finns.🙂 Jag tror behovet finns och jag hoppas jag kan erbjuda ett stöd och vara bollplank för de som önskar det.
Mer info kommer men ville uppdatera något och börja fiska lite jobb…
Ja men hej igen! Det var ju ett tag sedan och det kan jag eller vi bara beklaga. Tiden har liksom sprungit ifrån oss och vi har inte haft tid att sätta oss ner och fokusera på att blogga om livet i stort. Men just idag är det lugnt och då passar vi på.
Vad har hänt sedan sist då? Jo ingenting har blivit bättre förutom det som tidigare redan var bra. Det är väl konstigt att det som inte fungerar i samhället i stort kallas för funktionsnedsättning hos medborgarna eller i värsta fall tom för sjukdom men för att dom som hamnar i de ”facket” ska få samma rätt att bruka samhällets hjälp så måste man passa in. Passa in i förbannat tvära mallar som inte passar någon. Jag tycker det är så sjukt frustrerande att vi som söker hjälp och insatser från de som är friska nog att behålla ett jobb måste anpassa oss till de ”friska” människornas mallar. Man måste alltså vara rätt patient/brukare/kund/klient/ för att få hjälp. Och detta trots att de som är friska och har till jobb att hjälpa oss är utbildade och borde ha liiiite insikt i hur det kan vara att ha just våra svårigheter. Meeeeen vi brukare eller vad vi kallas har ju alltid rätt att tacka nej till insatserna om vi inte orkar med de krav som hjälpen innebär.
Ett litet exempel: vi har i familjen behov av LSS insatser. Vi har enligt lagen rätt till dem och dom är beviljade. Nu till verkställigheten, den har inte i uppdrag att se till att vi får insatsen även om vi har rätt till den. Så ser jag det iaf, verkställigheten kan erbjuda oss de insatser vi har laglig rätt till men verkställigheten utgår från sin verksamhet och erbjuder oss insatsen när det passar verksamheten bäst alltså inte när vi har behov av den utan när verksamheten kan ge den. Det är som om man i somatiken skulle gipsa ett ben som inte behöver gipsas just nu. Vi har behov av insatser när våra funktionsnedsättningar är ett problem, inte när verksamheten har möjlighet att erbjuda personal. Man har löst detta på ett väldigt bra sätt, vi har nämligen rätten att tacka nej till insatsen vilket vi då gör för den erbjuds på ett sätt som inte passar i vår vardag. Alla nöjda med det, utom vi. Det blir ju en otrolig besparing för verksamheterna med då dom kan lägga tid på annat. Jag tycker det är så sjukt elakt att erbjuda någon en insats som i verkligheten inte finns. Detta är inte bara självupplevt, jag hör detta flera gånger i veckan och föreningarna bråkar varje månad med kommuner och region om detta att faktiskt lyssna på våra medlemmar och ge dem den hjälpen som dom behöver för att inte bli mer funktionsnedsatta.
Tänk om vi kunde ha rätt insatser i rätt tid till den som behöver de och varför inte erbjuda de där som vi hör så många gånger, det som kallas för tidiga insatser. Den där meningen som jag inte fattar, vad är en tidig insats? För mig låter det som en insats som sätts in tidigt, tidigt är för mig snabbt inpå. Tänk om SOS/112 hade haft samma tidiga insatser som psykiatri/omsorg och skola, har då hade ett hjärtstillestånd fått vänta i endast några månader …
Ser ju på min text hur bitter jag låter och så är det. Jag är så förbannat trött på vård och omsorgen idag. Jag skäms, jag skäms för att jag har de uppdrag jag har, jag skäms för att så många lider och att deras röster ALDRIG blir hörda, jag skäms för att det aldrig verkar lätta. Hur jävla högt ska folk behöva skrika för att bli hörda? Vem ska kunna ändra på denna jävla spiral som bara går åt helt fel håll för dom som redan lider.
Jag får varje vecka till mig många människors lidande och står där ganska så handfallen då jag med min empatiska förmåga kan förstå vad dom går igenom men vet att hjälpen inte kommer automatiskt utan dom måste kämpa som fan. Just empati är något som jag tror fattas i verksamheter, verksamheter styrs av kalla individer utan större insikt i hur det är att leva vårt liv. Människor med makt utan insikt i dom verkliga problemen är farliga för oss med dom verkliga problemen som står utan verksamheter. Jag har fått den stora äran att prata på den stora arena om hur det är inom psykiatrin idag, hur upplever vi tillgängligheten vad önskar vi osv. Känner mig så otroligt tacksam för att jag fått frågan om att föra vår talan uppåt till de som verkligen bestämmer. Ser så fram emot denna dag och hoppas att detta på någon nivå kan göra så att det blir bättre för ALLA som lider av psykisk ohälsa idag. Jag lovar att jag ska göra vad jag kan för att er röst ska bli hörd på denna arena och jag önskar att vi kan komma något steg närmre ett minskat lidande.
Jag fick nedanstående låt skickad till mig och kan bara tacka för det och tacka låtskrivaren som så träffsäkert sätter ord på det som så många brottas med idag. Detta med musik är ett knep jag ibland tar till när jag träffar någon som inte kan sätta ord på vad denne inombords känner, då ber jag individen spela den låt som bäst beskriver det den känner inombords och då får jag en rätt så god ledtråd på vad personen går igenom. Många känner igen sig i musik och musik väcker olika saker inom oss. Häromdagen var jag på utbildning om suicid och den suicidala processen. Jag kunde inte släppa en sak som sades på utbildningen och det var just frågan: Vad gör de suicidala de sista timmarna i livet? Svaret var att man lyssnar ofta på musik så musik är viktigt för oss ända in i det sista, kanske för att det just kan ”förstå” oss i precis den sinnesstämning vi i stunden kan känna oss så ensamma i, någon har skrivit om det svåra jag känner alltså kan jag inte vara helt ensam och musik ifrågasätter oss inte. Men lyssna gärna på låten nedan, En förälders vädjan heter den men jag kan säga att det är fler än föräldrar som har samma vädjan om att bli accepterade för den man är.
Vet inte riktigt vad syftet med detta inlägg var, men jag hoppas att det kan ge någon en känsla av att dom inte står ensamma i sin kamp mot vården (världen), men nu får de väl vara slut för denna gång. Jag och mig blogg polare har stora drömmar och kanske kommer du en dag att få läsa om det här på bloggen. En dröm som inkluderar allas lika värde, att alla ska räknas in att alla ska få en ärlig chans att lyckas. Tills vi ses igen ge inte upp, andas, det kommer bli bra 🙂
Japp det var ett tag sen det kom ett inlägg på bloggen. Efter Kims fantastiska inlägg om hur polisen ringde så var det svårt att komma på ord efter det. Allt annat betyder noll jämfört med ett självmord och det ger perspektiv. Men samtidigt har vi alla lärt oss, ”att livet går vidare”… Även efter en sådan sorg. Samhället stannar inte. Räkningarna slutar inte komma. Man måste upp på hästen igen liksom. Åh även om man aldrig glömmer en sådan händelse så kommer nya saker, positiva och negativa. Att jämföra smärta, lidelse, sorg, ångest, glädje och kärlek är omöjligt. Vi har olika tolkningar av vad som är bra och dåligt, både i våra liv, vårt mående, politisk åsikt osv.
Just nu har jag solen i ansiktet i soffan, under mars har jag kvällssolen rakt i plytet och i cirka 2 veckor har Växjö välsignats med sol. Gissar detta är 2022 solskörd i Växjö och att maj-augusti kommer präglas av moln, regn, blåst och 12 grader. Men visst märker man en ändring i sitt och andras mående av solen. Om man kommer ut. Kommer man inte utanför sitt rum eller lägenhet/hus kvittar solen. Jag kan möta människor med ångest 15 timmar av dygnet. Trauman, ångest, NPF och annan psykisk ohälsa. Kraven och förväntningar knäcker de. De vet att de måste till vårdcentralen men kommer inte iväg pga ångest. Vad händer då? Ångesten blir värre. Känslan av misslyckande är röda tråden i mitt jobb nu. Lyckas de med något och de får beröm så krossar de berömmet på två röda. Jag vill återigen påtala om självkänslan och hur viktig den är att bygga på sig själv, men gärna på andra. Din partner, dina barn, dina syskon och föräldrar, dina vänner, dina kollegor och dina patienter, omsorgstagare, klienter eller vad du än har. Man ska vara självkritisk och ställa rimliga krav och förväntningar men man måste bygga i små steg och skapa en stabil basal grund i botten av livets pyramid.
Känslor är väldigt svåra, för mig och många jag möter. Jag tror alla kämpar med att placera sina känslor och vad man egentligen känner. Vem är man arg på? Sig själv? Eller är man ens arg, är man ledsen? Har man ångest eller är man hungrig? Är man rastlös eller hungrig? Hur ska man förklara känslor för folk som är utmattade eller har annan psykisk ohälsa. Eller har NPF eller någon intellektuell funktionsnedsättning.
För egen del tycker jag ångest är jobbigast. Är ångest en känsla? Inte en grundläggande om jag förstått Kim rätt, men den är hemsk ändå. Den sitter i halsen och gör andningen ansträngd. Försöker lära mig vad ångest är fortfarande och när jag kände den först. Jag tror det var i lågstadiet. Jag tolkade ångest som hunger tror jag, något var jobbigt i magen men om jag åt något ”gick det över”. Medicinera mot ångest är nödvändigt och det trubbar av en. Men det är inte tillräckligt alltid. Ångest håller en vaken och ångest gör ens dagar extremt långa. För min del är jobbet en paus från ångesten. Jag kan fokusera på andras ångest och problem en stund. Att inte tänka på sitt kan vara nyttigt för oss alla. Därför man kanske ska engagera sig ideellt i form av fotboll, stallet, någon förening eller politiskt förbund.
I veckan var jag i Virestad och föreläste för personal och rektor på Virestad friskola. Min timme blev 1:40 men de slängde inte ut mig. Givetvis ”jobbade de som jag föreläste om”, och det är ju bra. Jag har inte facit men jag har erfarenheter av barn med NPF och psykisk ohälsa och jag berättade om Magnus i grundskolan. De konstaterade att de kände igen flera ”Magnusar” som de har, som flyter under radarn. Sen pratade vi om flickor med ADHD och autism mycket och hur lätt det är att missa flickor/tjejer/kvinnor inom NPF och psykisk ohälsa. De är fantastiska kameleonter som håller ut tills det inte längre går. Åh då står vi handfallna inom vården och omsorgen. Här måste vi bli bättre. Se de dolda, både män och kvinnor.
I helgen kommer jag avgå som ordförande i SPES Kronoberg och lämna över till en engagerad ersättare som verkligen har stor kunskap och erfarenhet inom detta område, suicide, NPF och psykisk ohälsa. Jag älskar frågorna som rör SPES och Attention men jag har inte drivkraften att driva, jag tycker vi ska ha drivande personer på de högsta positionerna så kan jag smyga med i bakgrunden och bidra med det jag kan och är intresserad av. Målet med SPES är givetvis att vi inte ska finnas, vi måste fortsätta jobba med nollvisionen för självmord men vi är medvetna om att det är ett väldigt svårt mål just nu.
Just nu har jag fastnat för ”gammal” P3-humor i form av Salva och Pang Prego. Jag minns jag lyssnade live på Salva varje fredag vid 17. Jag fnissade utan att förstå allt. Men nu på äldre dagar är det såklart ännu roligare lyssna om de. Är det produkivt? Nä. Är det kul? Ja.
Jag är ju svag för ”insändare” i tidningar och varje gång jag hittar en rolig hoppas jag att den är äkta, men har stor vetskap att den kan/förmodligen är fejk. Men denna hittade jag inför internationella kvinnodagen och jag tyckte att den i sin humor hade en poäng. Vi ska vara snälla mot varandra. Människor och djur. Visst kan man få slå en fluga och mygga osv, men annars ska vi vara snälla. Annars kommer jag och Fabian till er!
Annars har jag börjat bli mer grubbgrinig än tidigare. Jag stör mig på mycket. Att det är valår och ryskt krig i Ukraina gör inte saken bättre. Jag fattar inte hur Putin är funtad och jag lider med ryska folket som matas med propaganda. Det svenska valet i september känns mycket bättre, även om det även där pågår en bajskastning som inte imponerar. Jag imponeras av politiker som kan berömma meningsmotståndare och ändå ha en saklig poäng själv. Vill slå ett slag för satiren Herr Talman på SVT som är fantastiskt underhållande i min värld.
I övrigt relaterar jag till ”arga farbrorn” och ja, jag kan med ”komma och ta er” om ni inte är snälla mot er själva och varandra!
Jaha, det var väl det jag funderade på nu. En fredag i mitten av mars 2022. Jag tackar för att ni läst inlägget och läser Kims och min blogg. Vi krigar på med vårt och är tacksamma att ni läser. Tveka inte höra av er till oss om ni har frågor, funderingar eller behöver en medmänniska.
Den 25 januari 2016 klockan 22 ringer det ett okänt nummer till mig. Fast jag är helt säker på vilka det är som ringer och vad dom vill. Egentligen vill jag inte svara men gör det ändå. – Hej det är från polisen. Det är allt jag minns av det samtalet resten sker på automatik. Det som inte fick hända men som jag och andra kände på oss hade hänt var nu en sanning. Richard var död. Han hade tagit sitt liv och polisen var hemma hos de efterlevande och nu ville dom att jag skulle komma hem till familjen. Jag lovar att alla känslor man kan ha infann sig på mindre än en millisekund, det blev kaos inombords och samtidigt så blev det ett 100% fokus på vad som nu blev uppgiften.
Richard var en människa som inte lämnade många oberörda. Han var en djupsinnig människa som ställde allt på sin spets och vi hade många livliga diskussioner om allt och inget. Hans dröm var att bli känd författare och hans texter är fantastiska och dom tillsammans med de minnen vi har med honom skänker mig hjärtliga skratt än idag. Jag minns särskilt ett minne skarpt som jag tänkte dela.
Richard var inlagd på allmänpsykiatriska avdelningen i Växjö och skulle få sin allra första permission på 30 minuter, ensam. Livet på avdelning är sjukt tråkigt så Richard fick den goda idén att springa till systembolaget och köpa vodka. Smart som han var så hällde han över spriten i vattenflaskor och tog med sig all sprit in på avdelningen. Visade upp sina vattenflaskor och gick in på sitt rum. Väl där började festen för han visste ju att ingen kommer att kolla till honom så det var ju fritt fram liksom. Men psykofarmaka och alkohol gifter sig dåligt så det slog typ över för honom och det blev väldigt stökigt. Han ringde mig några timmar senare och berättade detta, jag åkte in till PIVA dit han då under lite tumult blivit förflyttad och vi skrattade så vi tjöt ihop med PIVA personalen när det väl kröp fram vad som hade skett. Det bästa av allt är nog att alkoholen i vattenflaskorna hade fått följa med honom upp till PIVA så festen hade ju kunnat fortsätta på PIVA när han väl släppts till eget rum, men ärlig som han var så berättade han och vi kunde hälla ut spriten. Det är inte alla som tar sin första frigång till att se till så att nästa frigång dröjer, men vissa saker måste man lära sig den hårda vägen och ja vi skrattade gott åt denna händelse långt efteråt.
Richard var otroligt kreativ, han hade en förmåga att sprida glädje, han var en ledare och många kände sig trygga i hans närhet trots att han var så sjuk. Det fanns en killgrupp för de med NPF som Richard var med i och han hade förmågan att få människor att vilja följa med på de olika aktiviteterna som anordnades. Richard hade Autism, ADHD och psykossjukdom som tyvärr uppmärksammades försent, vilket inte är ovanligt då rösterna ofta säger åt en att inget berätta om just rösterna. Hans komplexa psykiska ohälsa medicinerades på olika vis och med medicineringen blev han inte längre lika kreativ som han var van vid att vara. Han hade ett otroligt flöde av tankar men med medicinen så blev det tyst i huvudet vilket han inte trivdes med. Han kunde inte leva med det snabba flöde av tankar då det gjorde honom sjuk och han hatade när det blev stilla i huvudet av medicinen. Det är otroligt svårt att hitta en bra balansgång i detta läge.
När han tog sitt liv så blev det ett stort massivt hål som många ramlade ner i. En slags gyttja som sög allt syre ur en. Det var där och då när de efterlevande var i sin chock som vi fattade att det inte fanns några samhällsfunktioner för efterlevande. Jag jobbar med anhöriga men när den man är anhörig till avlider så är man inte länge anhörig och allt stöd ska enligt riktlinjer upphöra. Det är kanske just när man är efterlevande i den akuta fasen som stöd verkligen behövs, när livet liksom faller samman men kraven från samhället fortfarande finns kvar. Trots att du själv är i fullständigt kaos förväntas du palla sjukskriva dig, ta kontakt med vårdcentralen för att få intyg, ta dig till vårdcentralen, hämta posten, betala räkningar, få hem käk till resten av familjen, fixa käk, tvätta, sova. Kort sagt kraven fortsätter på samma sätt som innan man blev efterlevande bara det att man som efterlevande inte har förmågan att fungera i krisen plus att en begravningsprocess inleds snabbt inpå. Samhället är verkligen inte snällt. Så vi kände att vi måste göra något, jag visste via mitt jobb att föreningen SPES (suicid prevention och efterlevande stöd) hade varit aktiva i Kronoberg förr. Vi kollade upp hur det låg till och föreningen var för tillfället vilande i länet. Men det tog vi tag i och startade upp föreningen igen och idag är SPES Kronoberg en aktiv förening som driver samtalsträffar, individuellt stöd och är med i arbetet kring att starta igång ett efterlevandestöd i Kronoberg. Vi har tät samverkan med delar av psykiatrin och sitter med i olika samverkansgrupper för att driva frågan vidare om just suicidprevention alltså hur minskar vi antalen självmord i Kronoberg och hur stöttar vi de som finns kvar när ett suicid inträffat. Jag brukar presentera SPES som föreningen som inte borde finnas för jag tycker att samhället borde vara bättre på dessa frågor så att ideella krafter inte behövs, eller ännu hellre skulle ingen behöva må så dåligt att självmord är den enda utvägen.
Richard hade ju en dröm om att bli en känd författare och hans texter har samlats och den samlingen kan du köpa för en hundring genom att maila: magnus.mjornman@spes.se så får du vidare instruktioner. Alla pengar går till SPES Kronoberg och våra medlemmar.
Jag tänkte dela några av Richards texter och som sagt när du nu vill köpa textsamlingen och läsa den i sin helhet så vet du ju hur du ska göra 😉 Han höll på med ett projekt han kallade ”Tre rader visdom” och här kommer några visdomsrader:
Humor är lustigt. Ungefär som dansband. Skillnaden är att de flesta uppskattar humor.
Det positiva med att ha autism, är att man har ingen aning om, när världen driver med en.
Det negativa med att ha autism, är att man har ingen aning om, när världen driver med en.
Det negativa med att ha ADHD är att, åh rea på datorspel! …
Det positiva med att ha schizofreni, eller psykoser som det egentligen heter, är att man alltid har någon att prata med.
Det negativa med schizofreni, eller psykoser som det egentligen heter, är att man får aldrig vara ensam.
Likheten mellan karma och glasögon, är att: Utan dem hade våra handlingar varit blinda.
Så några axplock från Richards textsamling som han höll på med när han kunde. Jag har kollat med Richards mamma om jag fick göra detta inlägg och dela några av hans texter och foton på honom och fått godkänt. De efterlevande är för alltid efterlevande och sorgen kommer alltid finnas kvar men sorgen kommer förändras med tiden. Ingen ska behöva bli efterlevande. Senaste dagarna har det pratats om människor som tagit sitt liv på nyheterna och ja jag känner så för de efterlevande jag har inte själv gått igenom det men jag har stått bredvid och sett vad det gör med människor mer än en gång. Snälla kan vi inte försöka göra allt vi kan för att minska antalen självmord och på så vis inte skapa fler efterlevande. Jag säger det igen: Ingen ska behöva må så dåligt så att självmord är enda utvägen!
Tack för allt du lärde mig Richard och tack till familjen som fortsätter kämpa
Sångaren i detta band tog sitt liv 2017 och denna låten handlar om just självmord
Intressant 