Fredagstankar

Fredag igen och i veckan har jag gjort något jobbigt, nämligen ”plockat bort” en omsorgstagare. Det var ett ärende som jag inte kände jag kunde lösa, det kostade mig energi och det drabbade andra omsorgstagare och personer som jag har i mitt liv som behöver mig mer skärpt. Så vad är känslan när man ”ger upp” ett ärende? Jag är tacksam att min chef tillät det och hade förståelse för det. Sen är jag besviken på jag inte hade verktygen för att lösa det och samtidigt håller jag tummarna för att det ska bli bra för den enskilde och de proffsiga professionella som är kvar i ärendet. Jag vinner inte alla strider i kriget, detta var en strid jag fick ge upp…

I tisdags hade jag och min medbloggare Kim föreläsning. Dessutom fyllde Kim år och det var en jämn siffra, ni vet 20+20… Vi förelästa för personal inom Lessebos kommun. En liten ”obetydlig” kommun för många men oj vilket gäng. De engagerade sig och hade frågor och kloka synpunkter. Mest tackade de för min och Kims ”öppenhet”, hur vardagen ser ut för oss och de kunde applicera det på sin kommuns Magnus och Kims tänker jag. Det var trevligt och jag hoppas vi får träffa Lessebo, eller annan kommun och arbetsgivare, igen.

Att bli gammal med NPF är fan inte lätt, detta kan ni läsa mer om här. Att på äldre dagar förstå ”varför det varit kaos” är såklart positivt. Det negativa är att man gått många och långa år med avsaknad av vetskap om varför det varit kaos och hur man kunnat förhindra det kaoset och förbättrat livssituationen. Det personliga lidandet är alltid tufft, oavsett diagnos eller bakgrund, men med rätt stöd och ibland behandling kan man komma långt i livet och må ganska okej. Åh det måste ju vara målet, att så många av oss ska må okej.

Apropå må okej, den kloke Leon Axbom uttalade sig så klokt i P4 Kronoberg om mående och om fantastiska Suicide Zero och deras satsning på boken ”Livsviktiga snack”. Att prata med barn, eller vuxna, om mående, psykisk ohälsa och suciide är viktigare än någonsin och också svårt. Hur ska man prata och på vilken nivå? Precis som Leon tror jag inte på att man ska begrava snacket och stoppa huvudet i sanden, utan man ska ta snacket. Sen har jag full förståelse och respekt för att det kan vara svårt att prata om hur man mår och om man vill dö, men man måste hitta verktyg. Åh Leon och ”livsviktiga snack” kan vara en väg in för diskussion och samtal.

Livet kan vara tufft. Ibland kan vi göra livet tufft. En upplevelse är viktigast, tolkningsföreträde som ni vet. Om någon tycker det är ”sjukt jobbigt” kan jag inte säga emot det, jag kanske har en annan upplevelse men den personen jag möter tycker det är sjukt jobbigt…. Åh då får vi jobba utifrån det. Det är en stor utmaning för professionella och vänner/familj, men vi måste möta det och ta oss an det.

Funderar mycket på ”yta”. Inte utseende, utan hur man framstår. ”Du framstår så lugn” tycker jag att jag fått höra större delar av mitt liv. Men har jag känt så?

Åh ja, ibland kan jag vara ”untouchable” när det kommer till ångest, ilska eller andra känslor. Jag känner av och bekräftar, men jag går inte in i det själv. Jag förstår och vill stötta/hjälpa personen ur det. Att man har masker kan Erving Goffman berätta allt om. Eller det mesta. Man iklär sig en roll plus att man har diverse sociala konstruktioner att ta hänsyn. Åh ja, även biologiska. Det ena utesluter inte det andra anser jag utan det finns många olika perspektiv att ta hänsyn till och reflektera över.

Apropå reflektera, visst krigar alla anhöriga till oss med NPF, psykiatriska diagnoser eller psykisk ohälsa? Puh, vi är inte lätta att ha och göra med. När vår energi åker i botten eller något ”går fel” eller ”händer” så blir det svart framför ögonen och logiken försvinner. Man blir rasande, ledsen, besviken eller vad det än är. Kvar står en eller flera anhöriga som ska kompensera för min ilska, besvikelse, sorg eller vad det än nu må vara. Jag gör mig själv till ”omyndig” kan man säga. Att hela tiden ”offra sig” eller ”ge upp sitt” för någon anhörig måste kosta massa glädje och energi. Min förhoppning är att vi ger någon liten glädje som gör det värt at stå ut. Annars tycker jag ni ska lämna och ja, jag vet hur svårt det är att lämna. Man blir medberoende till den enskilde och man vill at det ska sluta lyckligt. Men livet innehåller inte lyckliga slut. Allt kräver sitt arbete och engagemang.

En annan sak jag möter i jobbet är anhöriga till personer som är suicidala eller mår väldigt dåligt. Hr möter man det? Älskar man personen i fråga? Det vill jag tro, men jag vet att det är mer komplicerat än så. Att ha en anhörig som inte vill leva är tufft men för den som vill dö är det tuffare. Man känner sig ensam, övergiven och värdelös. Man kan jobba med andra som har det socialt tuff och behov av stöd, men ”glömma” eller skita i den man har närmast att den är i behov av stöd. Att jobba i socialtjänsten och ha en anhörig som vill dö är ett underbetyg för den enskilde såklart. Men jag ser det och det gör mig ledsen.

Jag vill avsluta med att jag imponeras av dig som person och som krigare, du löser mycket för dig och din familj, och du vill väl. Tack. Jag behöver fler som dig i min värld, för att jag ska orka fortsätta leva.