Snön har ockuperat Växjö och Kronobergs län. Det är kallt och det är snö/halt. Jag är inte supernöjd. Jag har märkt att jag kommer 7-8 minuter för sent till jobbet pga att jag behöver skrapa bilen. Jag borde planera bättre men morgonstund har inte guld i mund för min del. Inte alls. Snarare tvärtom. Jag vet jag måste skrapa bilen men kommer ändå inte upp. Sen måste man anpassa hastighet till väglaget. Det borde vara en självklarhet men jag har märkt att det behöver påtalas igen. Var rädda om er och varandra i trafiken.
Idag började jag och min kollega studera Psykisk (o)hälsa i ett socialt perspektiv vid Lunds universitet. Dagens föreläsning handlade om diagnosens makt och om hur en diagnos kan påverka en människas liv. Är diagnosen positivt eller negativt? För min del så är det enbart positivt. Man är inte sin diagnos, men en diagnos kan ge en själv och omgivningen lite vägledning i hur man fungerar. Man är en individ, men ibland kan beprövade saker fungerar ändå på en. Det Kalle och Stina mår bra av, kan Magnus må bra av, i bemötande. Diagnoser är inte facit, homosexualitet var en ”psykisk störning” till 1979 i Sverige. Kommer NPF-diagnoser vara just diagnoser? Eller kommer NPF bli en ”standard”?
Jag vet att barn i åldern 5-9 år älskar ”NPF-scheman” i förskola och skola. Det som är anpassat för barnen med NPF-diagnos passar barnen utan diagnos minst lika bra. Det är en trygghet. Det är som inbjudan till ett bröllop. Där står klädsel, tider, plats och i stort sett allt annat man ska tänka på inför denna begivenhet. Inga funderingar, bara att göra. Bröllop och det militära livet är väl bra exempel på ”styrning/vägledning”. Du får direktiv och du förväntas följa de. Annars blir kapten/bruden arg…
Psykisk ohälsa. Den är tung. Jag vet många som bär den och jag vet hur de kämpar. Det syns inte men de krigar som fan. De sover lite/mycket, äter lite/mycket… Tyngden är total och många gnäller inte över att bära det. Man bara gör det. För man inte vet något annat sätt. För man måste. Både för sig själv, sina djur och sin familj. Alla som krigar, öppet eller bara för sig själv, jag lyfter på hatten och hoppas du orkar, försöker och söker stöd i din närhet eller i en profession.
Sitter och scrollar igenom gamla MP3-listor från Winamp tiden. Är man så ung/gammal att man inte vet dessa begrepp rekommenderar jag att man googlar. 🙂 Jag hade mycket musik på den tiden och kunde dela den med personer som jag gillade, och tack och lov finns många av de kvar även i ”vuxen” (????) ålder. En sorglig musikvideo men med en bra text, vad mer kan ett tonårsjag önska?
Vad snackas det annars om? Förmodligen mycket. Men många pratar om ”nya ICA-Stig” efter Loa. Jag har ingen aning och intresse, men jag gillar göra forskning på saker och då säger jag att det blir Björn Kjellman som tar över. Lycka till önskar bloggen!
NSPH är en fin sida jag rekommenderar bloggens läsare att bokmärka, ett av de senaste inläggen handlar om egenmakt. Att minska stigmatisering och öka möjligheten att påverka sin egen vård låter ju självklar. Men det är den inte. Att vara inom rättspsykiatrin, eller ha en anhörig där, är ingen dans på rosor och man får inte glömma egenmakten. Att man är en individ, trots all medicinering.
Apropå NSPH, de tar upp det här med suicid. Med ett fokus på äldre män och suicid. Man kan tycka äldre män tar mycket plats i det dagliga, men när det gäller psykisk ohälsa och suicid är de en bortglömd grupp. Det kämpar med mycket gamla normer och frågan är när de gamla normerna runt att prata om psykisk ohälsa? Jag är 80-talist och kan tänka mig att det är någonstans där man kan förvänta sig att män födda då pratar om psykisk ohälsa och suicid. För många män är pensionen ett helvete, ens ”vänner” från jobbet försvinner och man står där ensam 09.00 en måndag… Ingen att prata med. Man kan förlora körkortet eller jaktlicensen och inte länge får köra bil eller jaga. Ta bort det, och vem är man då? Någon? Ingen?
Hjärntrötthet. Jag fick ordet från min medbloggare Kim. Frågade vad hon menade och hon beskrev det som en känsla där anhöriga inte orkar tänka. Det kan jag förstå. Det är mycket i vardagen att pussla ihop och mycket att lösa. Känslan i Corona kan vara brutal. Man har en plan på hur måndagen, torsdagen och helgen ser ut… Eller brukar se ut… Men i Corona kan så mycket ändras som anhörig. Förändringar är skit och i Corona förändras mycket inom jobb, skola och fritid. Något anhöriga får ”lösa” och ”reparera” tänker jag. Till slut går man in i en hjärntrötthet, koma, där man inte kan leverera lösningar för sin anhörige, utan man balanserar på en tunn lina och hoppas ingen större brand ska uppstå. Vi med NPF, psykisk ohälsa eller andra diagnoser tackar er för ni finns där för oss.
Apropå Kim, hon hälsar till er läsare att hon verkligen skulle vilja blogga men det saknas bensin i tanken. Åh det tror jag vi alla kan respektera och förstå. Vi är glada de gånger Kim har tid, ork och möjlighet att blogga. Åh vill man komma i kontakt med Kim privat så har ni ju en väg in genom bloggen! Jag tänker att många av er, med eller utan diagnos, har lite tomt i tanken. Det har varit helgdagar och skol- och jobbstart. I fas kommer man lagom till vecka 8 och då väntar ju sportlovet. Med pulka och skridskor.
Ja, det är vinter här i Kronobergs län. Det är en decimeter och 5-10 minus dygnet runt. Superkul. Jag skulle tanka idag och fick knappt upp locket. Nu ville autorkorrekt redigerar tanka till tänka… Det är ju också intressant. Att tänka är inte det lättaste. Man ska vara påkopplad och närvarande samtidigt som man är i en helt annan värld.
Vabbruari väntar i en tid av Corona. Det är en konflikt om något för många. Att ha åsikter om vaccinering eller ej är sunt tycker jag och man behöver inte tycka lika. Jag hoppas man följer sin magkänsla och det man tror på. Jag har tagit spruta 1 för 7 dagar sen och jag står på benen, om det nu betyder något. Nummer 2 tas om två veckor. Jag tycker självbestämmande är viktigt, jag är nog liberal när det kommer till det, och jag tycker man ska ta hänsyn till flockimmuniteten som en sann socialist…
Var rädda om er och tack för ni följer Kims och min blogg.
Intressant 