Nu har vi vandrat in i ett nytt år. Ett år som många längtat efter då man sett det som en frälsare från år 2020 som hade lite annat att önska. Många har lidit under lång tid nu, många har avlidit och många har blivit efterlevande. Många har blivit motvilliga hemmasittare, många har blivit motvilliga missbrukare, många har blivit motvilliga misshandlare. Aldrig tidigare har jag fått till mig så mycket ohälsa som under 2020. Hur kan det bli så och vad kan vi göra åt det?
Det finns fina satsningar inom regioner och kommuner men när det väl gäller så verkar det som att insatserna inte passar. Det är liksom något annat man behöver. Kan det vara som så att personalen också är helt slut efter det gångna hårda året så att insatserna blir ännu snävare? Kan det vara som så att de stuprör som finns blir ännu flera när samhället stänger ner? Kan det vara som så att när familjer träffas mera så behöver insatserna anpassas mera efter hela familjen. Kan det vara som så att det inte finns en lösning utan att lösningarna måste vara flexibla?
Hur eller hur så lider många och någon enkel lösning på det finns nog inte. Men jag hade önskat att lidandet inte var så stort. Att alla kände att dom hade någonstans att hämta hem trygghet, ork och att man kunde få den hjälp man behövde när man behövde det. Att be om hjälp ska inte kosta mer energi, att be om hjälp ska inte innebära att jag behöver vara rädd för att göra saker värre. Att be om hjälp borde innebära att man får de man behöver.
Vi pratade om detta tidigare min bloggkollega och jag att vården ter sig godtycklig. Man måste vara rätt patient för att få hjälp. Hur kommer vi ifrån det? Hur kommer vi ifrån att bara man träffar rätt människa så får man hjälp. Det är samma mynt men olika sidor.
Läste i en statlig utredning att patienter som träffat personal som frångick rutiner och riktlinjer var de patienter som hade bäst chans att lyckas uppnå psykisk hälsa. Detta var de patienter som från vårdens sida såg som ”hopplösa fall”. Det ter sig som att hopplösa fall behöver lösningar som inte ryms inom riktlinjer skapade för massan. Jag tycker alla ska ha rätt till psykisk hälsa även de som inte passar in i de rutiner och riktlinjer som finns. Jag hoppas att vi kan bli lite snällare mot de som inte passar in i de mallar och riktlinjer vi har. Jag tror inte det går att skapa patienter utefter verksamheten, jag tror vi måste bygga verksamheter efter patienten. Tror tyvärr lidandet i samhället kommer fortsätta öka på samma sätt som det gör nu.
Ja ja tänker ni sluta tjata om detta nu, nu tänker vi framåt mot ljusare tider. På tisdag börjar skolan igen. Planeringen är klar och sitter, schemorna är klara och jag kan nu bara hoppas att längtan efter kompisarna kommer överväga rädslan för att komma till skolan igen.
Denna terminen kommer innebära mycket planering och nyheter för oss. Vi har avslut på låg och mellanstadie, vi behöver lära känna och hitta strategier för nästa stadium för tjejerna i familjen. Vilken som är jobbigast vet jag inte, men de kommer märkas. Jag antar att avslut kommer bli otroligt tufft för tjejerna. Säga hej då till pedagoger som stöttat och jobbat med dem i flera år och lära känna andra. Dom är vana att gå med de kompisar dom går nu i de konstellationer dom går nu med de pedagoger dom har nu. Till hösten blir allt nytt för dom båda. Det blir nya rutiner för pappan också och alla nya rutiner tar tid för oss att sätta. Jag vet inte hur många vanliga föräldrar som måste planera år framåt för att deras barn ska få en smärtfri övergång, men i detta hushåll är vi redan halvvägs genom höstens uppmaningar. Å ärligt talat hur tänkte jag när jag skaffar barn med diagnoser med 3 års mellanrum… De e nog typ de dummaste man kan göra, det är svårt nog att stötta ett barn genom en sådan resa med svårigheter så att lyckas med 2 samtidigt är en fantastisk utmaning som vi kommer ta oss igenom på något sätt. Jag blir lika förvånad varje år när december är över och vi klarat av 3 födelsedagar, jul och nyår och fortfarande står upp. Det är lika coolt varje år. Men i stunden gäller det att bara jobba på och lösa en kris i taget, andas när man kan och inte andas för högt för att då kan man väcka någon affekt som man inte hade räknat med.
På tal om affekter. Är inte det de absolut svåraste vi har att förhålla oss till? Man vet aldrig när dom dyker upp, varför dom dök upp eller hur länge dom tänker pågå. Väldigt sällan har man tid eller ork att lösa den heller just där å då men valen är ju få. Så vad ska man göra, det är liksom bara till att andas lite försiktigt blunda en sekund och lösa det som uppstår. Och hur många människors affekter ska man behöva förhålla sig till? Jag har sista tiden känt att jag är sååååå sjukt trött på drama. Jag ser drama överallt, blir ofrivilligt indragen i drama som jag inte ens visste fanns. Jag är otroligt sugen på att gräva ner mig någonstans å lyssna på kenodragningen och bara låta all drama lägga sig. Förmodligen hjälper inte detta men de hade varit vilsamt.
Fredag eftermiddag. Många slutar jobba nu, ska hem till familjen och käka tacos och ta den där välförtjänta ölen. En del somnar kanske i soffan en del kanske känner att veckan varit jävlig och att familjen borde varit annorlunda. Kanske känner man att lösningen på de är att kasta något i väggen. Jag ber er som känner så att tänka en gång till. Lösningen på en jobbig känsla är sällan att skada någon annan eller något annat. Mår man dåligt tar man tag i det! Man låter ingen annan lida för vad man själv känner, man tar ansvarsfullt tag i det. Lättare sagt än gjort, men man ska kunna se sina nära och kära i ögonen i morgon också.
Var rädda om er och varandra och aaaaandas
Skickar med en film som väcker mycket och vi borde våga se och våga fråga
Intressant 