Fredag

Fredag och det är såklart dags att blogga lite.

Jag inser att det finns mycket bra och viktiga saker att dela med er alla, kanske något passar eller funkar för er. Först och främst vill jag slå ett slag för alla som kan tänka ta sig till Tengsry den 9 september när det kommer bli en fantastisk kväll som tar upp om suicid och hur man kan förebygga det. Har du Facebook tycker jag helt klart du ska besöka sidan och få mer info om innehållet.

Är man i närheten av Växjö under första måndagen i varje månad i höst så tycker jag att man ska besöka föreläsningarna ”Det handlar om oss”. Modiga människor berättar om sina liv, sina erfarenheter och sina känslor och tankar. Ett utmärkt sätt att få perspektiv eller igenkänning om ni frågar mig.

En annan viktig sak som händer just nu i Kronoberg är ”barnets bästa” och det är som sagt ett länsövergripande arbete där barnen ska komma i fokus och där man ska göra det som är bäst för barnet i fråga. Det är en stor utmaning, och jag hoppas verkligen att den kommer lyckas. Oavsett vad för problem man har som barn, så är man värd en chans, att bli sedd och hörd, och faktiskt få ett liv där man har förutsättningar att bli den fantastiska individ man har potential till. Ni kan även läsa mer om detta här om ni vill.

En annan viktig sida jag vill slå ett slag för är höstens Huvudloppet som Attention Kronoberg anordnar för fjärde året i rad. I år blir det, som så mycket annat, en digital variant, men ni har möjlighet att bidra med en ekonomisk gåva, oavsett om ni tar en promenad/löptur eller ej. Det är jätteviktigt och ett klassiskt exempel av att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Ja jag vet det blev en inledning med mycket reklam, marknadsföring osv, men jag tycker de här sakerna är oerhört viktiga att sprida. Vill man ha mer koll på saker som detta rekommenderar jag att ni bokmärker Attention Kronobergs hemsida och facebooksida.

Jahopp 28 augusti. Den 31 augusti är det dags stämpla in på jobbet efter fyra veckor av fri lek. Givetvis känns det lite konstigt och jobbigt, men å andra sidan är det ett jobb jag faktiskt trivs med. Ska jag göra mina timmar i veckan för en lön så är detta jobbet bäst. Bäst överlag vore såklart Eurojjackpot miljonerna men det lär inte ske.

Semestern har rusat, det har inte varit något större men lite småsaker och småbesök här och var som förgyllt semestern. En klassisk ”hemester” ala 2020 ni vet. Kunnat plöja Netflix, inte ställa klockan, träna på gymmet 10:30 när ”ingen” är där, bestigit helvetet som kallas Stenhuvudet, provat på fotbollsgolf och poddat.

Rutin och struktur? Njae… Inte direkt. Men vilken NPF och NPF-familj har det under en längre ledighet? Så nu ska man boxas in i ställd klocka, matlåda och vara seriös cirka 8 timmar varje vardag. Det låter som en utmaning just nu. Men samtidigt är jag fullt medveten om hur fort det går att ”komma in i vardagen” och vänja sig… Apropå det:

Många gånger kan jag se ett syfte med ett förvärvsarbete. Jag har själv varit utan sådant under många, långa stunder och vet hur dåligt mått av det. En dålig ekonomi, en avsaknad av att behövas och faktiskt göra bra ifrån mig. Det har tärt på självkänslan. Samtidigt skapar ett förvärvsarbete möjlighet till en inkomst. Jag kan jobba. Jag vet andra som inte kan jobba, men som tvingas till det, för att socialförsäkringen i Sverige är fucked up. De vill jobba, vill göra rätt för sig, vill ha en ekonomi, men de kan inte. De har fullt upp med annat. Sig själva, sin familj eller vad det än är. Vi vet alla hur jävla tufft det är när ”livet rasar” och man står där, känslan av ensamhet. Man bli ifrågasatt och kallad för lat, dålig fru/make, dålig pappa/mamma osv… Men jag vet, jag vet hur man försöker… Hur mycket man vill… Men… Man sliter sig till fördärvet och man får inget tack. Man får ingen uppskattning. Man ifrågasätts och det kostar så oerhört mycket kraft, självkänsla och tårar.

Jag är medveten om att systemet utnyttjas och att det inte går får en millimeter rättvisa. Jag är medveten om man styrs av lagar, regler, riktlinjer osv. Jag önskar bara att man kunde se till helheten mer. Få en överblick och få en ”rättvisa” över det. Majoriteten vill klara sig själva och stå på egna ben, men ibland faller man… Eller rätt ofta… och att resa sig kräver en styrka som vi ibland underskattar tycker jag. Att besegra cancer, psykisk ohälsa, demoner, relationer eller vad det än är kräver mycket och jag imponeras av alla som krigar, oavsett vad det är och hur gamla de är. Otack är världens lön många gånger, men tack för ni krigar. Oavsett vad ni krigar emot.

På semestern har jag nördat ner mig i svensk historia och framför allt den svenska stormaktstiden. Jag har kollat på Hermans historia och trettioåriga kriget. Vi kan konstatera att Sverige ingav respekt och inte var främmande för våldtäkt, plundring, tortyr och annat under denna epok. Detta var liksom ”normen” då, men jag finner det intressant med alla dessa historier och alla relationer. Jag romantiserar inte den svenska stormaktstiden, men jag finner den oerhört spännande och lärorik. Samt att det varit ett utmärkt tidsfördriv och allmänbildande.

Hösten knackar på. Det är lite mörkare nu, bokstavligen. Dagen kortas ner i ”rekordfart” för att använda kvällspressens uttryck. Löven faller. Luften blir förvisso klarare, men också kallare. Jag har svårt för 15 september till 15 mars. Det är liksom ingen knuff i ryggen under den här perioden. Samtidigt har jag lärt mig att hösten och vintern behövs för att uppskatta våren och sommaren. Precis som jag insett att man måste ha tråkigt och må dåligt, för att uppskatta det roliga och må bra i det hela. Ännu en sak som är enklare i teorin än i praktiken. Men man får öva. Kämpa. Kriga. En dag till. En timme till. En minut till. En sekund…

Depression. Spöken. Upplevelser. Ord. Tankar. Känslor. Kalla det vad du vill, men depression gör stor skada och till slut kan det döda. Att må dåligt är skit. Att få rådet att sluta må dåligt får en att ännu mer må skit. Du har ett problem. Du har ett beteende. Ett dåligt, destruktivt beteende. Sluta ha det. Bra råd. Att jag inte tänkte på det själv?! Många gånger så ska man hitta verktygen själv. Någon leder en till vattnet men sen måste jag dricka själv. Jag måste ha verktygen till hands. Men det är så svårt. Ja, jag har ansvaret för mitt beteende och hur jag agerar. Vad jag gör. Jag borde sluta med… och så radar vi upp 1, 5, 10, 100, 1000 saker. Jag vet vad som är dåligt för mig, men jag fortsätter. Jag vet vad jag borde göra, men jag gör det inte. I teorin, eller i en värld i datorspelet Sims, vet jag precis vad jag ska göra. Men i den riktiga, verkliga, världen så vet jag inget.

Samtidigt kan ingen, fast jag ibland skulle vilja, gå in och ta över spakarna. Ta över kontrollen. Ingen kan rädda mig utom mig själv. Ingen kan rädda utom dig själv. Hur fort man än springer, så kommer skuggan följa dig.

Jag gillar Alfred och skuggan och delar den igen med er. Den förklarar den inre kritikern väldigt bra. Det kan finnas en god tanke med den, att vara fokuserad och inte göra bort sig, men kritikern kan också ta över. Dränka en. Kväva en. Förstöra en. Från att hålla en skärpt går det fort till att den försöker förgöra en. Att dränka en i mörkret. Att man är dålig. Att man är svag. Att man är värdelös. Man pratar om balans. Eller ”lagom” om ni så vill. Jag tycker sådant är svårt. Vad är lagom?

De gånger jag föreläser brukar jag prata om S:en. Självkänsla. Självbild. Självförtroende. Självdestruktivitet. Självmord. Visst hänger de ihop? Kanske i just den ordningen, men att de har en anknytning till varandra. Varför det blir som det blir. Det ena leder till det andra och till det tredje. Vad som kommer först? Svårt att säga. Men jag tror att många gånger är vi vår egen största fiende. Vi är elakast mot oss själva. Säljer oss korta. Tror alla andra lever ett så mycket mer perfekt liv. Men de bajsar också. Precis som du. Glöm inte det.

Tack för att du läste .