Nu trodde ni att ni skulle komma undan, men det blir ett tredje inlägg på bloggen den här veckan. Vänj er inte vid det. 🙂
Idag har jag varit på utflykt till Österlen. Vädret var härligt kvavt och fuktigt med mycket moln. Så det var helt klart perfekt läge att besöka Skånes enda riktiga backar och traska på där.
Vid kaffepausen i Brösarp på förmiddagen så chillade vi med kaffe och en chiabatta, och vem kommer och tankar sin Jaguar då om inte Björn Ranelid. Denna gigant. Så fort han klev ur bilen kände jag en stark närvaro och aura…. Skämt åsido, han såg ut som vilken ”äldre gentleman” som helst och hade det inte varit för Jaguaren hade jag trott att han var Åke, Gunnar eller Ulf. Att se Björn, Ulf Lundell eller annan ”kulturell elit” på Österlen är väl inget speciellt då det kryllar av sådana där. Men på förhand så tänkte jag att se en kändis och besöka Kiviks musteri var på agendan. Båda kan jag sätta check på. Äppelmust är för övrigt inget för mig, jag håller mig nog till jul- och påskmust framöver.
Havet är ett fantastiskt ställe ändå. Att sitta och höra hur havet pratar med en, när vågorna rullar in, var väldigt rofyllt. Det var en härlig doft och bara en helt annan miljö än min lägenhet. Miljöombytet var väldigt trevligt och jag uppskattade verkligen att bara sitta där och filosofera och prata om allt och inget.
Vi var även i nationalparken Stenshuvud. Det var fint men… På skylten stod det 800 meter till utsiktspunkterna. Men det stod inget om uppförsbacken. Visst, jag fattade det skulle vara uppförsbacke för att komma upp till toppen men den där jävla backen var ett monster utan dess like. Det var dessutom sten överallt i slutet av stigen, vilket gjorde man fick ha koll på sin motorik och sätta fossingarna rätt…
Efter att ha kommit upp till tomten, med svetten drypande, så kom jag fram att det endast finns tre rimliga alternativ med det här stället:
- Ge det till Danmark.
- Spräng det.
- Ge det till Danmark och spräng det.
Jag lutar åt alternativ 3. Men visst, efteråt så var det värt mödan att ta sig upp där. Detta ställe hade också en ro runt sig, det var liksom långt bort ifrån hemifrån. Det var långt bort ifrån alla måsten och borden. Det var långt bort ifrån mycket av det som är ens vardag. Man blir liksom blind och ser inte sådana här ställen förrän man är där. Det är liksom i ens närhet men ändå känns det väldigt exotiskt att vara där.
Vill på nytt påminna om undersökningen om Kronobergs skolor och hur det är för barn med NPF, eller misstanke om det, och deras anhöriga. Alla svar som kommer in gör att Attention Kronoberg kan påverka politiker och tjänstemän att faktiskt göra skolan till en plats för alla. https://sv.surveymonkey.com/r/VTLRQSM
Kommer en hel del bra musik nu, Covid-19 anpassad, men ändå. Ovanstående är en fantastisk blandning imponerande artister, som alla besegrat ett missbruk själva.
Kanske är det dags. Oavsett vad det handlar om så har nog de flesta av oss den tanken. Kanske är det dags sluta dricka, knarka, röka. Kanske är det dags att byta jobb. Kanske är det dags att börja plugga. Kanske är det dags att börja träna. Kanske är det dags att börja våga lita på människor. Kanske är det dags att börja prata om hur man mår.
Man kan aldrig få någon sluta dricka, röka, äta, spela eller vad det än, om inte personen själv är redo och villig att lägga in det arbetet som det krävs för att bli fri. Det krävs stort mod och styrka att förändra ett beteende. I synnerhet om det är ett destruktivt beteende. Man vet någonstans att det här är helt fel för en själv, för ens omgivning, men man fortsätter med det. Det blir som ett bränsle på ångesten, oavsett om det är sprit, droger, mat, spel eller annat. Ångest för att man dricker, dricker för man har ångest? Vad är vad, vad kom först och hur bryter man det?
Så varför gör vi som vi gör? Finns det en anledning bakom alla beteenden? Finns det en baktanke? Eller händer bara skit ibland? Gör man bara felaktiga, dumma val ibland? Är det mänskligt? Är det Gud? Är det mitt val? Är det ödet?
Jag vet att det blir fel ibland. Jag vet att man blir sårad och att man sårar. Jag vet att man ibland ber om ursäkt och ibland ber någon ursäkt till en. Jag tror inte man ska göra som jag, överanalysera och försöka hitta tydliga svar, lagar, riktlinjer osv, som jag gör i mitt arbete. Jag tror man är lyckligare om man ”go with the flow”. Jag är medveten om att alla inte har så lätt för det, utan man har en personlighet. Man har ett arv. Man har en uppväxt och miljö. Folk som grubblar och filosofera kan säkerligen hamna i många, långa och djupa funderingar. Kanske är det vissa av dessa som gör man hamnar i ett annat djup, ett mörker. Kanske man skadar sig själv genom att grubbla. Man skadar sig själv för man vill förstå och man vill inte göra fel. Jag är övertygad om att ingen tycker om att göra fel, men man är mer förlåtande när andra gör fel än en själv. Det är lite som när man skulle redovisa inför klassen i skolan, man tyckte alla var så coola, lugna och duktiga medan man själv stammade, svettades. ”ehhhh:ade” sig och förmodligen hade 2 snorkråkor synliga.
Perspektiv. Mentaliseringsförmåga. Självkänsla. Självbild. Jag vet inte riktigt vad jag letar efter men jag tror att det handlar mycket om hur man ser på saker och hur duktig man är på att tolka ens omgivning. Vissa har det per automatik, andra får tänkta efter lite mer när det kommer till det sociala exempelvis. Man analyserar varför folk säger en sak, men gör en annan. Varför man säger att man vill när det sen visar sig att personen inte ville alls. Varför sa den det då? ”För det var vad som förväntades av en”. Vem förväntade sig? Inte jag iaf, jag förväntade mig ett ärligt svar bara. För vems skull?
Kan tänka mig att det är lite om man är positiv eller negativ i tankesättet. Ser man möjligheten eller ser man problemet. Är glaset halvfullt eller halvtomt. Hur blir man positiv och negativ? Allt handlar om tankesätt och inställning såklart. Av det jag läst och lärt mig, så är den mänskliga hjärnan lat. Den väljer lättast möjliga väg och ogillar lära sig nytt när den väl lärt sig det. Det är därför det är så svårt att ändra beteende antar jag.
Men känslan då? Var kommer den ifrån? Är den från hjärnan och tanken, eller hur kommer den till. Lita på magkänslan, överanalysera inte svaret i TP eller Postkodmiljonären hör man ju. Men en känsla måste ju komma från det man lärt sig, snappat upp och som man känner till. Men ändå har man en känsla, något instinktivt. Som alltid funnits, sedan vi jagades av sabeltandade tigrar på savannen typ. Men för mig är känslan en stor fiende. När känslan tar tag i mig och äger mig, kan väldigt lite logik bita på mig. Det är svart. Kolsvart. Totalt mörker. Så vad kommer den känslan ifrån och varför är den så svår för en hjärna, som ändå är ganska avancerad, att bryta?
Tack för att du läste.
Intressant 